Jag har en grym liten unghäst som hade varit helt perfekt för mig för nästan 20 år sedan, på den tiden då jag hade mer ridkänsla och bättre position över hästen, innan mitt långa riduppehåll och senare slappridning. Nu, med min ringrostighet, är det lite mer utmaning att hon är en känslig, alert och intelligent liten fröken! Det finns garanterat folk här som gjort samma resa och kanske har tid och lust att ge lite tips på ridövningar som främjar små, precisa hjälper och samspelet generellt mellan häst och ryttare?
Vår stora och fundamentala tröskel, som vi har svårt att komma över trots mycket nötande, är övergångar till lägre gångarter och lägre tempo. Visst finns det dagar då hon nästan varje gång lyder bromsande säte eller röstkommando omedelbart i en bibehållen jämn form, men det finns också fortfarande dagar då vi kan ha 20m bromssträcka från trav till skritt, via en hel del taktande och irritation. De flesta dagarna ligger någonstans på skalan däremellan. Övergångar till en snabbare gångart eller högre tempo är inga problem och övergången från skritt till halt fungerar nästan alltid bra.
Problemet, så som jag upplever det, ligger dels i att jag inte är tillräckligt snabb - hon vill ha omedelbar återkoppling, inte en fjärdedels sekund för sent - och att jag inte kommer ned i sadeln tillräckligt och dels att hon helt enkelt inte tycker att det är roligt att skritta och onödigt jobbigt att sänka tempot och därför kräver mer av mig då än annars.
Det som händer utåt sett är att hon helt enkelt ignorerar mina hjälper och slår upp med huvudet om jag tar i tyglarna. Ibland i galoppen väljer hon att ta ett luftsprång när jag blir för långsam i mina tygeltag.
Vi har jobbat mycket med att nöta övergångar. T.ex. rida ett visst antal steg trav - övergång - ett visst antal steg skritt - övergång osv, men det tar oss inte längre nu - är det en av "de där" dagarna är hon lika ovillig att sakta av till skritt den tjugofjärde gången som den första. Det fungerar lite bättre om man blandar upp övningen med annat, t.ex. gör övergångarna på serpentinspår, mellan bommar och annat så hon har lite annat att tänka på också.
Vi rider till 50% med tredelat tunnare tränsbett, 30% med rakt tränsbett och 20% med sidepull. Det tredelade tränsbettet är det som fungerar bäst, men skillnaden är egentligen marginell. Det är handen som håller tygeln som är problemet.
Vår stora och fundamentala tröskel, som vi har svårt att komma över trots mycket nötande, är övergångar till lägre gångarter och lägre tempo. Visst finns det dagar då hon nästan varje gång lyder bromsande säte eller röstkommando omedelbart i en bibehållen jämn form, men det finns också fortfarande dagar då vi kan ha 20m bromssträcka från trav till skritt, via en hel del taktande och irritation. De flesta dagarna ligger någonstans på skalan däremellan. Övergångar till en snabbare gångart eller högre tempo är inga problem och övergången från skritt till halt fungerar nästan alltid bra.
Problemet, så som jag upplever det, ligger dels i att jag inte är tillräckligt snabb - hon vill ha omedelbar återkoppling, inte en fjärdedels sekund för sent - och att jag inte kommer ned i sadeln tillräckligt och dels att hon helt enkelt inte tycker att det är roligt att skritta och onödigt jobbigt att sänka tempot och därför kräver mer av mig då än annars.
Det som händer utåt sett är att hon helt enkelt ignorerar mina hjälper och slår upp med huvudet om jag tar i tyglarna. Ibland i galoppen väljer hon att ta ett luftsprång när jag blir för långsam i mina tygeltag.
Vi har jobbat mycket med att nöta övergångar. T.ex. rida ett visst antal steg trav - övergång - ett visst antal steg skritt - övergång osv, men det tar oss inte längre nu - är det en av "de där" dagarna är hon lika ovillig att sakta av till skritt den tjugofjärde gången som den första. Det fungerar lite bättre om man blandar upp övningen med annat, t.ex. gör övergångarna på serpentinspår, mellan bommar och annat så hon har lite annat att tänka på också.
Vi rider till 50% med tredelat tunnare tränsbett, 30% med rakt tränsbett och 20% med sidepull. Det tredelade tränsbettet är det som fungerar bäst, men skillnaden är egentligen marginell. Det är handen som håller tygeln som är problemet.
