- Svar: 5
- Visningar: 1 186
Häromdagen var det dags för yogapass. Jag hade jobbat på dagen – visserligen kontorsarbete men ändå förhållandevis rörligt då jag går runt ganska mycket på kontoret och ”fixar” och står upp en del, och jag hade inte känt av några större problem med orken. Dagen innan hade jag varit helt slut mentalt, helt väck i skallen och yr av mentalt ludd och koncentrationssvårigheter. Egentligen inga konstigheter med det - så har jag det till och från. Men den här dagen var jag klarare i huvudet igen och hade inte märkt nånting annat konstigt. När jag kom till yogan skulle vi ha ”ett pass för hjärtat”, vilket innebar ovanligt explosiva övningar för den sorts yoga jag går på – t ex att sitta på huk och resa sig upp snabbt upp och ner många gånger med fingertopparna fortfarande kvar i golvet, eller gå (stampa) på stället och samtidigt kraftigt boxa framåt med armarna. Och då tog det tvärstopp.
Som jag har förstått det så ska kroppen i såna lägen reagera med att höja pulsen, höja blodtrycket, snabba på andningen, öka förbränningen och flödet i kroppen och se till att få ut energi till musklerna. Men så funkar ofta inte min kropp. Den kommer liksom inte igång. Energitillgången är densamma som när jag sitter ner och vilar, och då blir det bara väldigt smärtsamt och obehagligt istället. Varenda muskel skriker av svidande smärta och jag blir helt yr och bortkopplad i skallen och får dimsyn.
Där stod alla andra i yogasalen och flåsade och rörde sig, och jag försökte följa med i rörelserna men kroppen gick i slowmotion, andningen var fortfarande långsam och jag kände bara hur min kropp skrek av total energibrist och smärta.
Jag tänkte att ”Såhär ska det inte vara. Det känns ju helt galet.”
Jag blev oändligt sorgsen när jag (återigen) fick så svart på vitt att jag inte orkar, inte hänger med, inte funkar.
Det är ju därför jag föredrar att träna lugn yoga eller styrketräning, där jag kan få röra mig långsamt så att kroppens energiresurser hinner med. Jag fixar inte flåsiga eller explosiva grejer.
Jag upplevde det så tydligt när jag hade pulsmätare på gymmet där jag tränade förut. Vissa dagar gick min puls upp när jag körde på crosstrainern och då kändes det enormt mycket lättare - då kunde jag liksom köra på. Men andra dagar så gick inte pulsen upp, trots att jag försökte trampa på i samma tempo. Och då blev det bara enormt plågsamt istället.
Det är inte så lätt att förklara hur jag upplever det heller. De flesta verkar inte kunna relatera till det. Jag har alltid fått höra från andra att jag helt enkelt måste ha dålig kondition. Döm om min förvåning när jag gjorde ett enklare konditionstest härom året och fick resultat ”över medel”. Som tur var skedde testet en dag när min kropp klarade av att kicka igång. Och visade alltså inte ett spår av den urusla kondis som jag alltid fått höra att jag har. Det får mig ännu mer övertygad om det som jag misstänkt hela tiden - det måste vara något annat.
Jag vill så oerhört gärna kunna röra på mig och ha samma energi som friska människor verkar ha! Jag vill så oerhört gärna kunna vara med på ett flåsigt träningspass, eller kunna gå i friskt tempo på långa hundpromenader! Jag längtar efter det så jävla mycket att det nästan har blivit till en besatthet, och har längtat efter det ända sen jag var liten eftersom jag inte heller då orkade hänga med på skolgympan. Men frågan är om det ens är uppnåeligt?.... Jag har försökt med så förbannat mycket. Provat vad det känns som nästan alla alternativbehandlingar och kosttillskott och dieter och kurer man kan komma på (ja och gått till ett flertal olika läkare förstås, men det har inte heller lett nånstans – ingen har kunnat hjälpa mig). Snart är idéerna slut.
Är det så att jag vill för mycket? Jag försöker ju så gott jag kan att leva ”normalt”. Kanske ska jag bara ge upp och köpa läget som det är. Sluta försöka göra nånting åt det. Anpassa mig efter den energimängd jag har tillgång till och anpassa mitt liv och mina aktiviteter. Kanske skulle det bli lugnare då. Men samtidigt tror jag verkligen inte på att passivitet är någon nyckel till framgång! Motion är en jätteviktig komponent i allt hälsoarbete och en stor nyckel till både bättre hormonell balans och större välmående. Så för att må bättre borde jag motionera mer. Men samtidigt mår jag så pass dåligt att jag inte orkar motionera... Jävla moment 22!
Men jag vill verkligen inte ge upp. Jag vill verkligen inte! Fortfarande efter dryga 40 år så fortsätter jag med en dåres envishet att hoppas på att EN VACKER DAG så ska jag lyckas hitta knappen, EN VACKER DAG ska nånting hända med min kropp så att jag känner att jag fylls med energi!!....
Faktiskt så var det så att jag under en kort period när jag var 17-18 år fick uppleva hur det kändes att ha en massa tillgänglig energi. Jag hade varit orkeslös innan och jag blev orkeslös efter, och jag vet inte varför det hände, men under några månader så var jag ständigt varm och pigg och kunde inte låta bli att jogga vart jag än skulle. Alltså DEN känslan!
Det här inföll sig nångång runt 1990, men jag lever på den känslan än!
Jag vill så galet gärna uppleva energi igen!
Som jag har förstått det så ska kroppen i såna lägen reagera med att höja pulsen, höja blodtrycket, snabba på andningen, öka förbränningen och flödet i kroppen och se till att få ut energi till musklerna. Men så funkar ofta inte min kropp. Den kommer liksom inte igång. Energitillgången är densamma som när jag sitter ner och vilar, och då blir det bara väldigt smärtsamt och obehagligt istället. Varenda muskel skriker av svidande smärta och jag blir helt yr och bortkopplad i skallen och får dimsyn.
Där stod alla andra i yogasalen och flåsade och rörde sig, och jag försökte följa med i rörelserna men kroppen gick i slowmotion, andningen var fortfarande långsam och jag kände bara hur min kropp skrek av total energibrist och smärta.
Jag tänkte att ”Såhär ska det inte vara. Det känns ju helt galet.”
Jag blev oändligt sorgsen när jag (återigen) fick så svart på vitt att jag inte orkar, inte hänger med, inte funkar.
Det är ju därför jag föredrar att träna lugn yoga eller styrketräning, där jag kan få röra mig långsamt så att kroppens energiresurser hinner med. Jag fixar inte flåsiga eller explosiva grejer.
Jag upplevde det så tydligt när jag hade pulsmätare på gymmet där jag tränade förut. Vissa dagar gick min puls upp när jag körde på crosstrainern och då kändes det enormt mycket lättare - då kunde jag liksom köra på. Men andra dagar så gick inte pulsen upp, trots att jag försökte trampa på i samma tempo. Och då blev det bara enormt plågsamt istället.
Det är inte så lätt att förklara hur jag upplever det heller. De flesta verkar inte kunna relatera till det. Jag har alltid fått höra från andra att jag helt enkelt måste ha dålig kondition. Döm om min förvåning när jag gjorde ett enklare konditionstest härom året och fick resultat ”över medel”. Som tur var skedde testet en dag när min kropp klarade av att kicka igång. Och visade alltså inte ett spår av den urusla kondis som jag alltid fått höra att jag har. Det får mig ännu mer övertygad om det som jag misstänkt hela tiden - det måste vara något annat.
Jag vill så oerhört gärna kunna röra på mig och ha samma energi som friska människor verkar ha! Jag vill så oerhört gärna kunna vara med på ett flåsigt träningspass, eller kunna gå i friskt tempo på långa hundpromenader! Jag längtar efter det så jävla mycket att det nästan har blivit till en besatthet, och har längtat efter det ända sen jag var liten eftersom jag inte heller då orkade hänga med på skolgympan. Men frågan är om det ens är uppnåeligt?.... Jag har försökt med så förbannat mycket. Provat vad det känns som nästan alla alternativbehandlingar och kosttillskott och dieter och kurer man kan komma på (ja och gått till ett flertal olika läkare förstås, men det har inte heller lett nånstans – ingen har kunnat hjälpa mig). Snart är idéerna slut.
Är det så att jag vill för mycket? Jag försöker ju så gott jag kan att leva ”normalt”. Kanske ska jag bara ge upp och köpa läget som det är. Sluta försöka göra nånting åt det. Anpassa mig efter den energimängd jag har tillgång till och anpassa mitt liv och mina aktiviteter. Kanske skulle det bli lugnare då. Men samtidigt tror jag verkligen inte på att passivitet är någon nyckel till framgång! Motion är en jätteviktig komponent i allt hälsoarbete och en stor nyckel till både bättre hormonell balans och större välmående. Så för att må bättre borde jag motionera mer. Men samtidigt mår jag så pass dåligt att jag inte orkar motionera... Jävla moment 22!
Men jag vill verkligen inte ge upp. Jag vill verkligen inte! Fortfarande efter dryga 40 år så fortsätter jag med en dåres envishet att hoppas på att EN VACKER DAG så ska jag lyckas hitta knappen, EN VACKER DAG ska nånting hända med min kropp så att jag känner att jag fylls med energi!!....
Faktiskt så var det så att jag under en kort period när jag var 17-18 år fick uppleva hur det kändes att ha en massa tillgänglig energi. Jag hade varit orkeslös innan och jag blev orkeslös efter, och jag vet inte varför det hände, men under några månader så var jag ständigt varm och pigg och kunde inte låta bli att jogga vart jag än skulle. Alltså DEN känslan!
Det här inföll sig nångång runt 1990, men jag lever på den känslan än!Jag vill så galet gärna uppleva energi igen!
