Två års trots?

[Spirit]

Hjälp! Mitt barn snart 22 månader lilla dotter har blivit ett monster

Eller riktigt så illa är det inte ännu.
Men vi bits, sparkas, lägger oss ned på marken om vi inte får våran vilja fram. Sticker iväg på eget håll & lyssnar inte när man kallar/lockar.

Jättespännande i affärer
Vi brukar få uppmärksamhet, som är såå välkomnat.

Hur tacklar man denna trotsperioden?
Jag har nu försökt sätta mig på huk, spänna ögonen i henne sänka rösten på bästa Nanny Jo manèr. Försökt berätta att det är inte ok uppförande & jag blir ledsen.
Men resultat att dottern ålar sig som en mask i min famn, biter mig där hon kommer åt & vevar med armar & ben. Lägger hon sig ned, går hon inte att resa upp igen utan hon blir lealös.
Berömmer massor & gör en stor grej av det när hon gör rätt & det tycker hon är superkul.


Övervägde igår att bara släppa henne i en hög på golvet från "ställ dig på benen höjd" efter försökt resa henne upp ett par gånger. Blev så fruktansvärt less på det till slut.

Hur tacklar man denna perioden, man andas & klistrar på ett leende & hoppas på att det går över?

Jag hade god lust att ta ungen i örat alt nackhåren & släpa henne ut ur affären vi var i igår
Tyvärr har jag själv vuxit upp med barnaga & har lovat mig själv att aldrig någonsin höja handen om det inte är på liv eller död. Jag har än sålänge hållt det, men jag har i ärlighetens namn, varit bra nära flera gånger sista tiden. Jag tror det är pga jag inte vet hur jag ska hantera situationen & håller på att falla in i ett beteènde som min kropp känner till från min egna uppväxt.

 

[turbofling]

Sv: Två års trots?

När Emilia (2 år och 2 månader) slänger sig på marken och vägrar gå så får hon helt enkelt ligga där och skrika. Om det inte är i ett läge där det inte fungerar så tar jag henne under armen och så går vi. Som tur är bits hon inte.

Men visst är det väldigt jobbigt och ibland har jag lust att bara ta tag i henne hårt, skrika "nu lägger du av". Så tror jag alla känner ibland. Jag har tagit i hårdare än vad jag vill ibland och det känns inte bra. Men ett djupt andetag, gå ut ur rummet en stund om man är hemma är tips som fungerar, iaf för stunden.

 

[Comfort]

Sv: Två års trots?

Moa har hållt på sådär nu ett par månader, och jag gör som turbo, hon får ligga där hon ligger (om det är nånstans det är möjligt då). Till slut reser hon sig upp, torkar bort krokodiltårarna och springer bort till mig. I affärer måste hon sitta i kundvagnen annars är det stenkört.
När vi var inne på hööks häromdagen var det en kvinna där som sa att hon verkade vara "rätt energisk". Där har de ju inga kundvagnar ...

Moa bits dock inte, men har börjat sparkas lite. Hon slåss helst i ansiktet, och när man säger till henne klipper hon till sig själv istället eller drar sig/mig i håret.
När jag säger åt henne att hon inte får göra det hon gör, börjar hon gapskratta istället.. det har jag ingen aning om hur jag ska tackla, jag brukar bara ignorera då

 

[Spirit]

Sv: Två års trots?

Hon är sällan ledsen när hon maskar runt på golvet, utan det är hennes lösning på att inte behöva följa med mig. Alternativt kryper hon istället.

Hon hade en period då hon lade sig ned & skrek. Den som blev utsatt lade sig helt enkelt ned bredvid & ylade värre. Tog ett par gånger, sen har hon inte gjort det på flera veckor.

I normala fall har jag henne i vagn, men igår skulle vi bara ha en bit markduk & diskmedel. Sen fanns det inga vagnar där jag parkerade bilen. Så hon följde med "lös".

Men det ser ut till att gå, ser barn i samma ålder som följer med ganska snällt med sin förälder.

I ärlighetens namn är hästarna mer uppfostrade än mitt eget barn
DEt helt utan någon form av våld.
Kan man utöva nh på barn?

 

[tinissen]

Sv: Två års trots?

och även jag gör likadant när elias trotsar, han får vackert ligga där o sura, eftersom vi har småsyskon som åker vagn och det är en syskonvagn så kan jag sätta fast han där om han skulle bli alldeles för jäklig men det har hittils inte behövts. han bits inte och slåss inte vilket är skönt, han har gjort det någon gång men har lyssnat då den tillsägelsen han fick då och det har inte hänt mer sen. det är nog tyvärr bara vackert att bita ihop och stålsätta sig, inte rucka på regler och fullfölja sina uppmaningar.

 

[Mirre]

Sv: Två års trots?

Isak är också sådär, senast i morse.
Gapade, skrek, grät och gnällde. Gaah.
Inte så att han grät för att han var ledsen så utan ett ilsket tjut
för att han inte fick som han ville.

Slängde sig på golvet när vi skulle klä på oss och gå, slutade med att han fick gå ut med bara skor (ja byxor och tröjor självklart men inte termobyxor och jacka. Då blev det ju kallt så då skulle han ha jackan alla fall.
Gick verkligen inte och klä på honom innan det.


Var lika hem från dagis igår men då fick han ligga och skrika
och sedan klädde jag på en slingrande ål
Det gick men det tog ett tag. Väl ute kom det tack och lov en grävmaskin och körde förbi så då glömde han att vara arg.

Men det är jobbigt och man undrar ibland vad i helvete man ska ta sig till.
Jag har en förmåga också att säga saker först och tänka sedan, så jag får verkligen bita mig i läppen ibland för att inte säga nåt dumt.

En kompis brukar trycka ansiktet i en kudde och skrika allt hon orkar när barnen blir för jobbiga. Det funkar för henne.

 

[Golden_Heart]

Sv: Två års trots?

Dottern har varit bestämd ifrån hon föddes med hur hon vill ha saker, men efter hon fyllt två förra året så har det kommit allt mer den här självständighetsfasen och den är ett helsike. Ibland är det en kamp att gå till dagis och då är det bara att grabba tag i ungen och klä på den. Jobbigast är när de skriker efter napp / snuttis, när de väl får den så slänger de bort den eller vill inte ta den, i nästa sekund skriker de efter den igen.
Det gäller att vara ett helsike bestämd, till slut lugnar de sig och tar snällt saker.
I somras var vi hos släkting, som har ett stort ställe med hästar och när hon inte ville gå med, då gick jag bara och till slut kom hon lommande efter. För ensam kvar ville hon inte vara. Nu blir hon sur som ättika och förbannad osv om man säger att då går vi utan dig, men hon fattar att vi menar allvar. Dagistanterna kör likadant om de ska gå in ifrån gården, när hon visar sig på den tvära sidan.
Är gubben också hemma, så får han hålla i henne medan jag klär på henne. Men man får inte bara ge sig vare sig det gäller tandborstning, påklädning eller vad det än gäller. Tandborstningen var en mardröm länge, en fick hålla fast henne och en fick borsta, precis som när vi var tvungen att ge antibiotika. Efter ett tag förstod hon att det inte gick att komma undan och gav upp. Nu tar hon oftast all medicin helt själv, dvs det vi har gjort ordning förstås.

 

[Spirit]

Sv: Två års trots?

Att säga att jag går & sen går fungerar inte. Hon lommar glatt iväg på andra hållet & lattjar med det hon hittar.
Att starta bilen funkerar sådär just nu, bara tidsfråga innan hon kommer på att jag faktiskt inte kör utan henne.
Men jag har börjat säga att jag kommer & hämtar henne om hon inte kommer själv.
Och det gör jag oxå, då klöser hon, bits, lägger sig ned osv. Ibland bär jag henne under armen.

Önskar man visste hur man skulle tackla, överväger att beställa Jesper Juuls böcker om barnpedadogik så man får bättre nycklar att tackla utan att någon av oss blir frustrerade varje dag.

 

[Speciella_tina]

Sv: Två års trots?

Nu är mitt barn inte så stort än, men jag har ändå en "plan"! I ett program menade ovan nämnda "Nanny Jo" att man ska berätta för barnet vad man förväntar sig innan, så är det inte så lätt för barnet att göra fel. Det funkar säkert inte helt hundra, och ungen kommer säkert ligga och yla på golvet ibland, men jag tycker det låter logiskt att ha det som utgångsläge.

T.ex. Nu ska vi gå in i affären, och idag ska vi bara köpa de mamma har bestämt. Jag vill inte att du tjatar för vi köper ändå inget annat.

 

[Mirre]

Sv: Två års trots?

Att gå iväg när Isak skriker och har sig fungerar inte här heller.
Han springer efter och skriker istället.

Idag stod han och slog i dörren på sitt rum så hela huset skakade
Han fick en varning sedan togs dörren helt enkelt bort. Reaktion blev *yyyyl*

Sedan var han lugn ett tag tills han inte fick sopa ner smulor på golvet, då var det dags för nästa utbrott. Suck.
Funderar också på hans böcker, det kan ju inte göra det värre alla fall

 

[turbofling]

Sv: Två års trots?

Jag läser just nu "ditt kompetenta barn" av Jesper Juul. Den borde alla läsa. Har läst ungefär halva och än så länge tycker jag att han beskriver varför barn reagerar som dom gör och hur man ska tänka för att på lång sikt inte hamna i oönskade situationer. Kanske inte lika mycket hur man ska hantera situationen om den väl uppkommer.

 

[ameo]

Sv: Två års trots?

tvååringar är jättegulliga - ibland....

Jag har förvisso haft de största dusterna på hemmaplan, mina har faktiskt skött sig i affärer och sånt. Hemma kan man vänta ut dem och visa vem som är mest envis, men om de har tjurat ihop "offentligt" har jag bara tagit dem under armen och burit iväg dem. De får fäkta och skrika hur mycket de vill, beteendet är inte accepterat helt enkelt.

Min nu 6-årige son har oerhört mycket vilja och åsikter, vi har haft många duster genom åren - första gången vi hade en stor dust var när han var 2-3 år nånting och vägrade ställa sig upp så att jag kunde klä av honom overallen. Han låg ner på köksgolvet i två timmar och 45 minuter... Jag hann tömma och fylla både diskmaskin och tvättmaskin, utfodra hans syskon och röja köket under tiden som jag försökte få honom att välja att ställa sig upp så att jag kunde klä av honom den varma vinteroverallen.
Efter 2.45 kom mormor hit - hon skulle ta barnen medan jag åkte iväg på min sjukgymnastik. Då ställde jag frågan: Ska jag eller mormor klä av dig? DÅ ställde sig ungen upp och ska "DU SKA!".
Och efter detta tog det LÅNG tid innan han tjurade ihop ordentligt nästa gång, för han hade lärt sig att mamma är mest envis...
Min erfarenhet, efter att ha passerat 2-3-årsåldern med 3 barn (är där med det fjärde just nu....) är att det gäller att vara dödskonsekvent och stå kvar vid det man har sagt. Börjar man nu med att "gå halva vägen" för att slippa konflikter så har man nog svårt för att stå kvar vid sina gränser i framtiden också. Jag vägrar ju kalla det för trotsåldern utan ser det mer som "gränstestaråldern". Det är nu man ska visa var gränserna går och att en utstakad gräns är det som gäller, även om det är lite obekvämt att hålla fast vid det.

(sen finns det inget som säger att man alltid måste säga nej, bara för att man sagt nej första gången - det är helt okej att ändra åsikt till nästa gång samma fråga uppkommer. Typ: "jag vill ha en sån godis" i affären. Det kan vara "Nej, idag ska vi inte ha något godis" ena gången för att nästa gång bli "javisst, vi kan köpa en sån idag".)

 

[mimmipigg]

Sv: Två års trots?

Håller med dig om att förhandlingar är sämsta modellen.
Jag har talat om vad som gäller innan vi gått in på affärer eller andra offentliga sammanhang.
Bråk, då har jag bara lyft ut och placerat i bilen och åkt därifrån.
Likadant vid påklädning-bråk-då får man endera stanna hemma eller gå ut utan kläder.
Diskussioner kan man föra om vettigare saker!

 

[cewe]

Sv: Två års trots?

*kl*
Nu är det länge sen jag hade en två-åring. Men jösses vad jag känner igen allt

 

[ameo]

Sv: Två års trots?

Håller med dig om att förhandlingar är sämsta modellen.

Förhandla kan man göra när barnet är större och kan argumentera för sin sak...

När de har tjurat ihop över nånting brukar det vara totalt lönlöst att föra en diskussion med dem, det går helt enkelt inte in. Utan det är bara att låta dem vara tills de har ett annat sinnesläge så man kan prata med dem, alternativt ta dem under armen och gå därifrån - beroende på tillfället.
Sen kan det ju vara bra att berätta för dem vad som ska hända redan i förväg, även om jag själv nog har varit dålig på det. Det blev rätt välartade barn av mina avkommor ändå...

 

[eyz]

Sv: Två års trots?

Min erfarenhet, efter att ha passerat 2-3-årsåldern med 3 barn (är där med det fjärde just nu....) är att det gäller att vara dödskonsekvent och stå kvar vid det man har sagt. Börjar man nu med att "gå halva vägen" för att slippa konflikter så har man nog svårt för att stå kvar vid sina gränser i framtiden också. Jag vägrar ju kalla det för trotsåldern utan ser det mer som "gränstestaråldern". Det är nu man ska visa var gränserna går och att en utstakad gräns är det som gäller, även om det är lite obekvämt att hålla fast vid det.

(sen finns det inget som säger att man alltid måste säga nej, bara för att man sagt nej första gången - det är helt okej att ändra åsikt till nästa gång samma fråga uppkommer. Typ: "jag vill ha en sån godis" i affären. Det kan vara "Nej, idag ska vi inte ha något godis" ena gången för att nästa gång bli "javisst, vi kan köpa en sån idag".)

Jag är väldigt principfast och efter att ha jobbat med autister (konsekventa rutiner till 100%) är det liksom så självklart för mig att sambon, som mer är en "nej, nej, nej, NEJ, jamen ta den då!"-människa har en jobbig tid framför sig när vår blivande tvååring nu börjar testa gränser.

Igår satt sonen och jag inne på toalettgolvet i 40 minuter eftersom han vägrade samarbeta (omöjliggjorde) blöjbyte. Det var vår första riktiga fight och det var skönt att det blev hemma och under så enkla omständigheter under "premiären".


TS: det är ok att bli jättearg! Även den bästa föräldern får slut på tålamod tillslut. Det viktiga är ju att det inte går ut fysiskt (eller psykiskt) över barnet. Jag brukar bita ihop och "sätta barnet i säkerhet", dvs fastspänd i vagnen eller liknande och sedan föreställa mig hur jag går hem, lämnar över den lilla rara guldklimpen till fadern och sedan göra något jag tycker är roligt eller avslappnande. Förhoppningsvis har jag sedan lugnat ner mig tillräckligt för att bemöta barnet på ett bra sätt igen, eller i alla fall inte se ut som ett åskmoln längre.

 

[Nillizan]

Sv: Två års trots?

Min son är snart 22 månader och sen lillasyster kom till världen så har trotsperioderna gått i vågor.
Han är hur go som helst utanför hemmet och gården, en riktig väluppfostrad son jag har då!
Jag vet inte ibland hur jag ska tackla dem, jag får tunnelseende och jag är tyvärr uppväxt med verbalt och fysiskt våld. Lyckligtvis har jag lång spärr, kan tappa tålamodet ibland, men går då undan och andas.
Vet inte om jag gör rätt när jag ser honom i ögonen på hans nivå och säger till honom på skarpen. Ibland skrattar han, i annat fall börjar han gråta. Men fryser inte ute honom så "Nanny" gör på tv´n. Känns så fel att han ska gå till sitt rum när han är dum, tyvärr är vi inte överens om detta jag och min man. Sköter han sig så är det bra, en kram och sen är det inget mer tjafs om det.
En del gånger räcker det med att avleda dem till något de verkligen tycker om.
Igår hade sonen ett jätteutbrott, var som en ål, skrek sig för därvad för att han inte vill gå in och äta. Kan säga att jag kämpade i 15 minuter att få honom upp för trappen med lillasyster i bärselen samtidigt. Tänkte då på alla ensamma mammor som bor i hyreshus, med 10 gånger mer trappor än mig. Hur gör ni?

 

[eyz]

Sv: Två års trots?

Sköter han sig så är det bra, en kram och sen är det inget mer tjafs om det.

Om vi skulle kramas innan saken är passerad skulle varje "nej" ta flera timmar. Sonen är inte på långa vägar villig att vara fysisk när han inte får som han vill.

 

[Calazirya]

Sv: Två års trots?

Fråga din man/sambo exakt vad sonen ska lära sig genom att frysas ut och lämnas ensam med sin åsikt?

 

[Spirit]

Sv: Två års trots?

*kl*

Har fått hem 3 st Jesper Juul böcker, läser just nu: Ditt kompetenta barn.
Är ung halvägs igenom & redan nu tänker jag om i vissa situationer, ännu märker jag ingen skillnad på vårt samspel, men förhoppningsvis får jag resultat snart.
Ska läsa klart denna, sen har jag 2 till & det fanns fler på Adlibris, men ville vänta med att köpa alla.
Ska nog akta sig för att bli manisk med hans råd utan ta lite med magkänsla oxå.