När jag för en massa år sedan tänkte ta livet av mig så hade jag inga problem att helt kallt tänka på att använda penna och papper för att förmedla lite info till familjen. Det fanns där i samma grupp av tankar som hur gör jag, var gör jag det, när gör jag det, vem kommer hitta mig, hur blir det sedan osv. Det kändes nästan som om det var det enda jag kunde tänka logiskt om. Tankarna var kalla, logiska, mörka, och släpptes dem bara upp lite till ytan virvlade de runt i hysteri bland all sorg som fanns och där fanns inget som var logiskt. Men jag har bara mina egna känslor den gången som erfarenhet av hur logiskt man planerar.Det är väl dock det många är, många är väldigt klara i huvet på det sättet när det gäller att planera för anhöriga och andra. Så det är inte alls konstigt tycker jag att en självmordsnära person tänker på sånt.