Jag lovar och svär men jag hade faktiskt ingen aning om att igenridningslektionen jag var inbokad på var en hopplektion! Det gick upp för mig först när de andra i gruppen började bära fram hindermaterial. ”Va, ska vi hoppa??...”
Och det var ju en trevlig överraskning!
En annan trevlig överraskning var att jag stod uppskriven på Romeo.
Romeo måste vara den perfekta ridskolehästen. Han är en förvuxen connemara, runt 155 i mankhöjd, har varit på ridskolan i 8-10 år nånting, är supertrevlig – go och rar att pyssla med, positiv, trevlig och trygg att rida, varken för pigg eller för seg, och en klippa både i dressyr och hoppning! Det var säkert nånting runt 5 år sen jag satt på honom, men han var som jag mindes honom. Fast eftersom det var ett tag sen jag satt på honom så tog det ett litet tag att kalibrera mina hjälper, och jag hade kanske kunnat gå på honom lite mer och kräva lite mer ”tryck” och energi i honom direkt från början.
Hoppningen gick bra, men jag kände mig nästan lite uttråkad på övningen... Dom kör ungefär samma övning för alla ridgrupper, så hoppningen måste ha gått ”ett varv runt” alla ridgrupper så att alla har fått en möjlighet att göra övningen innan det blir någon större förändring. Och eftersom jag har bytt/köpt på mig en massa extra hopplektioner så har det blivit så att jag har gjort den här övningen några gånger nu... Det var alltså övningen med dom två hindren på varje diagonal och anridning i nån slags ström från de olika volterna. Romeo skötte sig bra och rullade på och gjorde det han skulle, och jag hängde med bra i sprången och var i balans, så det var trevligt.
En rolig sak var i början när vi skulle börja trava. Romeo är ju lite liten och så var han lite spänd och trippig, så den första traven blev symaskinstrav! Annars när jag rider brukar lättridning i traven gå ut på att man reser sig i stigbyglarna, sätter sig ner, reser sig i stigbyglarna, sätter sig ner... Men Romeos ben gick så fort så den tekniken var inte att tänka på – istället fick jag lätta bara någon centimeter från sadeln och sedan försöka hamna i någon slags självsvängning i takt med hans ben... Så gulligt! Sen fick jag fram traven och lyckades länga ut stegen på honom så framåt lektionen kändes det lite bättre. Men någon halvblodslättridning var det ju inte...
Sötnosen Romeo med sin mjöldoppade mule:
Nästa dag blev en ”D”-dag för mig, då jag fick rida finaste Dell och bästaste Dunja! Så himla supertrevligt! Dell är min tidigare favorit, den gamla kantiga flugskimmeln som har blivit lite gammal och trött på äldre dar. Men det ryktades i stallgången att han varit väldigt pigg dom senaste dagarna, och lite av de gamla takterna kunde jag trots allt känna igen i honom under lektionen. Dell var verkligen supertrevlig, och galoppen – ja det var finåkning och livsnjutning på hög nivå! Lektionens övning var slutor i trav längs med långsidorna, och Dell kämpade på bra. Det enda som jag hade lite problem med är att han INTE är så rolig att sitta ner i traven på... För att inte studsa honom i ryggen allt för mycket så måste man korta traven på honom så mycket att det knappt är trav längre. Jag försökte växla mellan nedsittning just under slutorna och sedan lättridning resten av varvet. Men får jag rida honom igen så tror jag banne mig att det är bättre att jobba honom under lättridning genom alla övningar faktiskt. Det var i alla fall väldigt trevligt att få sitta på honom igen!
Sen var det dags för nästa hopplektion på bästa fina fröken långöra! Hon hade gått dressyr lektionen innan och eftersom hon går på bett i dressyren och på hack i hoppningen så fick jag tränsa om. Vet inte om det var den ändringen det berodde på, men hon kändes ovanligt stum och ”o-lyhörd” i tygeln. Det är svårt det där med hackamore tycker jag. Jag har upplevt att Dunja har gått bra på det förut, medans Mighty är en mardröm att rida med hack för han bara tokhänger sig på. Den här lektionen hängde sig Dunja väldigt bra på i hacket hon också emellanåt. Suck! Men jag struntade lite i det, för hon var väldigt reglerbar med skänkel och säte i alla fall.
Vi skulle köra samma övning igen - med trav- och galopphinder på diagonalerna med anridning från de två 20-metersvolterna - som jag hade tyckt var lite tråkig dagen innan, men tänk vilken skillnad det är på hur ridlärarna kan påverka övningen och lektionen! Jag gillar ju verkligen att rida för den här ridläraren i den sena gruppen, hans lektioner är jätteroliga och han ger väldigt bra feedback. Och övningen som hade varit lite tråkig igår blev riktigt rolig den här dagen! Det är nånting med tempot på övningarna och nivån på kraven – att det hela tiden händer nånting och att man tvingas tänka till. Jag gillar det - det är verkligen jätteroligt! Den här gången red vi i en hetsig ström, det var bara på på på hindrena om och om igen alla elva ryttare, och det gick förvånansvärt rappt och vi fick många språng var.
Dunja var taggad och på, och jag bara älskar ju den där energin när man har hela hästen i handen och ”släpper iväg” hästen genom att lätta aningens på tygeln! Jag var dessutom lite busig och valde med flit att vänta till sist i strömmen, så att jag låg ensam kvar på den ena volten när alla andra hade hoppat över till nästa volt. Och det taggade ju Dunja lite extra när vi styrde mot hindrena...
Jag hade tänkt öva lite på att följa med mer framåt med överlivet i sprången, vilket jag ju hade fått ”nerslag” på i stilhoppningen sist, men se det fick jag inte. Ridläraren var genast på mig att räta upp mig, på grund av att Dunja lätt blir lite framtung i hoppningen och att hon ligger på. Då ville han att jag skulle rida mer upprätt över både anridning och hinder för att hjälpa till att plocka upp henne framtill. Så då fick det bli så. Vi satte alla språng bra Dunja och jag, och hennes energi och bjudning mot hinder var som sagt rena rama uppåttjacket!! Alltså jag GILLAR verkligen den hästen!
Den enda ormen i lustgården är mina knän... Jäklar vad dom bråkar med mig efter ridningen, och särskilt efter hopplektioner...
(håller för öronen och ropar bingo bingo bingo!...)
Och det var ju en trevlig överraskning!
En annan trevlig överraskning var att jag stod uppskriven på Romeo.
Romeo måste vara den perfekta ridskolehästen. Han är en förvuxen connemara, runt 155 i mankhöjd, har varit på ridskolan i 8-10 år nånting, är supertrevlig – go och rar att pyssla med, positiv, trevlig och trygg att rida, varken för pigg eller för seg, och en klippa både i dressyr och hoppning! Det var säkert nånting runt 5 år sen jag satt på honom, men han var som jag mindes honom. Fast eftersom det var ett tag sen jag satt på honom så tog det ett litet tag att kalibrera mina hjälper, och jag hade kanske kunnat gå på honom lite mer och kräva lite mer ”tryck” och energi i honom direkt från början.
Hoppningen gick bra, men jag kände mig nästan lite uttråkad på övningen... Dom kör ungefär samma övning för alla ridgrupper, så hoppningen måste ha gått ”ett varv runt” alla ridgrupper så att alla har fått en möjlighet att göra övningen innan det blir någon större förändring. Och eftersom jag har bytt/köpt på mig en massa extra hopplektioner så har det blivit så att jag har gjort den här övningen några gånger nu... Det var alltså övningen med dom två hindren på varje diagonal och anridning i nån slags ström från de olika volterna. Romeo skötte sig bra och rullade på och gjorde det han skulle, och jag hängde med bra i sprången och var i balans, så det var trevligt.
En rolig sak var i början när vi skulle börja trava. Romeo är ju lite liten och så var han lite spänd och trippig, så den första traven blev symaskinstrav!
Annars när jag rider brukar lättridning i traven gå ut på att man reser sig i stigbyglarna, sätter sig ner, reser sig i stigbyglarna, sätter sig ner... Men Romeos ben gick så fort så den tekniken var inte att tänka på – istället fick jag lätta bara någon centimeter från sadeln och sedan försöka hamna i någon slags självsvängning i takt med hans ben... Så gulligt! Sen fick jag fram traven och lyckades länga ut stegen på honom så framåt lektionen kändes det lite bättre. Men någon halvblodslättridning var det ju inte... Sötnosen Romeo med sin mjöldoppade mule:
Nästa dag blev en ”D”-dag för mig, då jag fick rida finaste Dell och bästaste Dunja!
Så himla supertrevligt! Dell är min tidigare favorit, den gamla kantiga flugskimmeln som har blivit lite gammal och trött på äldre dar. Men det ryktades i stallgången att han varit väldigt pigg dom senaste dagarna, och lite av de gamla takterna kunde jag trots allt känna igen i honom under lektionen. Dell var verkligen supertrevlig, och galoppen – ja det var finåkning och livsnjutning på hög nivå! Lektionens övning var slutor i trav längs med långsidorna, och Dell kämpade på bra. Det enda som jag hade lite problem med är att han INTE är så rolig att sitta ner i traven på... För att inte studsa honom i ryggen allt för mycket så måste man korta traven på honom så mycket att det knappt är trav längre. Jag försökte växla mellan nedsittning just under slutorna och sedan lättridning resten av varvet. Men får jag rida honom igen så tror jag banne mig att det är bättre att jobba honom under lättridning genom alla övningar faktiskt. Det var i alla fall väldigt trevligt att få sitta på honom igen!Sen var det dags för nästa hopplektion på bästa fina fröken långöra!
Hon hade gått dressyr lektionen innan och eftersom hon går på bett i dressyren och på hack i hoppningen så fick jag tränsa om. Vet inte om det var den ändringen det berodde på, men hon kändes ovanligt stum och ”o-lyhörd” i tygeln. Det är svårt det där med hackamore tycker jag. Jag har upplevt att Dunja har gått bra på det förut, medans Mighty är en mardröm att rida med hack för han bara tokhänger sig på. Den här lektionen hängde sig Dunja väldigt bra på i hacket hon också emellanåt. Suck! Men jag struntade lite i det, för hon var väldigt reglerbar med skänkel och säte i alla fall.Vi skulle köra samma övning igen - med trav- och galopphinder på diagonalerna med anridning från de två 20-metersvolterna - som jag hade tyckt var lite tråkig dagen innan, men tänk vilken skillnad det är på hur ridlärarna kan påverka övningen och lektionen! Jag gillar ju verkligen att rida för den här ridläraren i den sena gruppen, hans lektioner är jätteroliga och han ger väldigt bra feedback. Och övningen som hade varit lite tråkig igår blev riktigt rolig den här dagen! Det är nånting med tempot på övningarna och nivån på kraven – att det hela tiden händer nånting och att man tvingas tänka till. Jag gillar det - det är verkligen jätteroligt! Den här gången red vi i en hetsig ström, det var bara på på på hindrena om och om igen alla elva ryttare, och det gick förvånansvärt rappt och vi fick många språng var.
Dunja var taggad och på, och jag bara älskar ju den där energin när man har hela hästen i handen och ”släpper iväg” hästen genom att lätta aningens på tygeln! Jag var dessutom lite busig och valde med flit att vänta till sist i strömmen, så att jag låg ensam kvar på den ena volten när alla andra hade hoppat över till nästa volt. Och det taggade ju Dunja lite extra när vi styrde mot hindrena...
Jag hade tänkt öva lite på att följa med mer framåt med överlivet i sprången, vilket jag ju hade fått ”nerslag” på i stilhoppningen sist, men se det fick jag inte. Ridläraren var genast på mig att räta upp mig, på grund av att Dunja lätt blir lite framtung i hoppningen och att hon ligger på. Då ville han att jag skulle rida mer upprätt över både anridning och hinder för att hjälpa till att plocka upp henne framtill. Så då fick det bli så. Vi satte alla språng bra Dunja och jag, och hennes energi och bjudning mot hinder var som sagt rena rama uppåttjacket!! Alltså jag GILLAR verkligen den hästen!
Den enda ormen i lustgården är mina knän...
Jäklar vad dom bråkar med mig efter ridningen, och särskilt efter hopplektioner... (håller för öronen och ropar bingo bingo bingo!...)
