- Svar: 10
- Visningar: 1 878
Jag kollade på väderprognosen. Hos mig på Östersjökustens fastland skulle det bli 30+, men tittade jag längre ut i skärgården på de yttre öarna så skulle det bara vara 25 grader där, sa prognosen. Alltså lät en båttur som en bra idé för att fly värmen lite. Inte skulle det blåsa så våldsamt heller, så vi skulle nog kunna ta oss över den stora fjärden med vår lilla båt och komma fram till de yttre öarna. På en av öarna ligger en av mina favoritsommarrestauranger, och på en annan ö finns det en restaurang som jag var nyfiken på att besöka. Sagt och gjort - vi styrde kosan mot yttre skärgården.
Vi är inga båtmänniskor, även om jag var ute en hel del i skärgården som barn. När vi köpte ett hus med båtplats i Östersjön kändes dock en egen båt som ett måste. Vi köpte en billig gammal dagsutflyktsmotorbåt för att kunna komma ut lite. Och det är underbart att puttra runt i skärgården och utforska öar, kobbar och skär. För det mesta är det ganska folktomt på sjön faktiskt, åtminstone runt där vi bor, och vi kan åka runt i lugn och ro och utforska skärgården i vår egen takt.
Därför blev jag ganska paff av mängden folk och båtar som var ute denna fredag i slutet av juli. Och var inte alls beredd på att möta på den otrevliga Stockholmsmentaliteten på sjön… Plötsligt fann vi oss skrikna åt av okänt folk som ville läxa upp oss och som tyckte att dom gjorde rätt och vi gjorde fel, bara för att vi kom åkandes på sjön...
Jag har stött på den uppläxarmentaliteten många gånger tidigare (oftare ju närmare centrala delar av Stockholm jag har befunnit mig) och känner därför igen den sedan tidigare. Jag vet också att jag har extremt svårt för den och tar extremt illa vid mig av att bli orättvist skälld på. Jag hamnar genast i ett försvarsläge med kraftigt förhöjd inre aggressivitet, där jag ser varje människa som en fientlig enhet, vänder mig bort från och undviker alla människor, men har ett “dra åt helvete din jävla idiot!” liggandes på tungan redo att avfyras vid minsta lilla antydan till aggressivt tilltal från någon främling.
Samtidigt tycker jag väldigt illa om att vara i det sinnestillståndet.
Min inre stress blev dramatiskt förhöjd av händelsen, och känslan var lite förstörd. Efter att ha åkt lite fel för att leta efter en sandstrand, så började tiden ticka och bensinen sina och vi behövde hitta nånstans att gå iland för att äta. Inte sjutton var det något svalare ute i skärgården heller - solen stekte och det var 30-gradig värme även ute vid öarna. Vi styrde mot vår favoritskärgårdskrog, men där var det smockfullt med folk och gästbryggan var helt fullbelamrad med båtar. Det fanns möjligtvis ett litet trångt hål om vi kunde kasta i ankaret och åka in med fören mot bryggan. Men dels har vi inte riktigt fått kläm på vårt ankare för det brukar inte fästa så bra, dels har vi glapp i styrningen så båten är väldigt svårstyrd i låg fart och dels har motorn problem med tomgången så vi brukar få motorstopp ett antal gånger när vi ska lägga till nånstans.
Med de förutsättningarna och med en förhöjd inre stress, aggressivitet och skam av att redan ha blivit utskälld ett par gånger bara för att vi fanns till, så började jag känna ett extremt obehag. Jag ville verkligen inte försöka gå iland vid restaurangen överhuvudtaget! Det var alldeles för mycket människor där. Jag klarade inte av den mängden människor! Jag försökte föreslå för min man att vi skulle gå till någon enskild vik istället och gå iland där, men han lyssnade inte på det örat utan var fast besluten att få äta på vår favoritkrog. Han kan inte alls förstå mitt kraftiga obehag för stora folksamlingar.
Ju närmare den av människor och båtar fullbelamrade gästhamnsbryggan vi kom, desto mer kände jag paniken stiga i kroppen. Jag kunde inte på något sätt se hur det skulle gå till att komma fram till bryggan utan att ha pajjat både båtar och brygga och orsaka full uppståndelse, och plötsligt så kände jag mig helt panikslagen. Jag lyckades klämma fram något om att jag inte klarade av den här situationen och hörde min man fräsa åt mig att jag skulle skärpa till mig för fan, sen påbörjade min kropp en system shutdown.
Det började sticka i huvud och händer, och allt blev dimmigt. Jag började förtvivlat försöka få kontroll på andningen genom att andas långa djupa andetag, men jag började mest flåsa. Hettan kändes helt olidlig, jag svettades floder, kastade av mig flytvästen och kände mig häftigt illamående. Jag satte mig ner, böjde huvudet framåt mellan benen och bara försökte andas. Jag hade stickningar i hela kroppen och omvärlden började sakta försvinna. Det var en sån lättnad att bara få försvinna! Plötsligt började jag gråta helt hejdlöst och oväntat. Jag sket i allt. Var näst intill okontaktbar. Satt bara med huvudet ner mellan knäna, uppfattade inget av omvärlden längre, och tänkte att ingenting spelar någon roll, bara jag får försvinna från det här och alltihop…
Jag märkte plötsligt att båtmotorn hade stannat och att det var alldeles tyst. Min man hade tydligen kört bort från gästhamnen, gått in till någon enskild vik och kört in till land. Jag hade ingen aning om var vi var. Jag hoppade av båten och satte mig bara ner på en sten i skuggan. Jag var helt groggy. Som att hjärnan hade stängt ner. Typ migränbakis, fast riktigt illa. Jag var knappt talbar, var fortfarande väldigt långt borta. Drack lite vatten, käkade lite medhavda nötter.
Efter en stund körde min man till en annan ö där gästhamnen var mindre belamrad och där det fanns god plats för oss att lägga oss längs med bryggan. Vi tog den restaurangen istället, och efter att ha fått sitta ner en stund i lugn och ro och äta en bit mat kände jag mig mycket bättre.
Men alltså herregud - jag visste inte att jag hade kvar en sån häftig panikreaktion mot människor och folksamlingar. Jag trodde att jag var stabilare än så, men tydligen inte. Nu vet jag i alla fall att jag INTE ska ge mig in på att ta vår egen båt till någon gästhamn nånsin mer, utan vill jag ut till någon särskild krog får det bli turbåt som gäller. Och vår egna båt kan vi bara ta till ställen där det är folktomt.
Pust, vilken pärs. Och skäms över mig själv gör jag också.
Vi är inga båtmänniskor, även om jag var ute en hel del i skärgården som barn. När vi köpte ett hus med båtplats i Östersjön kändes dock en egen båt som ett måste. Vi köpte en billig gammal dagsutflyktsmotorbåt för att kunna komma ut lite. Och det är underbart att puttra runt i skärgården och utforska öar, kobbar och skär. För det mesta är det ganska folktomt på sjön faktiskt, åtminstone runt där vi bor, och vi kan åka runt i lugn och ro och utforska skärgården i vår egen takt.
Därför blev jag ganska paff av mängden folk och båtar som var ute denna fredag i slutet av juli. Och var inte alls beredd på att möta på den otrevliga Stockholmsmentaliteten på sjön… Plötsligt fann vi oss skrikna åt av okänt folk som ville läxa upp oss och som tyckte att dom gjorde rätt och vi gjorde fel, bara för att vi kom åkandes på sjön...
Jag har stött på den uppläxarmentaliteten många gånger tidigare (oftare ju närmare centrala delar av Stockholm jag har befunnit mig) och känner därför igen den sedan tidigare. Jag vet också att jag har extremt svårt för den och tar extremt illa vid mig av att bli orättvist skälld på. Jag hamnar genast i ett försvarsläge med kraftigt förhöjd inre aggressivitet, där jag ser varje människa som en fientlig enhet, vänder mig bort från och undviker alla människor, men har ett “dra åt helvete din jävla idiot!” liggandes på tungan redo att avfyras vid minsta lilla antydan till aggressivt tilltal från någon främling.
Samtidigt tycker jag väldigt illa om att vara i det sinnestillståndet.
Min inre stress blev dramatiskt förhöjd av händelsen, och känslan var lite förstörd. Efter att ha åkt lite fel för att leta efter en sandstrand, så började tiden ticka och bensinen sina och vi behövde hitta nånstans att gå iland för att äta. Inte sjutton var det något svalare ute i skärgården heller - solen stekte och det var 30-gradig värme även ute vid öarna. Vi styrde mot vår favoritskärgårdskrog, men där var det smockfullt med folk och gästbryggan var helt fullbelamrad med båtar. Det fanns möjligtvis ett litet trångt hål om vi kunde kasta i ankaret och åka in med fören mot bryggan. Men dels har vi inte riktigt fått kläm på vårt ankare för det brukar inte fästa så bra, dels har vi glapp i styrningen så båten är väldigt svårstyrd i låg fart och dels har motorn problem med tomgången så vi brukar få motorstopp ett antal gånger när vi ska lägga till nånstans.
Med de förutsättningarna och med en förhöjd inre stress, aggressivitet och skam av att redan ha blivit utskälld ett par gånger bara för att vi fanns till, så började jag känna ett extremt obehag. Jag ville verkligen inte försöka gå iland vid restaurangen överhuvudtaget! Det var alldeles för mycket människor där. Jag klarade inte av den mängden människor! Jag försökte föreslå för min man att vi skulle gå till någon enskild vik istället och gå iland där, men han lyssnade inte på det örat utan var fast besluten att få äta på vår favoritkrog. Han kan inte alls förstå mitt kraftiga obehag för stora folksamlingar.
Ju närmare den av människor och båtar fullbelamrade gästhamnsbryggan vi kom, desto mer kände jag paniken stiga i kroppen. Jag kunde inte på något sätt se hur det skulle gå till att komma fram till bryggan utan att ha pajjat både båtar och brygga och orsaka full uppståndelse, och plötsligt så kände jag mig helt panikslagen. Jag lyckades klämma fram något om att jag inte klarade av den här situationen och hörde min man fräsa åt mig att jag skulle skärpa till mig för fan, sen påbörjade min kropp en system shutdown.
Det började sticka i huvud och händer, och allt blev dimmigt. Jag började förtvivlat försöka få kontroll på andningen genom att andas långa djupa andetag, men jag började mest flåsa. Hettan kändes helt olidlig, jag svettades floder, kastade av mig flytvästen och kände mig häftigt illamående. Jag satte mig ner, böjde huvudet framåt mellan benen och bara försökte andas. Jag hade stickningar i hela kroppen och omvärlden började sakta försvinna. Det var en sån lättnad att bara få försvinna! Plötsligt började jag gråta helt hejdlöst och oväntat. Jag sket i allt. Var näst intill okontaktbar. Satt bara med huvudet ner mellan knäna, uppfattade inget av omvärlden längre, och tänkte att ingenting spelar någon roll, bara jag får försvinna från det här och alltihop…
Jag märkte plötsligt att båtmotorn hade stannat och att det var alldeles tyst. Min man hade tydligen kört bort från gästhamnen, gått in till någon enskild vik och kört in till land. Jag hade ingen aning om var vi var. Jag hoppade av båten och satte mig bara ner på en sten i skuggan. Jag var helt groggy. Som att hjärnan hade stängt ner. Typ migränbakis, fast riktigt illa. Jag var knappt talbar, var fortfarande väldigt långt borta. Drack lite vatten, käkade lite medhavda nötter.
Efter en stund körde min man till en annan ö där gästhamnen var mindre belamrad och där det fanns god plats för oss att lägga oss längs med bryggan. Vi tog den restaurangen istället, och efter att ha fått sitta ner en stund i lugn och ro och äta en bit mat kände jag mig mycket bättre.
Men alltså herregud - jag visste inte att jag hade kvar en sån häftig panikreaktion mot människor och folksamlingar. Jag trodde att jag var stabilare än så, men tydligen inte. Nu vet jag i alla fall att jag INTE ska ge mig in på att ta vår egen båt till någon gästhamn nånsin mer, utan vill jag ut till någon särskild krog får det bli turbåt som gäller. Och vår egna båt kan vi bara ta till ställen där det är folktomt.
Pust, vilken pärs. Och skäms över mig själv gör jag också.
