Terminens sista ridlektion

Så var det dags för terminens sista ridlektion på ridskolan för mig, och den sista lektionen med fast plats i min ridgrupp.
När jag kom till ridskolan stod det bara vilka hästar som skulle gå med på lektionen och att vi skulle hjälpas åt att göra iordning allihopa, så skulle ridläraren dela ut hästarna när hon kom. Men det blev ganska tjafsigt vid själva utdelningen, eftersom vi alla då stod runtomkring och försökte önska hästar. Det finns dessutom en i gruppen som har väldigt starka åsikter om vilka hästar hon vill rida eller ej, och några som verkade störa sig lite på det, och ja jisses vilken soppa det blev… Jag hamnade tillslut på en av de nyare hästarna som kommit under vårterminen och som jag inte har ridit förut.

Hästen är ett mellanbrunt sto, väldigt söt, men av det jag har sett av henne så har hon sett ganska trött ut. En annan i min grupp hade dock ridit henne och berättade entusiastiskt att det var en jättetrevlig och positiv häst som hon hade tyckt var riktigt rolig att rida.

...Tänk så olika man kan uppfatta en och samma häst!

Hästen var väldigt trött och väldigt omotiverad och gick mest runt med bakåtstrukna öron. Jag försökte allt jag kunde att få hästen att gå framåt, men återigen, som jag har sagt så många gånger förut - jag har inte förmågan att rida den typen av häst!!!

Jag drev och drev och drev, sparkade och bankade, lirkade och piskade, men det var helt hopplöst. Skritten och traven var långsamma, galoppen helt fruktansvärd. Om jag skänklade på i vartenda steg med skänklar som tog sats en meter utanför hästens sidor, så lyckades jag få hästen att galoppera långsamt. Men om jag prövade att ta i mindre med skänkeln eller bara vila ett enda steg så tog det tvärstopp. Att ta i tygeln i galoppen var inte att tänka på, det funkade bara inte. Det fanns inte på världskartan att jag skulle orka hålla igång hästen i galopp.

Lektionens övning var en riktigt rolig galoppövning, men eftersom jag inte ens lyckades förmå hästen att hålla igång galoppen så stod jag över hela övningen och red bara runt lite i skritt och trav på en volt och försökte hålla mig ur vägen och väntade på att lektionen skulle ta slut.

Jag konstaterade där och då att jag nu har försökt i ungefär 30 år på 20 olika ridskolor att förstå mig på hur sega hästar ska ridas och försökt att hitta tekniken, men utan att lyckas. Jag KAN bara inte begripa hur jag ska göra för att motivera den typen av häst! Jag kan rida springiga spända känsliga trippiga stressade hästar, och har flera gånger lyckats att få dem lugna, avslappnade och koncentrerade på arbete. Men den här typen av häst funkar bara inte för mig, och nu ger jag upp.

Det kändes verkligen så. Jag ger upp nu.
Den här sortens ridning är inte längre rolig för mig nånstans.

Några dagar senare när jag funderade över ridningen och varför jag inte trivs och vad det är jag vill ha, så slog mig plötsligt en tanke som jag inte har tänkt förut:
Poängen med ridning för mig är att få uppleva energi.

Jag har i stort sett hela mitt liv lidit av orkeslöshet och energibrist, har alltid upplevt min kropp som enormt tung och långsam. Min hjärna är väldigt kvick och snabb i tanken och uppfattningen, men jag har alltid känt mig som en fånge - instängd i min egen tunga trötta klumpiga orkeslösa kropp. Jag har aldrig orkat göra allt det min hjärna har velat. Hela mitt liv har jag längtat efter mer energi, och lidit enormt av min energibrist och orkeslöshet.

När jag sitter på ryggen av en häst som är pigg och springig så upplever jag äntligen det tillstånd av energi som jag alltid annars saknar, och jag har med hjälp av hästen möjlighet att röra mig med en energi som min hjärna alltid alltid har längtat efter.
Det är därför jag älskar ridning. För att det kan få mig att uppleva den rörelseenergi som jag själv alltid har saknat.
(Hästar i sig älskar jag av någon medfödd inneboende kraft, men om jag bara lyssnar till den kraften så kunde jag lika gärna låta bli att rida. Min kärlek till hästen som djur handlar mer om förståelse och kommunikation, och innebär inte nödvändigtvis att jag måste sitta på dess rygg...)

När jag kom på tanken med energin så blev jag alldeles berörd och fick till och med tårar i ögonen. Det kändes verkligen som att jag var nära nånting viktigt. Och jag har aldrig sett det på det viset tidigare.

Jag tänkte tillbaks på när jag var liten och började rida på ridskola. Jag var då helt övertygad om att dåliga ryttare fick rida sega hästar, och bra ryttare fick rida pigga hästar. Jag trodde alltid att jag “inte var värd” att få rida pigga hästar, och att det var därför jag bara fick rida sega ridskolehästar. Jag var övertygad om att alla privathästar var pigga, känsliga och springiga. Nån gång ibland hade jag fått sitta på någon pigg häst, och lyckan jag kände då var helt totalt fullständigt enorm. Jag bestämde mig för att jag minsann skulle göra allt jag kunde för att lära mig rida, så att jag skulle bli en bra ryttare och också bli värd att få rida bara pigga hästar en vacker dag! Att få sitta på en pigg häst var liksom poängen och belöningen, och jag trodde att det var det som alla ryttare strävade efter.
Jag har verkligen alltid varit torsk på att få uppleva den rörelseenergin!...

(Förstå vad oerhört förvirrande det var när det efter många år började gå upp för mig att alla privathästar inte alls är superpigga, och att det faktiskt finns människor som hellre rider segproppar än stressade springisar… - Hela min ryttarvärldsbild pajjade! )

Jag tror att jag har kommit ett steg närmare att förstå vad det är jag vill med min ridning, och varför jag rider. Jag hoppas att det på något sätt kan hjälpa mig att hitta en lösning som jag trivs med. Längtan efter rörelseenergin ligger hela tiden i bakhuvudet på mig - jag vill verkligen ha det där tjacket! Det som jag inte kan uppleva med min egen kropp, men det som rätt typ av häst kan ge mig, och som jag hela tiden väntar på och längtar efter - känslan av ENERGI i kroppen!