Är väl jag. Jag vet inte.
Den jävla ångesten som äter upp mig. Och som dotter till en freudian har man ju ändå lärt sig att rota i barndomen ganska grundligt, men det gör mig bara så himla ledsen.
Om ni sett TV-serien "Patrick Melrose" så kan ni få en ganska bra bild av hur min farsas respektive min uppväxt varit. Min farfar var psykopat som utövade våld (både fysiskt och psykiskt) samt övergrepp på min farsa. Och jag kan än idag tänka att det är ett under att han inte blivit MER störd av sin sjuka uppväxt, alltså han måste verkligen vara bra "grundvirke" sas. Han är världens snällaste människa och det går inte att begripa hur en sådan godhjärtad själ undkommit att förgiftas fullständigt i en sån toxisk uppväxtmiljö. Det är på riktigt ett mysterium för mig.
Non the less har han ju mått jävligt dåligt under i princip hela min uppväxt. Vilket såklart bidragit till att jag mått dåligt. Och nu märker jag hur mitt dåliga mående påverkar mitt barn. Små saker liksom, antagligen är det väl arv och miljö som samverkar här. Men igår till exempel, när E och jag sitter i köket och pratar så hörs ett vrål ifrån vardagsrummet och W kommer inrusande helt förstörd. Då har en jävla slime-gubbe exploderat i hans ansikte så att han fått någon oklar vätska i ögon, mun och hela ansiktet. KOMMER JAG ATT DÖÖÖ!!??? Illvrålar han gång på gång och JAG VILL INTE DÖÖÖ!!!
Jag får såklart ångestpåslaget orvar och hade inte E varit hemma hade jag säkert ring 112. Min hjärna spinner iväg sjukt snabbt i såna här lägen, rotar i kartoteket från det förflutna över gamla klasskamrater som ätit maskindiskmedel och fått bestående skador på stämbanden. Vad hände med lillasystern i We need to talk about Kevin, vad var det hon fick i ögat?? Osv, osv. E lyckas lugna W i badet, men så fort han får syn på mitt ångestplågade fejs blir han orolig igen. Fastän jag försöker play it cool, jag har världens sämsta pokerface.
Inatt vaknade han, mitt i natten och frågar apropå ingenting "Mamma, kan barn dö?" Och jag vet att han vet, att barn visst kan dö för E hade en storebror som dog i leukemi när han var 2.5. Detta vet W, så det är ingen idé att jag ljuger. "Det händer väldigt, väldigt sällan", svarar jag därför, och det lugnar förmodligen tillräckligt för han somnar om sen.
Jag tänker också: Jag har för mycket känslor. För många som jag bryr mig om. Det gör mig sårbar, för vi ska alla dö en dag. Idag? Imorgon? Vem vet. Men jag är svag, skör, rädd. Så jävla rädd. Rädd för att fastna i mörkret, framför allt. Ska iaf få träffa en psykolog (som inte är min mamma) för första gången på typ 15 år om ett par veckor så förhoppningsvis ska jag inte behöva må såhär för evigt.
Den jävla ångesten som äter upp mig. Och som dotter till en freudian har man ju ändå lärt sig att rota i barndomen ganska grundligt, men det gör mig bara så himla ledsen.
Om ni sett TV-serien "Patrick Melrose" så kan ni få en ganska bra bild av hur min farsas respektive min uppväxt varit. Min farfar var psykopat som utövade våld (både fysiskt och psykiskt) samt övergrepp på min farsa. Och jag kan än idag tänka att det är ett under att han inte blivit MER störd av sin sjuka uppväxt, alltså han måste verkligen vara bra "grundvirke" sas. Han är världens snällaste människa och det går inte att begripa hur en sådan godhjärtad själ undkommit att förgiftas fullständigt i en sån toxisk uppväxtmiljö. Det är på riktigt ett mysterium för mig.
Non the less har han ju mått jävligt dåligt under i princip hela min uppväxt. Vilket såklart bidragit till att jag mått dåligt. Och nu märker jag hur mitt dåliga mående påverkar mitt barn. Små saker liksom, antagligen är det väl arv och miljö som samverkar här. Men igår till exempel, när E och jag sitter i köket och pratar så hörs ett vrål ifrån vardagsrummet och W kommer inrusande helt förstörd. Då har en jävla slime-gubbe exploderat i hans ansikte så att han fått någon oklar vätska i ögon, mun och hela ansiktet. KOMMER JAG ATT DÖÖÖ!!??? Illvrålar han gång på gång och JAG VILL INTE DÖÖÖ!!!
Jag får såklart ångestpåslaget orvar och hade inte E varit hemma hade jag säkert ring 112. Min hjärna spinner iväg sjukt snabbt i såna här lägen, rotar i kartoteket från det förflutna över gamla klasskamrater som ätit maskindiskmedel och fått bestående skador på stämbanden. Vad hände med lillasystern i We need to talk about Kevin, vad var det hon fick i ögat?? Osv, osv. E lyckas lugna W i badet, men så fort han får syn på mitt ångestplågade fejs blir han orolig igen. Fastän jag försöker play it cool, jag har världens sämsta pokerface.
Inatt vaknade han, mitt i natten och frågar apropå ingenting "Mamma, kan barn dö?" Och jag vet att han vet, att barn visst kan dö för E hade en storebror som dog i leukemi när han var 2.5. Detta vet W, så det är ingen idé att jag ljuger. "Det händer väldigt, väldigt sällan", svarar jag därför, och det lugnar förmodligen tillräckligt för han somnar om sen.
Jag tänker också: Jag har för mycket känslor. För många som jag bryr mig om. Det gör mig sårbar, för vi ska alla dö en dag. Idag? Imorgon? Vem vet. Men jag är svag, skör, rädd. Så jävla rädd. Rädd för att fastna i mörkret, framför allt. Ska iaf få träffa en psykolog (som inte är min mamma) för första gången på typ 15 år om ett par veckor så förhoppningsvis ska jag inte behöva må såhär för evigt.
