På grund av att min skadade/inflammerade axel börjat göra allt mer ont så gjorde jag ett bryskt avbrott i all styrketräning. Sjukgymnasten ville att jag skulle fortsätta träna men lite lättare, men jag lyckades inte hitta någon lättare träning som inte gjorde ont, så jag blev rådvill och otaggad och la bara ner alltihop. Det råkade också bli så att jag inte kunde rida min ordinarie lektion och inte fick tag på några igenridningstider, så jag blev utan ridning i två veckor. Så ingen styrketräning och ingen ridning på två veckor utan bara promenader, promenader och promenader. Och se på fan, men axeln slutade i stort sett att göra ont!
Det kändes bra att konstatera det. Nu visste jag åtminstone att jag kunde få en positiv respons.
Men att inte träna är ju inte riktigt en väg till framgång, om jag vill få tillbaks styrkan och rörligheten i armen...
Fick tillslut tag på en igenridningstid efter två veckor, så satt upp på en häst igen. Denna gång fick jag söta lilla Lotto. Jag uppfattar honom på något sätt som en förvuxen ponny, med sin korta kropp och superkorta hals, och så denna enorma bekvämlighet... Han är inte riktigt ”halvblodsseg” utan mer ”ponnylat”, om det är nån mer än jag som förstår skillnaden på det....
Jag är som sagt inte så bra på att rida hästar som är tunga eller inte har någon egen motor, men den där riktiga ”min typ”:en av häst har jag ju inte fått sitta på på jag vet inte hur länge, så jag har på något sätt resignerat. I alla fall så gick det väl inte särskilt höjdarbra på Lotto, men ridläraren var ändå nöjd och tyckte att det hade sett bra ut. Visst, mestadels i form, men lyckades inte få till någon jättebra framåtbjudning, tyckte inte att han kändes helt stabil och liksidig utan lite ”ormig”, och galopparbetet var katastrof. Jag försökte kämpa på med små signaler men det verkade inte riktigt gå igenom till Lotto, så den här gången tror jag att jag i min iver tog i lite för mycket med armen/axeln. För Oj så ont jag fick!! Inte bara i axeln utan i hela kroppen, men värst i axeln. Jag skrev tidigare att hästarna köper min trasiga arm. Det gjorde INTE Lotto...
Sen fick jag ett plötsligt erbjudande om att rida ytterligare en lektion dagen därpå. Kunde inte tacka nej, och hoppades på att få nån liiiiite roligare häst i alla fall. Men det blev tvärtom istället.
Eftersom jag hade fått så hiskeligt ont i axeln efter lektionen dagen innan, så hade jag bestämt mig för att verkligen vara uppmärksam på hur jag använde min skadade arm. Prio ett den lektionen skulle alltså vara att INTE TA I överhuvudtaget med armen! Det hade ju funkat på Ägrim och Sahara och Dell innan uppehållet, så det borde ju funka igen tyckte jag... Jag lånade även min mans ”hållningsförbättrare” – en resårgrej som man spänner fast runt kroppen och som ska hålla bak axlarna. För problemet är när jag faller bara det minsta lilla framåt med axeln och försöker ta i i det läget – DÅ gör det oooont. Pressar jag ihop skulderbladen och drar bak axlarna så är det som att axeln skonas lite. Problemet är ju att komma ihåg att vara i det läget hela tiden när man rider! Jag har vissa problem med att koncentrera mig på min axel istället för på hästen och vad den behöver för hjälper, när jag väl sitter uppe på hästryggen...
I alla fall så fick jag Eros. Han är verkligen ett stort, långt och tungt åhej-åhå-halvblod. Jag stönade inombords! Nu har jag inte ridit honom så jättemycket, men spontant kändes det INTE bra för min arm... Och jag hade rätt. Han sket big time i mina små försök att kommunicera med pillerillande fingrar. Försökte jag söka kontakt med tygeln och korta upp den så HÄNGDE han sig på, och det funkade bara inte för min arm. Jag var tvungen att säga till ridläraren att jag i stort sett inte kunde ta i tygeln utan var helt utlämnad till säte och skänkel. Så tygeln fick vara så lång så att jag knappt hade kontakt.
Eros lufsade på i sin egen värld och i början var det bara långt, framtungt och oformligt. Lektionens övning var skänkelvikningar, och där lyckades jag faktiskt få till nånting som liknade skänkelvikningar trots halvlång tygel. Och i feedbacken efter lektionen sa ridläraren att det var då jag trots allt hade börjat komma åt Eros bakben och fått honom att börja använda dem i alla fall. För i slutet av lektionen kändes det trots allt liiite mjukare och trevligare, och jag konstaterade att om inget annat så hade Eros åtminstone fått sig en rejäl stretching, eftersom han gick i väldigt lång och låg form – dock form faktiskt! – sista delen av lektionen. Eros själv verkade väldigt nöjd med min ”western-style-dressyr” på lång tygel, och gick med spetsade öron och var till och med alldeles skummig runt munnen...
Men även om det mest kändes bedrövligt så fick jag ändå belöning för min offrade prestige på lektionen, för axeln gjorde inte alls lika ont. Hurra!
Istället för lektion i ridkonst så blev det en lektion i självkontroll och att INTE ta i och använda min arm och axel, trots att jag gärna hade velat fånga upp hästen bättre...
Sen kan jag inte låta bli att tycka att det är lite lustigt med vissa människor... Jag delar plats i den ridgruppen och har så gjort i 4 terminer blir det väl nu tror jag, så jag rider ju där halvregelbundet kan man säga, och börjar ju känna igen folket som rider i gruppen. En av de andra eleverna verkar dock hata själva åsynen av mig. Är inte det fascinerande!?! Jag TROR att jag råkade rida ivägen för den personen en gång för 2 år sen när jag hade en häst som jag inte riktigt rådde på (något annat kan jag inte komma på att jag gjort människan), och sen dess hatar den personen mig. Väldigt demonstrativt – vänder ryggen mot mig, vägrar svara när jag säger hej och går därifrån när jag kommer. I två års tid! Herregud – hur orkar man ens hata så mycket?? Vad får man ut av det? Fascinerande! Jag tänkte att jag bara skulle strunta i personen, men jag kan liksom inte låta bli att le och säga hej, bara för att det är så fascinerande att se hur arg det kan göra en människa...
Men på tal om att vara arg så är jag själv lite sur på mina ridstövlar. Jag har använt dem i kanske 2-3 år – på ridlektion på ridskola, dvs 1-2 ggr i veckan. Och nu håller de på att pajja ihop totalt och typ lösas upp i intet. Jag tycker att det är skitdåligt! Tidigare ridstövlar jag har haft har hållit mycket längre än så. Jag vet att jag letade som en galning efter att hitta stövlar med både extra vida och extra långa skaft. Det är inte så lätt... Att hitta ridstövlar som går hela vägen upp till knävecket på mig är hopplöst. Vanliga ridstövlar slutar på halva vaden. Tillslut hittade jag ett par med extra långa skaft som bara var lite för korta, och det gick att leva med. Jag har därför varit extra noggrann med att verkligen sköta om dem ordentligt efter konstens alla regler. Men det verkar inte ha hjälpt – tydligen var det helt kass kvalitet. Jag kan tyvärr inte ge hur mycket som helst för ett par ridstövlar. De jag köpte sist låg på 2500:- vill jag minnas, men mer än så har jag tyvärr inte möjlighet att ge. Ska de inte hålla längre då än drygt 2 år?? Måste man betala 10 000:- för ett par ridstövlar??? Jag blir så trött! Men det är väl bara att bita i det sura äpplet och börja leta ridstövlar igen då...
Det kändes bra att konstatera det. Nu visste jag åtminstone att jag kunde få en positiv respons.
Men att inte träna är ju inte riktigt en väg till framgång, om jag vill få tillbaks styrkan och rörligheten i armen...
Fick tillslut tag på en igenridningstid efter två veckor, så satt upp på en häst igen. Denna gång fick jag söta lilla Lotto. Jag uppfattar honom på något sätt som en förvuxen ponny, med sin korta kropp och superkorta hals, och så denna enorma bekvämlighet... Han är inte riktigt ”halvblodsseg” utan mer ”ponnylat”, om det är nån mer än jag som förstår skillnaden på det....
Jag är som sagt inte så bra på att rida hästar som är tunga eller inte har någon egen motor, men den där riktiga ”min typ”:en av häst har jag ju inte fått sitta på på jag vet inte hur länge, så jag har på något sätt resignerat. I alla fall så gick det väl inte särskilt höjdarbra på Lotto, men ridläraren var ändå nöjd och tyckte att det hade sett bra ut. Visst, mestadels i form, men lyckades inte få till någon jättebra framåtbjudning, tyckte inte att han kändes helt stabil och liksidig utan lite ”ormig”, och galopparbetet var katastrof. Jag försökte kämpa på med små signaler men det verkade inte riktigt gå igenom till Lotto, så den här gången tror jag att jag i min iver tog i lite för mycket med armen/axeln. För Oj så ont jag fick!! Inte bara i axeln utan i hela kroppen, men värst i axeln. Jag skrev tidigare att hästarna köper min trasiga arm. Det gjorde INTE Lotto...Sen fick jag ett plötsligt erbjudande om att rida ytterligare en lektion dagen därpå. Kunde inte tacka nej, och hoppades på att få nån liiiiite roligare häst i alla fall. Men det blev tvärtom istället.
Eftersom jag hade fått så hiskeligt ont i axeln efter lektionen dagen innan, så hade jag bestämt mig för att verkligen vara uppmärksam på hur jag använde min skadade arm. Prio ett den lektionen skulle alltså vara att INTE TA I överhuvudtaget med armen! Det hade ju funkat på Ägrim och Sahara och Dell innan uppehållet, så det borde ju funka igen tyckte jag... Jag lånade även min mans ”hållningsförbättrare” – en resårgrej som man spänner fast runt kroppen och som ska hålla bak axlarna. För problemet är när jag faller bara det minsta lilla framåt med axeln och försöker ta i i det läget – DÅ gör det oooont. Pressar jag ihop skulderbladen och drar bak axlarna så är det som att axeln skonas lite. Problemet är ju att komma ihåg att vara i det läget hela tiden när man rider! Jag har vissa problem med att koncentrera mig på min axel istället för på hästen och vad den behöver för hjälper, när jag väl sitter uppe på hästryggen...
I alla fall så fick jag Eros. Han är verkligen ett stort, långt och tungt åhej-åhå-halvblod. Jag stönade inombords! Nu har jag inte ridit honom så jättemycket, men spontant kändes det INTE bra för min arm... Och jag hade rätt. Han sket big time i mina små försök att kommunicera med pillerillande fingrar. Försökte jag söka kontakt med tygeln och korta upp den så HÄNGDE han sig på, och det funkade bara inte för min arm. Jag var tvungen att säga till ridläraren att jag i stort sett inte kunde ta i tygeln utan var helt utlämnad till säte och skänkel. Så tygeln fick vara så lång så att jag knappt hade kontakt.
Eros lufsade på i sin egen värld och i början var det bara långt, framtungt och oformligt. Lektionens övning var skänkelvikningar, och där lyckades jag faktiskt få till nånting som liknade skänkelvikningar trots halvlång tygel. Och i feedbacken efter lektionen sa ridläraren att det var då jag trots allt hade börjat komma åt Eros bakben och fått honom att börja använda dem i alla fall. För i slutet av lektionen kändes det trots allt liiite mjukare och trevligare, och jag konstaterade att om inget annat så hade Eros åtminstone fått sig en rejäl stretching, eftersom han gick i väldigt lång och låg form – dock form faktiskt! – sista delen av lektionen. Eros själv verkade väldigt nöjd med min ”western-style-dressyr” på lång tygel, och gick med spetsade öron och var till och med alldeles skummig runt munnen...
Men även om det mest kändes bedrövligt så fick jag ändå belöning för min offrade prestige på lektionen, för axeln gjorde inte alls lika ont. Hurra!
Istället för lektion i ridkonst så blev det en lektion i självkontroll och att INTE ta i och använda min arm och axel, trots att jag gärna hade velat fånga upp hästen bättre...
Sen kan jag inte låta bli att tycka att det är lite lustigt med vissa människor... Jag delar plats i den ridgruppen och har så gjort i 4 terminer blir det väl nu tror jag, så jag rider ju där halvregelbundet kan man säga, och börjar ju känna igen folket som rider i gruppen. En av de andra eleverna verkar dock hata själva åsynen av mig. Är inte det fascinerande!?! Jag TROR att jag råkade rida ivägen för den personen en gång för 2 år sen när jag hade en häst som jag inte riktigt rådde på (något annat kan jag inte komma på att jag gjort människan), och sen dess hatar den personen mig. Väldigt demonstrativt – vänder ryggen mot mig, vägrar svara när jag säger hej och går därifrån när jag kommer. I två års tid! Herregud – hur orkar man ens hata så mycket?? Vad får man ut av det? Fascinerande! Jag tänkte att jag bara skulle strunta i personen, men jag kan liksom inte låta bli att le och säga hej, bara för att det är så fascinerande att se hur arg det kan göra en människa...
Men på tal om att vara arg så är jag själv lite sur på mina ridstövlar. Jag har använt dem i kanske 2-3 år – på ridlektion på ridskola, dvs 1-2 ggr i veckan. Och nu håller de på att pajja ihop totalt och typ lösas upp i intet. Jag tycker att det är skitdåligt! Tidigare ridstövlar jag har haft har hållit mycket längre än så. Jag vet att jag letade som en galning efter att hitta stövlar med både extra vida och extra långa skaft. Det är inte så lätt... Att hitta ridstövlar som går hela vägen upp till knävecket på mig är hopplöst. Vanliga ridstövlar slutar på halva vaden. Tillslut hittade jag ett par med extra långa skaft som bara var lite för korta, och det gick att leva med. Jag har därför varit extra noggrann med att verkligen sköta om dem ordentligt efter konstens alla regler. Men det verkar inte ha hjälpt – tydligen var det helt kass kvalitet. Jag kan tyvärr inte ge hur mycket som helst för ett par ridstövlar. De jag köpte sist låg på 2500:- vill jag minnas, men mer än så har jag tyvärr inte möjlighet att ge. Ska de inte hålla längre då än drygt 2 år?? Måste man betala 10 000:- för ett par ridstövlar??? Jag blir så trött! Men det är väl bara att bita i det sura äpplet och börja leta ridstövlar igen då...
