Tappade intresset men saknar hästen…

[Ginne]

Jag sålde mina hästar för en och en halv månad sedan. Motivation och intresse hade falnat och oro för deras hälsa (fångbenägna) och arbetet med att fixa med allting runt dem tog överhanden. De hamnade på bästa tänkbara ställen och det kändes som en stor lättnad för mig (ni som följde tråden om att sluta vara hästmänniska vet något om mina våndor). Jag får rapporter om dem och följer deras ägares insta och fb (båda är vänner till mig sen tidigare). Jag blir jätteglad över att se och höra att de mår bra och har fått mycket mer meningsfulla liv. Samtidigt griper sorgen och saknaden mig. Jag vet ju varför jag sålde, men ibland känns det som jag samtidigt sålde en bit av mig själv, en bit av min flydda ungdom, en bit av min själ, rentav. Jag saknar att jag inte hade möjlighet att ha dem kvar och hålla på med ridning och träning.
Jag har många intressen och saknar inte fritidssysselsättningar, men det finns liksom inget som är lika genomgripande, om ni förstår hur jag menar. Jag funderar på att skaffa hund att träna med såsmåningom, men det är inte riktigt aktuellt just nu. Förhoppningvis kan hunden fylla tomrummet. Kanske har det att göra med att häst och hund kräver att man engagerar sig oavsett om man har lust eller inte? Andra hobbies kan man liksom göra när andan faller på och stoppa undan dessemellan, men det går ju inte med djur, de behöver en hela tiden. Fina det fler som upplever nåt liknande?

 

[TeamLundVer]

För mig blev det en identitetskris. Jag har alltid varit hästtjej (uppväxt i det) så plötsligt blev jag tom. "Vem är jag nu?" men jag har fått en ny identitet. Det tog tid dock

 

[lillamy73]

Jag blev medryttare. Med facit ihand det bästa som skett

 

[Cavallo]

Jag håller med om att alla djur kräver engagemang vare sig man har lust eller ej, men det finns djur som är lite lättare att ha än häst eller hund! När jag först flyttade utomlands och inte hade möjlighet att vare sig rida varje dag än minde ha egen häst så skaffade jag en brukshund och älskade att ha hund men det är ju inte direkt ett bekvämt husdjur att ha, i motsatts till... katt! Flera år senare efter hunden skaffade jag mig katt och i min mening känns katt som att ha allt roligt av att ha hund utan allt jobb som det innebär att ha hund. Man kan träna trix och apport och en uppsjö av grejer med sin katt om man vill men man behöver inte träna om man inte vill heller (en hund behöver träning), såklart leka med den, kela och mysa och man får sällskap och närhet, men den behöver inte promenader 3 ggr per dag i ur och skur, den går på låda och allt bara är så jättelätt med en katt, speciellt då i motsatts om man är van vid häst och hund.

Så har man ett tomrum efter ett djur skulle jag rekommendera en liten kissemisse!

 

[Ginne]

Har redan katt, en egensinnig av utemodell som kommer och går som det behagar. Han är duktig på att träna… mig och sin husse .

 

[Ginne]

Usch sorgen liksom bara övermannar mig då och då

 

[Scata]

Usch sorgen liksom bara övermannar mig då och då

Den gör det, och kommer att göra ett tag till. Som jag skrev i din förra tråd så blir det en sorgehantering ett tag - för det är en stor sorg du går igenom nu!

Jag kom på mig själv för någon vecka sen att kunna prata om positiva minnen från mina hästar och min tid som hästmänniska, för idag tycker jag inte att jag är en hästmänniska längre (efter 3 år som hästlös och inte ens klappat en häst på den tiden).
Men som sagt, det tar tid att acceptera inför sig själv att det val man har gjort är det som var tvunget. Även om hjärnan accepterar så gör inte hjärtat det lika fort

 

[prinsessfeminist]

Är det lättare att bära sorgen om tänker på det hela som ett uppehåll?
Jag hade inte egen häst på ca 15 år, men var i perioder medryttare. Jag var inte helt hästlös och jag hade alltid en dröm om att en dag ha häst igen.
Det var tufft första tiden, minns jag, men då jag var småbarnsförälder så hade jag inte tid med häst, vare sig jag ville eller inte.
Längtan att ha häst var dock stark under alla dessa år.

Skulle sorgen vara lättare att bära om du bestämmer dig för att du en dag kommer att ha häst igen?

 

[Ginne]

Jag har varit hästlös tidigare i livet pga småbarn, men det är annorlunda nu. Jag tror att sorgen dels handlar om en specifik häst och dels om saknaden av min egen ungdom, och att ingen av dessa saker går att få tillbaka. En del i beslutet att sälja var just att livet liksom förändras med tiden när man blir äldre. Nu låter det som attjag är 90 år och i behov av rollator , men det finns andra saker i livet som har att göra med att tiden går och vissa saker liksom inte kommer tillbaks. Jag är väldigt glad över att hästarna nu har fått de liv de borde fått fortsätta att ha hos mig, men jag sörjer att jag inte längre hade möjligheten att ge dem det. Och jag sörjer nåt alldeles förskräckligt att jag inte har möjlighet att rida, träna och umgås med den av dem som stod mig allra närmast. Det är verkligen jätteroligt att se bilder och filmer på honom tillsammans med andra och att se hur bra han fungerar där, men en del av mig önskar samtidigt att det vore jag som var den där personen på bilden och filmen. Flera olika omständigheter gör att det inte fungerade, och det accepterar jag, men det gör också ont.