- Svar: 6
- Visningar: 2 119
Om 1 vecka är det 3 år sedan jag sist kände kärlek, för då lämnade min älskade hund jordelivet.
Han levde ett långt och lyckligt liv med närhet, kärlek, vänner, trygghet, aktivering och vila. Han var en personlig, rolig, glad, finurlig och nöjd herre. Jag är så enormt tacksam för att jag fick ha honom i mitt liv, och för att jag kunde ge honom ett bra liv som jag kan känna mig stolt över. Han skulle fylla 13 den våren, men hann inte det. Beslutet var självklart jobbigt men det var ändå rätt tydligt när det var dags, så jag behövde inte fundera så mycket på om jag gjorde rätt eller fel. Ovanpå snabbt eskalerande problem med artros fick han en mycket kraftig och envis magsjuka som hans gamla kropp inte orkade med, trots flera olika hjälpinsatser av oss och veterinärerna.
En av de sista nätterna så satt jag vaken med honom hela natten och masserade hans mage. Det lindrade tydligen och gjorde honom lugn. Vi satt på golvet precis vid ytterdörren där det drog svalt, vilket han gillade. Det var jobbigt och jag var trött och kände mig ensam och maktlös. Jag satt timme ut och timme in och bara smekte och masserade mitt lurvhjärtas fina mage. Så fort jag slutade blev han orolig och reste sig, och det började knorra och köra i hans mage. Men så länge jag fortsatte smeka så var han och magen lugn. Det var väldigt speciellt. Jag hade börjat inse att det inte fanns så mycket mer att göra, och visste att om han inte hade blivit bättre inom en eller två dagar så skulle jag behöva fatta beslutet. Så tröttheten och obekvämligheten bleknade, och jag visste att jag skulle sitta och klappa hans mage så länge det behövdes. Inget annat var värt något i jämförelse.
Vid den tiden hade jag nyligen flyttat ut från mitt dåvarande hus och man och tagit jobb i en annan stad och levde som särbo i veckorna. Efter att ha försökt kämpa för förhållandet i flera år så stod jag inte ut längre utan hade insett att det var dödsdömt, att jag skulle vara tvungen att driva igenom en skilsmässa. Min dåvarande man hävdade att det var jag som hade dödat vår hund genom att flytta… Den kommentaren tog hårt. Förhållandet hade varit väldigt eländigt rätt länge, och min älskade hund var den enda ljuspunkten i mitt liv och det enda som mitt sargade hjärta kunde känna kärlek för. Jag hade stannat kvar i förhållandet längre än jag egentligen ville för mitt älskade lurvhjärtas skull, för att få vara nära min älskade solstråle och inte stöka till det för honom.
Den dagen vi åkte in till veterinären så var min hund sliten av sjukdomen men lugn och verkade nöjd. Han blev glad när jag sa att vi skulle åka bil, för han älskade att följa med. Det skar enormt i hjärtat när jag såg hans iver och glädje över att få åka med i bilen. Jag kände mig som ett monster.
Det gick lugnt och fint till hos veterinären. När hans hjärta hade slutat slå så borrade jag ner mitt huvud i hans tjocka päls en sista gång. Hans kropp var fortfarande varm, men han var inte där… Och i det ögonblicket förstod jag att han hade tagit min kärlek med sig. Att min kärlek dog med honom och att mitt hjärta i det ögonblicket förvandlades till en gråsten.
Jag har under flera år fortsatt att gå omkring med bajspåsar i jackfickorna. Efter att jag har tvättat jackorna så har jag lagt tillbaks bajspåsarna för att jag inte vill att det ska vara över… Jag har en packlista i mobilen över saker jag behöver ta med mig om jag ska sova borta någon natt (annars glömmer jag alltid något!). I den listan finns även en lista över vad jag behöver ta med mig till hunden. Jag har inte kunnat ta bort den, utan det står fortfarande koppel, bajspåsar, vattenflaska, fästingplockare, mm i min packlista. För jag kan bara inte radera minnet av hur det en gång var, när min kärlek och min solstråle levde. Jag vill bara inte att han ska vara borta.
Jag gråter fortfarande störtfloder när jag tänker på honom och kärleken jag kände till honom. Det har visserligen lagt sig litegrann, och ibland kan jag faktiskt titta på kort på honom utan att gråta, vilket var omöjligt i början. Men det går långsamt. Extremt långsamt. Han var verkligen den sista solstrålen i mitt hjärta, och efter honom blev livet mörkt med skilsmässa, pandemi, ensamhet och otäcka upplevelser…
Han har kommit till mig i mina drömmar, och jag vet att han säger att jag borde släppa och gå vidare. Att han hade ett bra liv och att det var rätt beslut. Att han har det bra nu, och att han vill att jag ska kunna släppa sorgen och njuta av livet som är kvar.
Och jag vet att det inte bara är honom jag gråter över utan att det verkligen kändes som att min förmåga att känna kärlek dog tillsammans med honom, och att det även är förlusten av den som jag sörjer.
Jag älskade honom så oändligt!
~*
*~
Jag tror att jag har lagt in den här texten förut någon gång, som handlar om sorg och kommer från ett gammalt inlägg på Reddit. Jag tycker så mycket om den, så jag kan inte låta bli att lägga in den igen.
”Okej, här kommer det. Jag är gammal. Vad det innebär är att jag har överlevt (så här långt) och att många människor jag har känt och älskat har inte gjort det.
Jag har förlorat vänner, bästa vänner, bekanta, kollegor, mor- och farföräldrar, mamma, släktingar, lärare, mentorer, elever, grannar och massor av andra människor.
Jag har inga barn själv och kan inte ens föreställa mig smärtan det måste innebära att förlora ett barn. Med det sagt, här kommer min syn på det.
Jag önskar att jag kunde säga att man vänjer sig vid att människor dör. Det har inte jag gjort. Och det vill jag inte heller. Det river upp ett hål i mig varje gång någon jag älskar dör, oavsett under vilka omständigheter det sker.
Men jag vill inte att det inte ska ”spela någon roll”. Jag vill inte att det ska vara något som bara passerar obemärkt förbi. Mina ärr är ett bevis på den kärlek och det förhållande jag hade med och till den personen.
Om ärret är djupt så var även kärleken det. Så är det.
Ärr är ett bevis på livet. Ärr är ett bevis på att jag kan älska djupt och leva djupt, bli nedbruten och totalt urholkad, men att jag ändå kan läka och fortsätta leva. Fortsätta älska.
Och ärrvävnaden är starkare än vad den ursprungliga huden någonsin var. Ärr är ett bevis på livet. Ärr är bara fula för människor som inte kan förstå det.
När det gäller sorgen så kommer du märka att den kommer i vågor. När skeppet först havererar så dränks du, med vrakdelar överallt omkring dig. Allt som flyter runtom dig påminner dig om den skönhet och prakt från skeppet som var, men som inte längre är.
Allt du kan försöka göra är att hålla dig flytande. Du hittar någon del från vraket och klamrar dig fast ett tag. Kanske är det ett fysiskt objekt. Kanske är det ett lyckligt minne eller ett fotografi. Kanske är det en person som, likt dig, också flyter omkring.
Under en period är allt du kan göra att hålla dig flytande. Hålla dig vid liv.
I början är vågorna 30 meter höga och kraschar över dig utan nåd. De kommer med 10 sekunders mellanrum och ger dig inte ens chansen att hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och hålla dig flytande.
En tid därefter, kanske veckor, kanske månader, så upptäcker du att vågorna fortfarande är 30 meter höga, men de kommer inte lika ofta. Men när de väl kommer så störtar de över dig och utplånar dig. Däremellan kan du dock andas, du kan fungera.
Du vet aldrig vad som utlöser sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en vägkorsning, lukten av en kopp kaffe. Det kan vara nästan vad som helst… och vågarna kommer störtande. Men mellan vågorna, där är liv.
Någonstans längs vägen, när det inträffar är olika för alla människor, kommer du att märka att vågorna bara är 25 meter höga. Eller 15 meter. De kommer fortfarande, men de kommer alltmer sällan. Du kan se dem komma. En årsdag, en födelsedag, under julen eller när du landar på flygplatsen efter semestern.
Du kan se vågorna komma och, för det mesta, förbereda dig själv. När de sköljer över dig så vet du att du på något sätt, återigen, kommer att komma ut hel på andra sidan. Genomblöt och fortfarande fastklamrad vid en vrakdel, men du kommer att komma ut.
Lyssna på en gammal man. Vågorna kommer aldrig att sluta komma och på något vis vill du inte att de ska försvinna. Men du lär dig och du kommer överleva dem. Andra vågor kommer också att komma och du kommer överleva dem också.
Om du har tur så kommer du ha mängder av ärr från mängder av kärlekar. Och mängder av skeppsvrak.”
Han levde ett långt och lyckligt liv med närhet, kärlek, vänner, trygghet, aktivering och vila. Han var en personlig, rolig, glad, finurlig och nöjd herre. Jag är så enormt tacksam för att jag fick ha honom i mitt liv, och för att jag kunde ge honom ett bra liv som jag kan känna mig stolt över. Han skulle fylla 13 den våren, men hann inte det. Beslutet var självklart jobbigt men det var ändå rätt tydligt när det var dags, så jag behövde inte fundera så mycket på om jag gjorde rätt eller fel. Ovanpå snabbt eskalerande problem med artros fick han en mycket kraftig och envis magsjuka som hans gamla kropp inte orkade med, trots flera olika hjälpinsatser av oss och veterinärerna.
En av de sista nätterna så satt jag vaken med honom hela natten och masserade hans mage. Det lindrade tydligen och gjorde honom lugn. Vi satt på golvet precis vid ytterdörren där det drog svalt, vilket han gillade. Det var jobbigt och jag var trött och kände mig ensam och maktlös. Jag satt timme ut och timme in och bara smekte och masserade mitt lurvhjärtas fina mage. Så fort jag slutade blev han orolig och reste sig, och det började knorra och köra i hans mage. Men så länge jag fortsatte smeka så var han och magen lugn. Det var väldigt speciellt. Jag hade börjat inse att det inte fanns så mycket mer att göra, och visste att om han inte hade blivit bättre inom en eller två dagar så skulle jag behöva fatta beslutet. Så tröttheten och obekvämligheten bleknade, och jag visste att jag skulle sitta och klappa hans mage så länge det behövdes. Inget annat var värt något i jämförelse.
Vid den tiden hade jag nyligen flyttat ut från mitt dåvarande hus och man och tagit jobb i en annan stad och levde som särbo i veckorna. Efter att ha försökt kämpa för förhållandet i flera år så stod jag inte ut längre utan hade insett att det var dödsdömt, att jag skulle vara tvungen att driva igenom en skilsmässa. Min dåvarande man hävdade att det var jag som hade dödat vår hund genom att flytta… Den kommentaren tog hårt. Förhållandet hade varit väldigt eländigt rätt länge, och min älskade hund var den enda ljuspunkten i mitt liv och det enda som mitt sargade hjärta kunde känna kärlek för. Jag hade stannat kvar i förhållandet längre än jag egentligen ville för mitt älskade lurvhjärtas skull, för att få vara nära min älskade solstråle och inte stöka till det för honom.
Den dagen vi åkte in till veterinären så var min hund sliten av sjukdomen men lugn och verkade nöjd. Han blev glad när jag sa att vi skulle åka bil, för han älskade att följa med. Det skar enormt i hjärtat när jag såg hans iver och glädje över att få åka med i bilen. Jag kände mig som ett monster.
Det gick lugnt och fint till hos veterinären. När hans hjärta hade slutat slå så borrade jag ner mitt huvud i hans tjocka päls en sista gång. Hans kropp var fortfarande varm, men han var inte där… Och i det ögonblicket förstod jag att han hade tagit min kärlek med sig. Att min kärlek dog med honom och att mitt hjärta i det ögonblicket förvandlades till en gråsten.
Jag har under flera år fortsatt att gå omkring med bajspåsar i jackfickorna. Efter att jag har tvättat jackorna så har jag lagt tillbaks bajspåsarna för att jag inte vill att det ska vara över… Jag har en packlista i mobilen över saker jag behöver ta med mig om jag ska sova borta någon natt (annars glömmer jag alltid något!). I den listan finns även en lista över vad jag behöver ta med mig till hunden. Jag har inte kunnat ta bort den, utan det står fortfarande koppel, bajspåsar, vattenflaska, fästingplockare, mm i min packlista. För jag kan bara inte radera minnet av hur det en gång var, när min kärlek och min solstråle levde. Jag vill bara inte att han ska vara borta.
Jag gråter fortfarande störtfloder när jag tänker på honom och kärleken jag kände till honom. Det har visserligen lagt sig litegrann, och ibland kan jag faktiskt titta på kort på honom utan att gråta, vilket var omöjligt i början. Men det går långsamt. Extremt långsamt. Han var verkligen den sista solstrålen i mitt hjärta, och efter honom blev livet mörkt med skilsmässa, pandemi, ensamhet och otäcka upplevelser…
Han har kommit till mig i mina drömmar, och jag vet att han säger att jag borde släppa och gå vidare. Att han hade ett bra liv och att det var rätt beslut. Att han har det bra nu, och att han vill att jag ska kunna släppa sorgen och njuta av livet som är kvar.
Och jag vet att det inte bara är honom jag gråter över utan att det verkligen kändes som att min förmåga att känna kärlek dog tillsammans med honom, och att det även är förlusten av den som jag sörjer.
Jag älskade honom så oändligt!
~*
Jag tror att jag har lagt in den här texten förut någon gång, som handlar om sorg och kommer från ett gammalt inlägg på Reddit. Jag tycker så mycket om den, så jag kan inte låta bli att lägga in den igen.
”Okej, här kommer det. Jag är gammal. Vad det innebär är att jag har överlevt (så här långt) och att många människor jag har känt och älskat har inte gjort det.
Jag har förlorat vänner, bästa vänner, bekanta, kollegor, mor- och farföräldrar, mamma, släktingar, lärare, mentorer, elever, grannar och massor av andra människor.
Jag har inga barn själv och kan inte ens föreställa mig smärtan det måste innebära att förlora ett barn. Med det sagt, här kommer min syn på det.
Jag önskar att jag kunde säga att man vänjer sig vid att människor dör. Det har inte jag gjort. Och det vill jag inte heller. Det river upp ett hål i mig varje gång någon jag älskar dör, oavsett under vilka omständigheter det sker.
Men jag vill inte att det inte ska ”spela någon roll”. Jag vill inte att det ska vara något som bara passerar obemärkt förbi. Mina ärr är ett bevis på den kärlek och det förhållande jag hade med och till den personen.
Om ärret är djupt så var även kärleken det. Så är det.
Ärr är ett bevis på livet. Ärr är ett bevis på att jag kan älska djupt och leva djupt, bli nedbruten och totalt urholkad, men att jag ändå kan läka och fortsätta leva. Fortsätta älska.
Och ärrvävnaden är starkare än vad den ursprungliga huden någonsin var. Ärr är ett bevis på livet. Ärr är bara fula för människor som inte kan förstå det.
När det gäller sorgen så kommer du märka att den kommer i vågor. När skeppet först havererar så dränks du, med vrakdelar överallt omkring dig. Allt som flyter runtom dig påminner dig om den skönhet och prakt från skeppet som var, men som inte längre är.
Allt du kan försöka göra är att hålla dig flytande. Du hittar någon del från vraket och klamrar dig fast ett tag. Kanske är det ett fysiskt objekt. Kanske är det ett lyckligt minne eller ett fotografi. Kanske är det en person som, likt dig, också flyter omkring.
Under en period är allt du kan göra att hålla dig flytande. Hålla dig vid liv.
I början är vågorna 30 meter höga och kraschar över dig utan nåd. De kommer med 10 sekunders mellanrum och ger dig inte ens chansen att hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och hålla dig flytande.
En tid därefter, kanske veckor, kanske månader, så upptäcker du att vågorna fortfarande är 30 meter höga, men de kommer inte lika ofta. Men när de väl kommer så störtar de över dig och utplånar dig. Däremellan kan du dock andas, du kan fungera.
Du vet aldrig vad som utlöser sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en vägkorsning, lukten av en kopp kaffe. Det kan vara nästan vad som helst… och vågarna kommer störtande. Men mellan vågorna, där är liv.
Någonstans längs vägen, när det inträffar är olika för alla människor, kommer du att märka att vågorna bara är 25 meter höga. Eller 15 meter. De kommer fortfarande, men de kommer alltmer sällan. Du kan se dem komma. En årsdag, en födelsedag, under julen eller när du landar på flygplatsen efter semestern.
Du kan se vågorna komma och, för det mesta, förbereda dig själv. När de sköljer över dig så vet du att du på något sätt, återigen, kommer att komma ut hel på andra sidan. Genomblöt och fortfarande fastklamrad vid en vrakdel, men du kommer att komma ut.
Lyssna på en gammal man. Vågorna kommer aldrig att sluta komma och på något vis vill du inte att de ska försvinna. Men du lär dig och du kommer överleva dem. Andra vågor kommer också att komma och du kommer överleva dem också.
Om du har tur så kommer du ha mängder av ärr från mängder av kärlekar. Och mängder av skeppsvrak.”
