Svagt hoppfull vilket gör mig rädd

Jag har äntligen kommit upp lite ur mörkret! Jag mår fortfarande dåligt, är deprimerad, har ångest och kommer inte igång men jag har senaste tiden märkt att jag behöver inte längre ta lika mycket ångestdämpande och jag har lite lättare att komma igång och energin varar lite längre.
Igår var jag på marsvinsutställning vilket brukar resultera i fruktansvärd ångest och trötthet dagarna efteråt men idag har jag bara behövt ta en halv stesolid och har till och med kunnat bygga lite på den nya marsvinsburen!

Allt detta börjar ge mig ett svagt hopp om att sommaren kanske kommer att bli helt okej men samtidigt gör det mig rädd för om jag börjar hoppas så är det något som kan tas ifrån mig och på något sätt känns det ”bättre” att redan vara på bottnen för som det är nu så vet jag hur mycket värre det kan bli igen och jag är livrädd för att hamna nere i beckmörkret igen

 

[Thera]

Det låter som världens klyscha, men jag tänker som så - det enda vi vet och har är här och nu. Framtiden vet vi inget om och absolut ingenting säger att du ska tillbaka till botten igen.

Bara för man varit där (vilket jag tror många av oss har varit) så får du inte tänka att det är nåt slags standardläge. Inte ens om du varit på botten jättelänge.
Du förtjänar att må bra, så försök övertyga dig själv om att allt är precis som det borde vara!

 

[Lyan]

Det låter som världens klyscha, men jag tänker som så - det enda vi vet och har är här och nu. Framtiden vet vi inget om och absolut ingenting säger att du ska tillbaka till botten igen.

Bara för man varit där (vilket jag tror många av oss har varit) så får du inte tänka att det är nåt slags standardläge. Inte ens om du varit på botten jättelänge.
Du förtjänar att må bra, så försök övertyga dig själv om att allt är precis som det borde vara!

Tack

Nej, jag vet. Men sannolikheten att jag kommer att få må bra mer än ett par månader är försvinnande liten Jag kan bara minnas ett halvår i hela mitt liv som varit ”bra” och det berodde på en lång läkemedelsutlöst hypomani och även den tiden hade jag massor av ångest och självskadebeteenden.

Det som har fått mig att må bättre nu är en del att jag har ytterligare en ny medicin och en stor del att jag börjat gå hos en osteopat som jobbar på att ”räta ut” huvudet på mig.

Jag har som sagt börjat hoppas lite att det ska bli bra för mig någon gång men jag har hela tiden tidigare erfarenheter i bakhuvudet för att inte bli alltför besviken när allt rasar igen. Alla nya mediciner funkar oftast bra i början och sedan ebbar effekten ut efterhand och många gånger försvinner den helt. Om effekten jag känner av osteopatens behandling kommer att försvinna vet jag inte ännu eftersom det är helt nytt för mig.

Idag har varit jobbig för nu har helgen hunnit ikapp mig och jag har varit sjukt trött och haft mycket ångest, men ändå inte den extrema ångesten jag brukar få efter utställningarna

 

[animalasia]

Jag har äntligen kommit upp lite ur mörkret! Jag mår fortfarande dåligt, är deprimerad, har ångest och kommer inte igång men jag har senaste tiden märkt att jag behöver inte längre ta lika mycket ångestdämpande och jag har lite lättare att komma igång och energin varar lite längre.
Igår var jag på marsvinsutställning vilket brukar resultera i fruktansvärd ångest och trötthet dagarna efteråt men idag har jag bara behövt ta en halv stesolid och har till och med kunnat bygga lite på den nya marsvinsburen!

Allt detta börjar ge mig ett svagt hopp om att sommaren kanske kommer att bli helt okej men samtidigt gör det mig rädd för om jag börjar hoppas så är det något som kan tas ifrån mig och på något sätt känns det ”bättre” att redan vara på bottnen för som det är nu så vet jag hur mycket värre det kan bli igen och jag är livrädd för att hamna nere i beckmörkret igen

Förändringen kan vara jobbigt även när förändringen innebär något positivt. Försök att vara snäll mot dig själv och unna dig att må lite bra. Ingen av oss vet egentligen helt säkert vad kommer hända imorgon, om en månad eller om ett år. Onödigt att oroa sig över något som kanske inte händer.

 

[Lyan]

Förändringen kan vara jobbigt även när förändringen innebär något positivt. Försök att vara snäll mot dig själv och unna dig att må lite bra. Ingen av oss vet egentligen helt säkert vad kommer hända imorgon, om en månad eller om ett år. Onödigt att oroa sig över något som kanske inte händer.

Ja, det stämmer verkligen. Det är så svårt att försöka ändra livet från att bara ligga under täcket och vänta ut dagarna till att försöka vara lite mer aktiv. Vissa dagar går det nästan av sig själv och andra dagar får jag verkligen tvinga mig upp för att ge djuren mat och rasta hundarna och sedan gömma mig under täcket igen.
Igår och i förrgår har inte varit roliga utan då kom till slut helgen ikapp mig men idag känns det lite bättre igen. Igår bytte jag ut städningen med boendestödet till hundpromenad istället för jag kände att det var viktigare för både hundarna och mig att komma ut än att lägenheten blev städad så vi gick en timme i skogen vilket gjorde att jag kunde slappna av från det dåliga samvetet jag annars hade fått för hundarna.

Jag försöker att inte oroa mig men jag vill heller inte glömma bort hur illa det troligen kommer att bli igen för om jag gör det så kommer jag att bli så mycket mer besviken än om jag har det i bakhuvudet och är beredd. Samtidigt så är jag verkligen livrädd för att det ska bli så illa som i vintras igen

 

[Lyan]

Igår hade jag verkligen svårt att ta mig ut så mamma följde med till apoteket och Ica så jag fick det gjort och så bjöd hon på fika som sen födelsedagspresent (jag är nu 37 ). Efteråt hade jag tänkt fixa med marsvinsburen, gå till posten och gå med hundarna men det klarade jag inte. Gick hemma och var jättetrött och hade dåligt samvete för hundarna och tyckte att det var jobbigt att slösa bort en jättefin dag på att göra ingenting men vid tio lyckades jag Äntligen ta mig i kragen tillräckligt för att gå en promenad med hundarna (de får såklart möjligheter att kissa även under dagarna jag har svårt att ta mig ut på en ordentlig promenad) och vi gick och plockade gräs till marsvinen och så fick Poppy och Bella springa lösa. Kvällsvädret var alldeles perfekt! Lagom varmt och det är så skönt att det är ljust så sent att vi kan gå utan att Ping får problem att se (hon ser jättedåligt i mörker). Ping, och till och med Pärla som helst vill bli buren nästan hela tiden, pinnade glatt på och vi fick en riktigt härlig promenad! Jag försökte verkligen att bara gå i nuet och inte tänka för mycket på allt negativt som alltid snurrar i skallen.
Marsvinen blev såklart överlyckliga över gräset och Ailyn poppade runt och lyckades till och med dra med sig Sirenia! Det är första gången jag har sett dem ihop utan att Ailyn jagat iväg Sirenia (Sirenia har bara bott här sedan i lördags). Epica brydde sig som vanligt noll och nada över vad de andra hittade på utan satt bara och mumsade.

Så om man bortser från att jag fick ett äthysterianfall innan jag kunde somna så känner jag mig hely okej nöjd med igår kväll!

Idag blir det förhoppningsvis sweden rock och jag hoppas att det kommer att bli trevligt och att jag inte är för trött!

 

[Lyan]

Och nu gjorde jag misstaget att väga mig Alla duktiga tankar puts väck