Tiden är kommen

Då var det snart dags att börja jobba igen.. De senaste veckorna har rusat förbi, återhämtning efter julen. Skulle varit hos psykologen förra fredagen men då blev det begravning istället.
Kan vi inte stanna upp en sekund och fundera över denna unika tillställning? Jag och mina syskon och pappa kommer bland de sista in i kyrkan och bänkar oss bakom de närmsta släktingarna. Det är tryckt stämning i kyrkan och bara att öppna plasten runt näsdukarna låter som ett trumsolo. Väl i bänken upptäcker jag mitt misstag, jag har satt mig mellan brorsan "stenansikte" och syrran "grinolle". Inget stöd att vänta från någon av dem. Innan ens begravningen påbörjat har både jag och syrran förbrukat var sin förpackning pappersnäsdukar. Brorsan tuggar frenetiskt på sitt tuggummi och jag tvingar ur honom till slut. För att inte skräma de närmsta släktingarna försöker jag fokusera på kyrkans konstruktion (konstiga avväxling av balkarna pga altartavlan), lugnar ner mig i någon minut innan själva akten börjar. Det är en väldigt fin begravning med musik och tal som slår rakt i hjärtat. Vi gråter så vi hulkar, prästen låter darrig på rösten och alla känner gemenskapen. Men vad är det med syrebrist och kyrkor? Ett tag var det som att jag inte kunde andas, all luft var förbrukad. Det gör hela tillställningen ännu jobbigare än vad den redan är. För begravning känns för mig som något man måste ta sig igenom för att kunna komma vidare. Att gråta ut alla tårar, höra andra människors syn på personen som gått vidare, känna gemenskapen. Det är riktigt jobbigt att gå igenom, och ärligt talat så vågade jag inte kolla någon alls i ögonen innan vi kom till mottagningen. Som att jag inte vågar visa att jag är ledsen och att jag inte vågar se andras sorg. Usch, begravningar är jobbiga. Men så bra för att kunna gå vidare.
I vilket fall som helst så missade jag psykologen, men var på jobbet nu i veckan för planeringsmöte. Satt i bilen utanför jobbet en bra stund innan jag vågade gå in. Skulle jag bara traska rakt in till mötet? Skulle jag träffa på mina kollegor? Skulle de ställa jobbiga frågor och kolla med hundblick på mig? Till slut gick jag in och "tog tjuren vid hornen". Rakt in till min avdelning och som vanligt mötes jag av sådan värme! Att jag ens tvivlade! Chefen kastade sig i mina armar och alla va så goa! Glada över att se mig! Mötet gick bra, vi bestämde oss för att vi ska följa planen som läkaren satte oavsett om det känns bättre samt att min chef ska säga till om hon tycker jag tar på mig för mycket. Uppgifterna hon hade klara till mig var mestadels väldigt enkla men med lite utmaning allt efter som. Är så exalterad över att få börja jobba igen! Men samtidigt smyger en oro upp. Vad händer om jag inte mäktar med? Tänk om kroppen låser sig igen? Bara tanken på det får min kropp att låsa sig lite. Spänsten i musklerna försvinner och det känns som att hårt slår mot hårt när benen rör sig. Min sjukgymnast märkte skillnad på en gång, min kropp är inte alls lika medgörlig som för bara en vecka sedan. Men nu är det dags att fightas, hjärna mot kropp. Viljan ska besegra, kroppen får hänga med och acceptera förändringarna. För nu kan jag inte vänta längre, nu vill jag jobba.