Min rädsla över ålderdomen, sjukdomar och att tiden nu börjar rinna iväg vill inte släppa greppet om mig.
Jag skrev tidigare om att jag drabbades av att känslan av att tiden som jag och min man har tillsammans börjar kännas väldigt ändlig. Och nu har jag dessutom fått besked om att min pappa har cancer. Jag tror inte att jag riktigt kan ta in det, det känns fortfarande mest som ord. Jag är inte den typen som reagerar direkt med känslor, jag är mer lagd åt hållet ”frysa till is och låtsas som ingenting” när jobbiga saker händer, medans jag långsamt bearbetar inombords vad som egentligen har hänt och hur jag egentligen ska reagera. Fast visst kryper det fram en tår då och då. Jag känner mig rädd. Och tom. Och så funderar jag på vad jag kan göra. Kanske inte för min pappa, för han bor i en annan del av Sverige, så jag har inte så stor möjlighet att göra något praktiskt och konkret för honom just nu vad jag kan komma på. Men vad kan jag göra för att ta tillvara på tiden på bästa sätt? Vad kan jag göra med mitt liv, nu när det börjar kännas ändligt från alla håll och kanter?
Vi är så lika, min pappa och jag. Både till sätt och utseende. Man kan säga att det är helt uppenbart att min mamma inte vänstrade i alla fall...
Jag har precis tagit mig igenom ännu en urinvägsinfektion, en ganska tuff version som slog ut mig i två dagar. Nu var det visserligen ett tag sen senast jag hade en UVI – förut var det ju nästan varannan månad där ett tag. Men ska det behöva vara såhär? Ska man verkligen behöva lida hela jävla tiden? Räcker det inte med att jag har jättebekymmer med lingonveckan varje månad? Jag har även ont i vissa lymfkörtlar, vilket gör mig bekymrad, för det är väl kanske ett tecken på att nåt är galet. Och så har jag den förbannade ständiga värken i ländryggen som mördar mig varje dag, och ont i knän och andra leder, svullnader lite överallt och inte alltid så lätt att röra på mig. Det tar på krafterna och gör mig trött och orkeslös.
Jag vet att min stressohälsa, som jag fortfarande jobbar hårt med att försöka balansera upp, har skapat obalanser i min kropp som främjar inflammationer och ohälsa rent allmänt. Och jag vet att jag kör en kamp mot tiden. Om det dröjer för lång tid innan jag lyckas balansera upp min kropp och få den att bli lite friskare, så kommer sannolikheten för att jag utvecklar någon allvarligare sjukdom att närma sig 100%.
Men när blir det för lång tid?...
Jag springer ett lopp med ögonbindel - ser inte min motståndare, vet inte hur fort jag ska springa eller ens när jag har kommit i mål.
Jag vet inte heller vilka vapen jag behöver använda. Jag har försökt samla på mig information och kunskap om vad det är som bygger hälsa och som förebygger ohälsa. Det finns MYCKET information inom det området ska ni veta... Jag har gått kurser, läst böcker och tidningar, försökt att dammsuga den kunskap som finns. Men var ska jag börja? Vad är viktigast? Äta rätt, men vad är egentligen rätt i just MIN situation? Motionera rätt, men vad är egentligen rätt i just MIN situation? Må bra i själen, men hur bra är tillräckligt? Avslappning och stretchning, men vad är bäst? Jag känner mig förvirrad, och då blir det mest halvmesyr.
Som igår när jag var på en halvdagskurs med jobbet. Började bli jättehungrig och trött i huvudet på eftermiddagen, kände att jag behövde energi. Och så blir det avbrott för fika, och där ligger värsta största smörkardemummasockervetebullarna. Och jag kan inte låta bli att ta en. Fan vad den satt bra. Den värsta hungern och hjärndimman försvann, och det var ren njutning att klämma i mig bullen.
MEN – det var både socker och vete i bullen – starkt inflammationsdrivande grejer. Och jag som redan ligger risigt till... Kommer den bullen att bidra till att jag får cancer?...
Det är fan inte enkla val man måste göra.
Men när jag satt med mitt dåliga samvete efteråt så kom jag fram till att jag kanske skulle kunna ha någon nötbar i handväskan att ta till vid dylika tillfällen. Det är åtminstone bättre än en jävla bulle.
Jag tänker på min pappa. Han har inte skött sig så bra, enligt hälsoboken över hur man bör leva sitt liv för att behålla hälsan... Kan jag ta tillvara på hans erfarenheter på något sätt, kan jag använda dom för att själv göra bättre?
(Hur det skulle kännas om han inte längre levde vill jag inte ens börja fundera på)
Jag skrev tidigare om att jag drabbades av att känslan av att tiden som jag och min man har tillsammans börjar kännas väldigt ändlig. Och nu har jag dessutom fått besked om att min pappa har cancer. Jag tror inte att jag riktigt kan ta in det, det känns fortfarande mest som ord. Jag är inte den typen som reagerar direkt med känslor, jag är mer lagd åt hållet ”frysa till is och låtsas som ingenting” när jobbiga saker händer, medans jag långsamt bearbetar inombords vad som egentligen har hänt och hur jag egentligen ska reagera. Fast visst kryper det fram en tår då och då. Jag känner mig rädd. Och tom. Och så funderar jag på vad jag kan göra. Kanske inte för min pappa, för han bor i en annan del av Sverige, så jag har inte så stor möjlighet att göra något praktiskt och konkret för honom just nu vad jag kan komma på. Men vad kan jag göra för att ta tillvara på tiden på bästa sätt? Vad kan jag göra med mitt liv, nu när det börjar kännas ändligt från alla håll och kanter?
Vi är så lika, min pappa och jag. Både till sätt och utseende. Man kan säga att det är helt uppenbart att min mamma inte vänstrade i alla fall...
Jag har precis tagit mig igenom ännu en urinvägsinfektion, en ganska tuff version som slog ut mig i två dagar. Nu var det visserligen ett tag sen senast jag hade en UVI – förut var det ju nästan varannan månad där ett tag. Men ska det behöva vara såhär? Ska man verkligen behöva lida hela jävla tiden? Räcker det inte med att jag har jättebekymmer med lingonveckan varje månad? Jag har även ont i vissa lymfkörtlar, vilket gör mig bekymrad, för det är väl kanske ett tecken på att nåt är galet. Och så har jag den förbannade ständiga värken i ländryggen som mördar mig varje dag, och ont i knän och andra leder, svullnader lite överallt och inte alltid så lätt att röra på mig. Det tar på krafterna och gör mig trött och orkeslös.
Jag vet att min stressohälsa, som jag fortfarande jobbar hårt med att försöka balansera upp, har skapat obalanser i min kropp som främjar inflammationer och ohälsa rent allmänt. Och jag vet att jag kör en kamp mot tiden. Om det dröjer för lång tid innan jag lyckas balansera upp min kropp och få den att bli lite friskare, så kommer sannolikheten för att jag utvecklar någon allvarligare sjukdom att närma sig 100%.
Men när blir det för lång tid?...
Jag springer ett lopp med ögonbindel - ser inte min motståndare, vet inte hur fort jag ska springa eller ens när jag har kommit i mål.
Jag vet inte heller vilka vapen jag behöver använda. Jag har försökt samla på mig information och kunskap om vad det är som bygger hälsa och som förebygger ohälsa. Det finns MYCKET information inom det området ska ni veta... Jag har gått kurser, läst böcker och tidningar, försökt att dammsuga den kunskap som finns. Men var ska jag börja? Vad är viktigast? Äta rätt, men vad är egentligen rätt i just MIN situation? Motionera rätt, men vad är egentligen rätt i just MIN situation? Må bra i själen, men hur bra är tillräckligt? Avslappning och stretchning, men vad är bäst? Jag känner mig förvirrad, och då blir det mest halvmesyr.
Som igår när jag var på en halvdagskurs med jobbet. Började bli jättehungrig och trött i huvudet på eftermiddagen, kände att jag behövde energi. Och så blir det avbrott för fika, och där ligger värsta största smörkardemummasockervetebullarna. Och jag kan inte låta bli att ta en. Fan vad den satt bra. Den värsta hungern och hjärndimman försvann, och det var ren njutning att klämma i mig bullen.
MEN – det var både socker och vete i bullen – starkt inflammationsdrivande grejer. Och jag som redan ligger risigt till... Kommer den bullen att bidra till att jag får cancer?...
Det är fan inte enkla val man måste göra.
Men när jag satt med mitt dåliga samvete efteråt så kom jag fram till att jag kanske skulle kunna ha någon nötbar i handväskan att ta till vid dylika tillfällen. Det är åtminstone bättre än en jävla bulle.
Jag tänker på min pappa. Han har inte skött sig så bra, enligt hälsoboken över hur man bör leva sitt liv för att behålla hälsan... Kan jag ta tillvara på hans erfarenheter på något sätt, kan jag använda dom för att själv göra bättre?
(Hur det skulle kännas om han inte längre levde vill jag inte ens börja fundera på)
