Eftersom jag inte haft lika ont i axeln på sistone och eftersom det funkat bra att rida två lektioner per vecka de senaste två veckorna, så tyckte jag uppenbarligen att det var en jättebra idé att boka in tre ridlektioner på samma vecka.
Men det fick jag ju äta upp... Även om det kändes bra i axeln efter privatlektionen på måndagen, så blev onsdagskvällens två lektioner på ridskolan lite för mycket för axeln, så nu gör den ONT igen.
Alltså – det här med måttfullhet... Att det ska vara så SVÅRT!
Nu blir det bakläxa och MAX en ridlektion i veckan under några veckor framöver...
Första lektionen stod jag egentligen uppskriven på snygga och trötta W, som jag hade kämpat med veckan innan. Hann knappt börja känna lite uppgivenhet innan en av de andra eleverna i gruppen kom farande och frågade om jag ville byta häst. Tänk vad bra det är när man gillar hästar som andra inte är så förtjusta i!... SJÄLVKLART ville jag rida finaste farbror Ägrim istället!!
Lektionen på honom förra veckan gick inte så bra, men den här gången gick det skönt nog bättre. Men – jag reagerade på att jag tyckte att han inte kändes helt hundra i kroppen... I vänstervarvet kändes han glad och arbetsvillig, men så fort vi kom över i högervarvet så var det som om hela hästen stannade upp och spände emot för att det tog emot.
Många pratar om att Ägrim brukar kunna bli springig och ridlärarna instruerar utifrån det, men det är ju inget jag märker särskilt mycket av när jag rider honom måste jag säga. Han brukar dock ha en OK motor, så jag brukar åtminstone aldrig behöva ha spö på honom. Men den här gången gick det så trögt i högervarvet att vi nästan stannade, och ridläraren gav mig snabbt ett dressyrspö. Bara att hålla spöt i handen gjorde att vi kom upp i lite fart, men sen fick jag ägna resten av lektionen åt att inte låta motståndet i högervarvet ”ta över” och förstöra formen på honom. För han gick mestadels i en trevlig kort form, och i vänstervarvet så var han jättefin, men det var som att motståndet i kroppen på honom gjorde att vi hela tiden låg på gränsen till att han skulle streta sig ur formen. Det var verkligen en fin gräns mellan att kräva så pass mycket av honom att han höll sig i form, men inte kräva så mycket att det blev för jobbigt med det motstånd han uppenbarligen hade i kroppen, för då spände han genast emot. Jag ville ju ha honom avslappnad. Men jag tyckte ändå att jag lyckades med att hålla den balansen för det allra mesta, skönt nog.
Han är inte helt lätt alla gånger den hästen – jag måste verkligen koncentrera mig för att få till det. Men han är himla rolig att rida!
På kvällens andra lektion fick jag rida Arnica, ett stort smalt långt stelt mörkbrunt sto. Jag tog över henne från ryttaren på lektionen innan, och det blev ganska omedelbart uppenbart att vi hade enorma kalibreringsproblem! Det kändes som att Arnica var inkörd på en helt annan ridning än vad jag erbjuder, och samtidigt så hade jag med mig Ägrim i kroppen, och långa smala Arnica är ju en HELT annan typ av häst än runda kompakta Ägrim. Så jag gav helt fel hjälper till Arnica mot vad hon behövde, samtidigt som det kändes som om Arnica hade jättesvårt att lyssna på mitt sätt att rida... Så det blev total pannkaka. Noll kommunikation.
Det var faktiskt riktigt dystert. Jag fastnade i tanken att jag är en dålig ryttare och kände mig dum och pinsam, dessutom började jag känna av min axel och ville inte ta i med armen, samtidigt som jag kände att det var just när jag tog ett ganska stadigt tag med tygeln som jag så småningom började få kontakt och kommunikation med henne. Återigen funderade jag på varför jag rider på ridskolan och satt mest och tittade på klockan. I slutet av lektionen hade både Arnica och jag med god vilja lyckats ställa om oss till varann, så då började jag kunna korta upp henne i formen och få henne mellan hand och skänkel. Jag konstaterade att en liten förbättring ju är bättre än ingen, och att jag borde vara nöjd med att jag faktiskt lyckades reda ut den till en början totalt hopplösa situationen. Men dysterheten hade ändå tagit sitt grepp om mig och gick inte att skaka av mig. Lektionens feedback från ridläraren var dessutom att jag måste hålla mer stadigt och hårt i tyglarna, vilket jag ju inte kan göra med min skadade arm, så det kändes inte helt användbart...
Så kvällen avslutades med väldigt låg svansföring.
Jag VILL att jag ska tycka att det är roligt att rida på ridskolan! Jag har ju ridit på 19 olika ridskolor genom livet och detta är verkligen den som jag gillar bäst, men samtidigt så gnager det ändå i bakhuvudet att ridskoleridning i slutändan inte riktigt kan ge mig det jag vill ha. Det har jag ju konstaterat förut. Jag längtar egentligen efter något annat. Men jag vill inte vara missnöjd! Jag VILL att jag ska tycka att det är roligt – för jag kan inte hitta något vettigt alternativ!...
En rolig sak är i alla fall att konstatera hur olika man kan vara... Jag misstänker nämligen att jag blev stämplad som ”djurplågare” av en person... När jag tog över hästen från lektionen innan så tyckte den eleven att jag skulle sadla om. Jag tittade på hästens utrustning och tyckte att allt låg jättefint på plats, så jag var väl lite frågande. Men det skulle jag väl inte ha varit, för det gick inte alls hem!... Jag har aldrig på någon av de 19 ridskolorna hört att det är praxis att alltid sadla om mellan två lektioner – såvida inte sadeln/padden/schabraket/etc har glidit eller på nåt sätt hamnat på fel plats såklart. Men om allt ligger snyggt på plats – varför börja stöka med det? ”Hästen måste ju få lite luft på ryggen!” sa föregående elev, och jag tyckte mig märka en tydlig irritation över min ”dumhet”... Det kändes verkligen som att jag blev stämplad som både okunnig och elak... Ja ja - de får väl tycka det då!
Men det fick jag ju äta upp... Även om det kändes bra i axeln efter privatlektionen på måndagen, så blev onsdagskvällens två lektioner på ridskolan lite för mycket för axeln, så nu gör den ONT igen.
Alltså – det här med måttfullhet... Att det ska vara så SVÅRT!
Nu blir det bakläxa och MAX en ridlektion i veckan under några veckor framöver...
Första lektionen stod jag egentligen uppskriven på snygga och trötta W, som jag hade kämpat med veckan innan. Hann knappt börja känna lite uppgivenhet innan en av de andra eleverna i gruppen kom farande och frågade om jag ville byta häst. Tänk vad bra det är när man gillar hästar som andra inte är så förtjusta i!... SJÄLVKLART ville jag rida finaste farbror Ägrim istället!!
Lektionen på honom förra veckan gick inte så bra, men den här gången gick det skönt nog bättre. Men – jag reagerade på att jag tyckte att han inte kändes helt hundra i kroppen... I vänstervarvet kändes han glad och arbetsvillig, men så fort vi kom över i högervarvet så var det som om hela hästen stannade upp och spände emot för att det tog emot.
Många pratar om att Ägrim brukar kunna bli springig och ridlärarna instruerar utifrån det, men det är ju inget jag märker särskilt mycket av när jag rider honom måste jag säga. Han brukar dock ha en OK motor, så jag brukar åtminstone aldrig behöva ha spö på honom. Men den här gången gick det så trögt i högervarvet att vi nästan stannade, och ridläraren gav mig snabbt ett dressyrspö. Bara att hålla spöt i handen gjorde att vi kom upp i lite fart, men sen fick jag ägna resten av lektionen åt att inte låta motståndet i högervarvet ”ta över” och förstöra formen på honom. För han gick mestadels i en trevlig kort form, och i vänstervarvet så var han jättefin, men det var som att motståndet i kroppen på honom gjorde att vi hela tiden låg på gränsen till att han skulle streta sig ur formen. Det var verkligen en fin gräns mellan att kräva så pass mycket av honom att han höll sig i form, men inte kräva så mycket att det blev för jobbigt med det motstånd han uppenbarligen hade i kroppen, för då spände han genast emot. Jag ville ju ha honom avslappnad. Men jag tyckte ändå att jag lyckades med att hålla den balansen för det allra mesta, skönt nog.
Han är inte helt lätt alla gånger den hästen – jag måste verkligen koncentrera mig för att få till det. Men han är himla rolig att rida!
På kvällens andra lektion fick jag rida Arnica, ett stort smalt långt stelt mörkbrunt sto. Jag tog över henne från ryttaren på lektionen innan, och det blev ganska omedelbart uppenbart att vi hade enorma kalibreringsproblem! Det kändes som att Arnica var inkörd på en helt annan ridning än vad jag erbjuder, och samtidigt så hade jag med mig Ägrim i kroppen, och långa smala Arnica är ju en HELT annan typ av häst än runda kompakta Ägrim. Så jag gav helt fel hjälper till Arnica mot vad hon behövde, samtidigt som det kändes som om Arnica hade jättesvårt att lyssna på mitt sätt att rida... Så det blev total pannkaka. Noll kommunikation.
Det var faktiskt riktigt dystert. Jag fastnade i tanken att jag är en dålig ryttare och kände mig dum och pinsam, dessutom började jag känna av min axel och ville inte ta i med armen, samtidigt som jag kände att det var just när jag tog ett ganska stadigt tag med tygeln som jag så småningom började få kontakt och kommunikation med henne. Återigen funderade jag på varför jag rider på ridskolan och satt mest och tittade på klockan. I slutet av lektionen hade både Arnica och jag med god vilja lyckats ställa om oss till varann, så då började jag kunna korta upp henne i formen och få henne mellan hand och skänkel. Jag konstaterade att en liten förbättring ju är bättre än ingen, och att jag borde vara nöjd med att jag faktiskt lyckades reda ut den till en början totalt hopplösa situationen. Men dysterheten hade ändå tagit sitt grepp om mig och gick inte att skaka av mig. Lektionens feedback från ridläraren var dessutom att jag måste hålla mer stadigt och hårt i tyglarna, vilket jag ju inte kan göra med min skadade arm, så det kändes inte helt användbart...
Så kvällen avslutades med väldigt låg svansföring.
Jag VILL att jag ska tycka att det är roligt att rida på ridskolan! Jag har ju ridit på 19 olika ridskolor genom livet och detta är verkligen den som jag gillar bäst, men samtidigt så gnager det ändå i bakhuvudet att ridskoleridning i slutändan inte riktigt kan ge mig det jag vill ha. Det har jag ju konstaterat förut. Jag längtar egentligen efter något annat. Men jag vill inte vara missnöjd! Jag VILL att jag ska tycka att det är roligt – för jag kan inte hitta något vettigt alternativ!...
En rolig sak är i alla fall att konstatera hur olika man kan vara...
Jag misstänker nämligen att jag blev stämplad som ”djurplågare” av en person... När jag tog över hästen från lektionen innan så tyckte den eleven att jag skulle sadla om. Jag tittade på hästens utrustning och tyckte att allt låg jättefint på plats, så jag var väl lite frågande. Men det skulle jag väl inte ha varit, för det gick inte alls hem!... Jag har aldrig på någon av de 19 ridskolorna hört att det är praxis att alltid sadla om mellan två lektioner – såvida inte sadeln/padden/schabraket/etc har glidit eller på nåt sätt hamnat på fel plats såklart. Men om allt ligger snyggt på plats – varför börja stöka med det? ”Hästen måste ju få lite luft på ryggen!” sa föregående elev, och jag tyckte mig märka en tydlig irritation över min ”dumhet”... Det kändes verkligen som att jag blev stämplad som både okunnig och elak... Ja ja - de får väl tycka det då! 
