lillavovven
Trådstartare
Vi har en ettårig dvärgschnauzerkille Frippe som på många sätt känns som världens enklaste hund. Lugn och trygg och lagom social med nya människor (vänlig och intresserad men inte för "på"). Han har lätt för att sysselsätta sig själv eller komma till ro på egen hand om han inte får uppmärksamhet när vi är hemma. (Uppfödaren beskrev honom som den valp som ofta valde att ligga kvar och vila/iaktta istället för att hela tiden vara med i leken.) När han var mindre kämpade vi med koppelpromenader då han gick upp i varv (ljudligt!) då vi mötte andra hundar för att han ville fram och hälsa, han är dock betydligt tystare och lugnare vid hundmöten nu och vi har nästan glömt bort hur spända vi var. Vi aktiverar dagligen med enkla medel som kurragömma, div godispaket att leta fram och packa upp, färska ben, godissök/leksakssök hemma och (dock hittills ganska sällan) enkla köttbullespår ute. Han kan baskommandon som kom, sitt, ligg, vila (ligga och lägga ner hakan), ”gå till fällen,” stanna, vänta, leta, high five osv.
Det enda som känns som ett problem är att vi har haft svårt att lämna honom ensam sedan förra sommaren. Vi har redan kommit en bra bit på väg, men jag undrar hur vi ska ta nästa steg. Förra våren (han kom till oss efter påsk 9 veckor gammal) var jag systematisk med att lämna honom lite varje dag, egentligen från kanske 12 veckor till det att han var fem månader. Jag tror att vi kom upp i 45 minuter/1 timme vid några tillfällen framåt 5 mån ålder utan några särskilda problem (i köket med kompostgaller men utsikt mot ytterdörren). Problemet uppstod efter sommaren, då hela familjen hade varit på västkusten, och ensamträningen helt kommit av sig av flera skäl: vi var inte tillräckligt disciplinerade med att lämna honom eftersom alla familjemedlemmar var "hemma"/tillsammans hela tiden; Frippe var oharmonisk i den nya miljön (obekant hus, massor av människor och hundar som passerade den pyttelilla tomten hela tiden osv).
I början av hösten började jag därför om med ensamträningen. I början gick det knappt att vara borta någon minut, utan övergivna skall som kändes nästan panikartade. (Han har dock sedan början av hösten gått på dagis 2-3 ggr i veckan och trivs där.) Jag började med att avgränsa mellan honom och mig då jag var hemma och jobbade, och lämnade någon minut här och där i samma avgränsning och gick ut genom ytterdörren med gradvis minimalt bättre resultat (han kanske var tyst någon knapp minut som mest innan han började skälla). Jag tror att han stressade upp sig av hela grejen med förberedelserna inför lämnandet: sätta upp kompostgaller, flytta vattenskål och fäll till det avgränsade utrymmet, avskedsfras osv.
Den stora vändningen kom då vi a) slutade helt med kompostgaller och b) gav honom en distraktion (frusen kong eller fruset revben) i samband med att vi går. Nu har lämningarna blivit lugna. Han ser att jag går, återgår sedan till sin kong/revben (som dock sällan intresserar mer än 10 min/en kvart), och går sedan nerför halvtrappan till ytterdörren och väntar tyst till vi kommer tillbaka. Vi filmar, men just ytterdörren nedanför halvtrappan är inte med i bild, och jag vet därför inte om han står och fixerar dörren eller kommer till ro. Som mest (fram till idag) har han väntat tyst vid ytterdörren i uppåt 20 minuter (så totalt ensam i kanske 30 minuter inklusive tiden med kong/ben), och är ganska lugn då man kommer tillbaka. Vi ger honom ingen uppmärksamhet precis vid återkomsten och han springer själv uppför trappan och verkar ganska oberörd.
Idag lämnade jag honom med en kong kl 11 och kom tillbaka 11.55. Inte ett pip under hela tiden! Jag kan se på filmen att han 11.11 överger sin kong och går nerför trappan. Han har alltså väntat tyst vid ytterdörren i över 40 minuter, vilket förstås är ett enormt framsteg! Jag känner bara att det vore mer fridfullt att veta att han gick och lade sig i soffan/en fåtölj/på sin fäll när vi är borta, som han gör annars.
Min fråga, efter denna långa inledning, är därför hur jag ska se på detta? Ska jag:
a) vara nöjd med att han är lugn vid ytterdörren och låta honom fortsätta stå/ligga på hallmattan om det nu är det han vill? Jag tycker att det verkar oharmoniskt att han är precis innanför ytterdörren, men det är ju möjligt att han faktiskt slappnar av där. (Jag ska filma där nästa gång jag går hemifrån.)
b) försöka träna honom att istället komma till ro i vardagsrummet/övre hallen där fällen är? Jag har lärt honom ”gå till fällen” och berömmer honom varje gång han ligger för sig själv någonstans och vilar och säger då ”vila”, vilket också betyder ”ligg och lägg ner hakan på golvet” vilket han kan. Han kan ligga kvar på fällen en stund medan jag tex går ner på nedervåningen utan att följa efter. Jag skulle ju kunna träna honom på att ligga kvar på fällen längre stunder (vid våra måltider tex, eller då jag arbetar hemma.) Frågan är bara hur jag tränar honom att fortsätta vila där uppe då jag själv inte är hemma? Att filma och sedan gå in varje gång han går nerför halvtrappan till ytterdörren blir ju som att belöna (med uppmärksamhet) att han går dit, även om jag bara går in och säger åt honom att gå upp och vila?
Jag testade igår med att spärra av halvtrappan ner till ytterdörren med kompostgaller och lägga hans fäll precis bredvid, i förhoppningen att han då kanske skulle komma till ro däruppe, men det gjorde bara att han stod och skällde. Så avgränsningar struntar vi i från och med nu (sovrumsdörrarna är stängda men han har tillgång till kök, vardagsrum och övre och nedre hall (och nedervåningen men dit går han inte).
Hur skulle ni tänka? Kanske vi helt enkelt ska vara glada att han väntar tyst vid ytterdörren och strunta i att det inte är helt avspänt? Kanske det ger sig med tiden? Eller ska jag helt enkelt fortsätta träna att han ska stanna på fällen även när vi går, och i så fall hur?? Samtidigt vill jag ju att han ska välja valfri skön viloplats på övervåningen…
Alla kloka tips är välkomna! Särskilt intressant förstås om ni själva hittat sätt att lösa liknande "problem" (om man nu ska se det som ett problem att han väntar vid ytterdörren förstås).
Det enda som känns som ett problem är att vi har haft svårt att lämna honom ensam sedan förra sommaren. Vi har redan kommit en bra bit på väg, men jag undrar hur vi ska ta nästa steg. Förra våren (han kom till oss efter påsk 9 veckor gammal) var jag systematisk med att lämna honom lite varje dag, egentligen från kanske 12 veckor till det att han var fem månader. Jag tror att vi kom upp i 45 minuter/1 timme vid några tillfällen framåt 5 mån ålder utan några särskilda problem (i köket med kompostgaller men utsikt mot ytterdörren). Problemet uppstod efter sommaren, då hela familjen hade varit på västkusten, och ensamträningen helt kommit av sig av flera skäl: vi var inte tillräckligt disciplinerade med att lämna honom eftersom alla familjemedlemmar var "hemma"/tillsammans hela tiden; Frippe var oharmonisk i den nya miljön (obekant hus, massor av människor och hundar som passerade den pyttelilla tomten hela tiden osv).
I början av hösten började jag därför om med ensamträningen. I början gick det knappt att vara borta någon minut, utan övergivna skall som kändes nästan panikartade. (Han har dock sedan början av hösten gått på dagis 2-3 ggr i veckan och trivs där.) Jag började med att avgränsa mellan honom och mig då jag var hemma och jobbade, och lämnade någon minut här och där i samma avgränsning och gick ut genom ytterdörren med gradvis minimalt bättre resultat (han kanske var tyst någon knapp minut som mest innan han började skälla). Jag tror att han stressade upp sig av hela grejen med förberedelserna inför lämnandet: sätta upp kompostgaller, flytta vattenskål och fäll till det avgränsade utrymmet, avskedsfras osv.
Den stora vändningen kom då vi a) slutade helt med kompostgaller och b) gav honom en distraktion (frusen kong eller fruset revben) i samband med att vi går. Nu har lämningarna blivit lugna. Han ser att jag går, återgår sedan till sin kong/revben (som dock sällan intresserar mer än 10 min/en kvart), och går sedan nerför halvtrappan till ytterdörren och väntar tyst till vi kommer tillbaka. Vi filmar, men just ytterdörren nedanför halvtrappan är inte med i bild, och jag vet därför inte om han står och fixerar dörren eller kommer till ro. Som mest (fram till idag) har han väntat tyst vid ytterdörren i uppåt 20 minuter (så totalt ensam i kanske 30 minuter inklusive tiden med kong/ben), och är ganska lugn då man kommer tillbaka. Vi ger honom ingen uppmärksamhet precis vid återkomsten och han springer själv uppför trappan och verkar ganska oberörd.
Idag lämnade jag honom med en kong kl 11 och kom tillbaka 11.55. Inte ett pip under hela tiden! Jag kan se på filmen att han 11.11 överger sin kong och går nerför trappan. Han har alltså väntat tyst vid ytterdörren i över 40 minuter, vilket förstås är ett enormt framsteg! Jag känner bara att det vore mer fridfullt att veta att han gick och lade sig i soffan/en fåtölj/på sin fäll när vi är borta, som han gör annars.
Min fråga, efter denna långa inledning, är därför hur jag ska se på detta? Ska jag:
a) vara nöjd med att han är lugn vid ytterdörren och låta honom fortsätta stå/ligga på hallmattan om det nu är det han vill? Jag tycker att det verkar oharmoniskt att han är precis innanför ytterdörren, men det är ju möjligt att han faktiskt slappnar av där. (Jag ska filma där nästa gång jag går hemifrån.)
b) försöka träna honom att istället komma till ro i vardagsrummet/övre hallen där fällen är? Jag har lärt honom ”gå till fällen” och berömmer honom varje gång han ligger för sig själv någonstans och vilar och säger då ”vila”, vilket också betyder ”ligg och lägg ner hakan på golvet” vilket han kan. Han kan ligga kvar på fällen en stund medan jag tex går ner på nedervåningen utan att följa efter. Jag skulle ju kunna träna honom på att ligga kvar på fällen längre stunder (vid våra måltider tex, eller då jag arbetar hemma.) Frågan är bara hur jag tränar honom att fortsätta vila där uppe då jag själv inte är hemma? Att filma och sedan gå in varje gång han går nerför halvtrappan till ytterdörren blir ju som att belöna (med uppmärksamhet) att han går dit, även om jag bara går in och säger åt honom att gå upp och vila?
Jag testade igår med att spärra av halvtrappan ner till ytterdörren med kompostgaller och lägga hans fäll precis bredvid, i förhoppningen att han då kanske skulle komma till ro däruppe, men det gjorde bara att han stod och skällde. Så avgränsningar struntar vi i från och med nu (sovrumsdörrarna är stängda men han har tillgång till kök, vardagsrum och övre och nedre hall (och nedervåningen men dit går han inte).
Hur skulle ni tänka? Kanske vi helt enkelt ska vara glada att han väntar tyst vid ytterdörren och strunta i att det inte är helt avspänt? Kanske det ger sig med tiden? Eller ska jag helt enkelt fortsätta träna att han ska stanna på fällen även när vi går, och i så fall hur?? Samtidigt vill jag ju att han ska välja valfri skön viloplats på övervåningen…
Alla kloka tips är välkomna! Särskilt intressant förstås om ni själva hittat sätt att lösa liknande "problem" (om man nu ska se det som ett problem att han väntar vid ytterdörren förstås).
