Migo
Trådstartare
Det hela började i oktober 2011. Då var jag valphjälp åt en vän som tog kull på sin arbetstik. Många timmar spenderades i valplådan, senare i hundrummet och till slut ute på gräsmattan tillsammans med dessa små trollungar.
(Fritte till vänster, Frodo tredje in)
Jag fastnade för Fridolf redan när han var tre-fyra veckor gammal (och ännu inte fått sitt hemska namn - det var INTE min idé!
), i övrigt var kullen extremt jämn. Men så plötsligt, vid sex veckors ålder så skiljde sig Frodo från de övriga. Han var som en tornado! Helvild, hårdhänt och riktigt tokenergisk. Och vansinnigt charmig, så klart... Varpå jag började vela. Båda killarna fastnade i mitt hjärta extra mycket, och jag slet mitt hår över att behöva välja.
Frodo 5-6 veckor gammal
Fridolf, samma tillfälle
Några dagar innan de skulle besiktas och levereras var de båda otingade, jag hade första tjing på en av dem men kunde INTE besluta mig! Det löste sig av sig självt när det dök upp en spekulant på Frodo, och jag fick beslutet fattat åt mig. Fridolf flyttade hit
Frodo fortsatte att sticka ut lite extra med extremt hög energinivå, han åt upp halva huset för nya ägaren och var en riktig buse så fort han kom i närheten av fåren. Vadå lyssna på människan? Han skickades på träning hos en rutinerad förare, men ägaren rådde ändå inte på all energi. Så började han flytta runt... Många var intresserade, men ångrade sig efter att ha haft honom på prov. Han käkade heminredning på löpande band och betedde sig inte allt för artigt i fårhagen. Mycket talang, men en del att göra innan alla bitar är på plats. Stressen lyser om honom varje gång vi träffas.
Självklart har jag svårt att sluta tänka på honom under året - jag ser hur lätt det skulle vara att dra upp min egen hund till samma okontaktbara stressnivå, och misstänker att det är ganska lätt att få Frodo att bli lika lugn och trevlig som brodern. Gång på gång är jag rationell och ståndaktig när uppfödaren frågar om jag inte ska ta honom på prov. Träna upp och sälja honom, eller bara träna honom lite åt ägaren. Nej nej nej. Men varje gång gör det ont i hjärtat.
Och så ringde ägaren mig. Frodo var kryptorchid och skulle kastreras - ett ganska stort ingrepp iom att de var tvugna att öppna och leta i buken. Ingen tid fanns i hemmet för att sköta en rehabilitering, så frågan var om jag kunde ta honom så länge stygnen satt, och få ersättning för det. Sen skulle hunden vidare till ytterligare ett provhem.
(Fritte till vänster, Frodo tredje in)
Jag fastnade för Fridolf redan när han var tre-fyra veckor gammal (och ännu inte fått sitt hemska namn - det var INTE min idé!
), i övrigt var kullen extremt jämn. Men så plötsligt, vid sex veckors ålder så skiljde sig Frodo från de övriga. Han var som en tornado! Helvild, hårdhänt och riktigt tokenergisk. Och vansinnigt charmig, så klart... Varpå jag började vela. Båda killarna fastnade i mitt hjärta extra mycket, och jag slet mitt hår över att behöva välja. Frodo 5-6 veckor gammal
Fridolf, samma tillfälle
Några dagar innan de skulle besiktas och levereras var de båda otingade, jag hade första tjing på en av dem men kunde INTE besluta mig! Det löste sig av sig självt när det dök upp en spekulant på Frodo, och jag fick beslutet fattat åt mig. Fridolf flyttade hit
Frodo fortsatte att sticka ut lite extra med extremt hög energinivå, han åt upp halva huset för nya ägaren och var en riktig buse så fort han kom i närheten av fåren. Vadå lyssna på människan?
Han skickades på träning hos en rutinerad förare, men ägaren rådde ändå inte på all energi. Så började han flytta runt... Många var intresserade, men ångrade sig efter att ha haft honom på prov. Han käkade heminredning på löpande band och betedde sig inte allt för artigt i fårhagen. Mycket talang, men en del att göra innan alla bitar är på plats. Stressen lyser om honom varje gång vi träffas.
Självklart har jag svårt att sluta tänka på honom under året - jag ser hur lätt det skulle vara att dra upp min egen hund till samma okontaktbara stressnivå, och misstänker att det är ganska lätt att få Frodo att bli lika lugn och trevlig som brodern. Gång på gång är jag rationell och ståndaktig när uppfödaren frågar om jag inte ska ta honom på prov. Träna upp och sälja honom, eller bara träna honom lite åt ägaren. Nej nej nej. Men varje gång gör det ont i hjärtat.
Och så ringde ägaren mig. Frodo var kryptorchid och skulle kastreras - ett ganska stort ingrepp iom att de var tvugna att öppna och leta i buken. Ingen tid fanns i hemmet för att sköta en rehabilitering, så frågan var om jag kunde ta honom så länge stygnen satt, och få ersättning för det. Sen skulle hunden vidare till ytterligare ett provhem.
