Speglar er utsida er insida?

[Nahar]

Nej, det gör jag inte De band jag nämner är alltså INTE de som representerar min smak bäst, utan de som ändå förekommer i mitt lyssnande som är såpass kända att jag tror att folk känner till dem oavsett om de har ett musikintresse eller inte. Det är för mig en stor skillnad.

Men alltså, jag har ingenstans sagt att jag inte signalerar något eller att ingen signalerar något till mig, det jag sagt är att jag inte har koll på sådant, inte förstår sådant och inte förstår vad man skulle kunna signalera.

Fast jag menar att det är precis den anpassningen till andras referensramar som är en symbolhandling. En representation som du ger i en kod som andra förstår, snarare än sanningen om vem du är (det vill säga banden du egentligen gillar mest).

Inget fel med att göra så, alla gör det i någon mån. Men det är just de symbolhandlingarna jag menar i frågeställningen

 

[MiniLi]

@MiniLi Vilken poäng menar du att det finns i att inte låta sin personlighet synas (utanför jobbsammanhang)? Det viktigaste är väl att var och en tillåts vara och se ut på det sätt som gör en mest bekväm?

Det var inte riktigt så jag menade, men inser att jag nog var väldigt luddig. Det var en luddig tanke
Jag tycker självklart att alla ska få vara och se ut precis hur de vill!

Jag tror att min luddiga tanke kommer ifrån jobbet där jag träffar människor som mår väldigt dåligt och som just fastnar i att deras inre bedöms av deras yttre. Eller iallafall att det är tätt sammankopplat. Hela den här tanken om att det ska synas på ens utsida hur man är, vilken typ av person man är eller hur man mår kan skapa väldigt stora problem för personer som inte mår bra. Jag inser att det kanske inte alls är sånt som ts hade i åtanke, men min hjärna hoppade dit iaf..

 

[Septicemia]

Det var inte riktigt så jag menade, men inser att jag nog var väldigt luddig. Det var en luddig tanke
Jag tycker självklart att alla ska få vara och se ut precis hur de vill!

Jag tror att min luddiga tanke kommer ifrån jobbet där jag träffar människor som mår väldigt dåligt och som just fastnar i att deras inre bedöms av deras yttre. Eller iallafall att det är tätt sammankopplat. Hela den här tanken om att det ska synas på ens utsida hur man är, vilken typ av person man är eller hur man mår kan skapa väldigt stora problem för personer som inte mår bra. Jag inser att det kanske inte alls är sånt som ts hade i åtanke, men min hjärna hoppade dit iaf..

Jag förstår!

För mig känns det relevant att du lyfter problemet med hur yta värderas idag (eller upplevs värderas) här i tråden, framför allt för unga människor men jag misstolkade helt klart ditt inlägg

 

[_Taggis_]

Det är detsamma med mig, men jag tänker att vi alla har olika sidor av oss själva. Jag tänker att en person som är en superduktig och auktoritär chef på jobbet, kan vara en mycket undergiven och försiktig partner på hemmaplan. Eller en som är mycket duktig framåt och social i stallet, är en tystare och mer tillbakadragen person i skolan eller på jobbet.

Är vi inte alla mer än bara en typ? Vi har ju alla ett jobb-jag, ett party-jag, ett hemma-jag, etc. Jag tycker att jag alltid är samma oavsett vart jag är och det är jag ju för jag har en grundläggande version av hur jag beter mig. Jag har heller ingen prestige i vad jag gör eller hur jag ser ut, utan jag är som jag är och jag passar för det mesta in överallt. Jag tycker också att jag alltid har samma stil, även om jag i olika former klär mig efter aktiviteten. De kläderna jag har på hojen är ju verkligen inte detsamma som jag har när jag rider eller går på stan. Det hade varit väldigt opraktiskt. Däremot kan jag se likadan ut när jag spelar golf som när jag går till frisören. Men man är ju olika klädd beroende på aktivitet, mer än vad man har för personlighet och stil tänker jag.

Ja så är det nog för många. Men jag tror inte att alla har så vitt skilda versioner av sig själva. Jag har å andra sidan aldrig varit någon annan så jag vet inte, det är bara min tolkning
Jag har en del vänner, och nån kollega jag umgås med privat, som jag skulle säga inte vandrar så mkt mellan ytterligheter. Om det beror på dem eller om det beror på att de inte befinner sig i vitt skilda situationer så det inte krävs så mkt anpassning, vet jag inte.

 

[Nahar]

Det var inte riktigt så jag menade, men inser att jag nog var väldigt luddig. Det var en luddig tanke
Jag tycker självklart att alla ska få vara och se ut precis hur de vill!

Jag tror att min luddiga tanke kommer ifrån jobbet där jag träffar människor som mår väldigt dåligt och som just fastnar i att deras inre bedöms av deras yttre. Eller iallafall att det är tätt sammankopplat. Hela den här tanken om att det ska synas på ens utsida hur man är, vilken typ av person man är eller hur man mår kan skapa väldigt stora problem för personer som inte mår bra. Jag inser att det kanske inte alls är sånt som ts hade i åtanke, men min hjärna hoppade dit iaf..

Det är definitivt en del i frågan, alltså hur människor kan uppleva stress av dissonansen mellan sin egen upplevda inre identitet och det som syns på utsidan.

 

[nullo-modo]

Det är viktigt för alla människor att tillhöra en grupp och att tillägna sig den gruppens vanor och identitetsmarkörer. Det är så vi har överlevt som art.

Som yngre var det extremt viktigt för mig att hitta min grupp/grupper, på alla plan. Nu mer är jag mer trygg i mig själv och känner att jag inte orkar bry eller tänka på olika signaler jag sänder ut.

 

[_Taggis_]

Som yngre var det extremt viktigt för mig att hitta min grupp/grupper, på alla plan. Nu mer är jag mer trygg i mig själv och känner att jag inte orkar bry eller tänka på olika signaler jag sänder ut.

Samma här. Jag var extremt noga med att vara uppklädd och sminkad i enlighet med min subkultur så fort jag skulle så lite som att gå på Ica. För min del ebbade det ut i takt med att jag började jobba och inte riktigt kunde se ut så alltid, av praktiska skäl. I stallet har det heller inte varit så värst praktiskt att ha långa kjolar i sammet och snörade korsetter, så ju mer jag utvecklade mitt hästeri ju mindre utvecklade jag mitt nitiska stilhållande
Jag tror att det blev att jag helt enkelt vande mig vid att inte alltid se ut på ett visst sätt, och insåg att det gick ju bra det med... Nu när jag närmar mig 40 bryr jag mig rätt så lite. Jag har kvar piercings, hårfärgen och skinnjacka men har tonat ner sminkmängden rejält. Och även begravningskläderna. Jag kan sakna lite den tiden jag la så mkt tid på att klä upp mig, jag tycker det var en häftig stil, men var sak har sin tid och jag känner mig inte lika bekväm med det längre. Kanske känner jag mig för gammal

 

[karamelldrottningen]

Det var inte riktigt så jag menade, men inser att jag nog var väldigt luddig. Det var en luddig tanke
Jag tycker självklart att alla ska få vara och se ut precis hur de vill!

Jag tror att min luddiga tanke kommer ifrån jobbet där jag träffar människor som mår väldigt dåligt och som just fastnar i att deras inre bedöms av deras yttre. Eller iallafall att det är tätt sammankopplat. Hela den här tanken om att det ska synas på ens utsida hur man är, vilken typ av person man är eller hur man mår kan skapa väldigt stora problem för personer som inte mår bra. Jag inser att det kanske inte alls är sånt som ts hade i åtanke, men min hjärna hoppade dit iaf..

Ja detta är väldigt intressant. Så tror jag många, eller en del kan uppfatta mig. Ingen vet vilket krig som stundtals spelas i det inre när det yttre är intakt och kanske rent av propert.

Jag försöker in i det längsta inte döma ”hunden efter håren” då det finns så många nyansskillnader och lager hos en människa. Ibland dömmer jag ändå omedvetet men då försöker jag stoppa mig själv och tänka fast jag har inte läst hela boken. Jag ser bara omslaget.

 

[enough]

Jätteintressant fråga som fick mig att tänka till en del.

Jag har ofta haft svårt för att ta på mig en informell "uniform". Vet inte riktigt varför, men det är nåt inom mig som bara strejkar. För det mesta har jag vägrat ta på mig den kvinnliga uniformen (sminkat ansikte, rakad kroppsbehåring, kjol/klänning i uppklädda sammanhang). Det skulle säkert kunna tolkas som att jag är transperson/ickebinär, men det stämmer inte. Trivs fint i min kvinnokropp, vill bara inte hålla på och ändra den eller vara på sätt som inte känns som jag. Det som sticker ut mest (sommartid när jag går i shorts för jämnan) är nog mina ben som är hårigare än många mansben. Misstänker att folk kan tro att jag där medvetet vill sända ut provokativa signaler, men det är också helt fel. Ingen hade varit lyckligare än jag om jag slapp sticka ut, om alla, eller åtminstone några fler kvinnor, sket i att raka sig.

Subkulturuniform har jag också haft svårt för, även om jag säkerligen anpassade mig något mer när jag var yngre. Jag klär mig väldigt neutralt och ledigt. Enfärgade tröjor och jeans eller mjukisbyxor. Det säger nog inte så värst mycket utåt annat än att jag verkar vara en sån som är totalt ointresserad av mode, och det stämmer ju. Men att jag är supervänster, vegan och har väldigt många kreativa intressen ger jag knappast så mycket sken av.

Senaste tiden har det för mig personligen blivit en viktig bit i min identitet att jag är fetischist. Det syns inte på mig, och är inte heller nåt jag kan eller vill skylta med för en allmänhet, även om en viss grad av öppenhet känns bra och viktig. Jag har funderat lite på att kanske ha en liten pin med en symbol. Det är nåt som bara vissa skulle fatta, men jag hade själv blivit glad av att se nån annan bära det.
Om jag skulle vilja gå på fetischklubb hade det varit väldigt svårt för mig att följa den typiska dresskoden där också och bära kläder som jag inte gillar. Men det där med hur fetischbegreppet blivit så kopplat till enbart vissa fetischer är ett helt annat spår...

En uniform jag inte har det minsta problem med är jobbuniformen. Den trivs jag faktiskt i och ser att den fyller en bra funktion.

 

[Kiwifrukt]

En sak som stör mig lite, och som jag ska tillägga kommer från båda läger, är att när man som jag har ena foten fast förankrad i glesbygden man växte upp i, och den andra foten i ett helt annat sammanhang med människor som växt upp helt annorlunda, gått långa akademiska utbildningar och många har bott och jobbat utomlands, är att jag får liksom inte höra till någonstans?

Jag träffade en kille för flera år sen som har ett typiskt arbetaryrke, har levt hela sitt liv i byn, bor här, arbetar här, har sitt umgänge här. Han är absolut utan överdrift den person jag klickat absolut allra bäst med, och som jag haft mest stimulerande samtalsämnen med. Men han frågade mig på fullt allvar, "vad ska du med mig till, du som har fina utbildningar och fint jobb och är en helt annan sort". Och omvänt, på jobbet rynkas det på näsan och kommenteras "det kan väl inte finnas några vettiga människor där ute i obygden, det är väl bara neandertalare som röstar på SD och vill tillbaka till 50-talet, gifter ni er fortfarande med kusiner eller får man gifta sig med någon utomstående nu, höhöhö".

Man kan liksom inte få vara en person med högre utbildning och samtidigt gilla saker som jag gillar, typ hockey eller jänkebilar, för det är bara "ett visst klientel" som gillar den typen av bilar/kultur och hockey gillar inga tjejer om de inte är kära i spelarna, och det är man när man är 15, typ. Hästar är ett okej intresse, så länge det innefattar dyr stallplats på anläggning, vilket jag alltså inte heller lever upp till. Och hemma i byn tycker folk det är lika märkligt att jag håller fast vid intressen, klädstil, människor jag haft hela livet, lite typ "men så där kan du väl inte se ut nu när du har så fint jobb".

 

[the_connemara]

Vilken intressant och klurig tråd! Jag hade behövt mer avgränsade och specifika områden/frågor att utgå ifrån tror jag

Rent allmänt har jag ganska negativa känslor kring utseende på de flesta plan, eller framförallt fokuset på utseende. Och det innefattar hur man uppfattas av andra, jag är ganska mycket påverkad av det och hade helst velat vara osynlig rent generellt men blir lika stressad av att inte bli sedd i sammanhang där det hör till.

Samtidigt så kan jag ha väldigt svårt att acceptera hur man "ska" se ut, klä sig osv. Det triumfar inte alls behovet av att smälta in för den viktigaste känslan är trots allt att känns sig bekväm med sig själv. Det skar sig ganska rejält när jag som kvinna rakade av mig håret häromåret utan att i övrigt ha en stil där det "passade" typ som jag upplevde det. Jag var bara så jävla trött på det jävla håret Men det väckte reaktioner överallt (enbart jättepositiva och fina men det hjälpte inte) och det var i sin tur skitjobbigt (tog typ 1 år innan jag vågade ha det så kort som jag ville). Nu äntligen känns det mer naturligt men sådana saker tar ändå ganska mycket energi i min vardag.

Nu blir jag istället väldigt obekväm om det gått några dagar för länge sedan jag tänkt klippa mig eller om jag är i ett nytt sammanhang precis nyrakad. Det KÄNNS som att folk tror det är ett statement och ja till viss del så är det kanske det (jag kan känna så otroligt mycket hat kring allt vad smink/hårvård/hudvård innebär, både som så och som så kvinnligt kodat). Jag har inget emot att läsas som feminist eller vänster för det, men det är ändå inte Jag att vilja uttrycka det så starkt just med håret (denna meningen var kanske vad du tänkte i trådstarten?). Då tar jag på mig en t-shirt med något tydligt budskap eller någon regnbågsgrej istället.

Jag behövde begränsa mig till en sak och vet inte riktigt om jag uppfattade rätt

 

[Nahar]

Vilken intressant och klurig tråd! Jag hade behövt mer avgränsade och specifika områden/frågor att utgå ifrån tror jag

Rent allmänt har jag ganska negativa känslor kring utseende på de flesta plan, eller framförallt fokuset på utseende. Och det innefattar hur man uppfattas av andra, jag är ganska mycket påverkad av det och hade helst velat vara osynlig rent generellt men blir lika stressad av att inte bli sedd i sammanhang där det hör till.

Samtidigt så kan jag ha väldigt svårt att acceptera hur man "ska" se ut, klä sig osv. Det triumfar inte alls behovet av att smälta in för den viktigaste känslan är trots allt att känns sig bekväm med sig själv. Det skar sig ganska rejält när jag som kvinna rakade av mig håret häromåret utan att i övrigt ha en stil där det "passade" typ som jag upplevde det. Jag var bara så jävla trött på det jävla håret Men det väckte reaktioner överallt (enbart jättepositiva och fina men det hjälpte inte) och det var i sin tur skitjobbigt (tog typ 1 år innan jag vågade ha det så kort som jag ville). Nu äntligen känns det mer naturligt men sådana saker tar ändå ganska mycket energi i min vardag.

Nu blir jag istället väldigt obekväm om det gått några dagar för länge sedan jag tänkt klippa mig eller om jag är i ett nytt sammanhang precis nyrakad. Det KÄNNS som att folk tror det är ett statement och ja till viss del så är det kanske det (jag kan känna så otroligt mycket hat kring allt vad smink/hårvård/hudvård innebär, både som så och som så kvinnligt kodat). Jag har inget emot att läsas som feminist eller vänster för det, men det är ändå inte Jag att vilja uttrycka det så starkt just med håret (denna meningen var kanske vad du tänkte i trådstarten?). Då tar jag på mig en t-shirt med något tydligt budskap eller någon regnbågsgrej istället.

Jag behövde begränsa mig till en sak och vet inte riktigt om jag uppfattade rätt

Jo, du uppfattade helt rätt Jätteintressant svar och precis sånt som jag tänker på!

 

[enough]

Vilken intressant och klurig tråd! Jag hade behövt mer avgränsade och specifika områden/frågor att utgå ifrån tror jag

Rent allmänt har jag ganska negativa känslor kring utseende på de flesta plan, eller framförallt fokuset på utseende. Och det innefattar hur man uppfattas av andra, jag är ganska mycket påverkad av det och hade helst velat vara osynlig rent generellt men blir lika stressad av att inte bli sedd i sammanhang där det hör till.

Samtidigt så kan jag ha väldigt svårt att acceptera hur man "ska" se ut, klä sig osv. Det triumfar inte alls behovet av att smälta in för den viktigaste känslan är trots allt att känns sig bekväm med sig själv. Det skar sig ganska rejält när jag som kvinna rakade av mig håret häromåret utan att i övrigt ha en stil där det "passade" typ som jag upplevde det. Jag var bara så jävla trött på det jävla håret Men det väckte reaktioner överallt (enbart jättepositiva och fina men det hjälpte inte) och det var i sin tur skitjobbigt (tog typ 1 år innan jag vågade ha det så kort som jag ville). Nu äntligen känns det mer naturligt men sådana saker tar ändå ganska mycket energi i min vardag.

Nu blir jag istället väldigt obekväm om det gått några dagar för länge sedan jag tänkt klippa mig eller om jag är i ett nytt sammanhang precis nyrakad. Det KÄNNS som att folk tror det är ett statement och ja till viss del så är det kanske det (jag kan känna så otroligt mycket hat kring allt vad smink/hårvård/hudvård innebär, både som så och som så kvinnligt kodat). Jag har inget emot att läsas som feminist eller vänster för det, men det är ändå inte Jag att vilja uttrycka det så starkt just med håret (denna meningen var kanske vad du tänkte i trådstarten?). Då tar jag på mig en t-shirt med något tydligt budskap eller någon regnbågsgrej istället.

Jag behövde begränsa mig till en sak och vet inte riktigt om jag uppfattade rätt

Så himla bra formulerat och det var väl lite nåt sånt här jag också menade med delar av mitt inlägg.

 

[miumiu]

Både ja och nej. Nuförtiden är jag för gammal och trött för att orka bry mig om mitt utseende, och det syns förmodligen.

 

[Flixon]

Väldigt intressant att fundera på! Jag har kommit fram till att min utsida nog matchar insidan ganska bra. Jag klär mig ganska neutralt, trivs inte i starka färger eller mönster utan föredrar lugna toner. Stämmer nog rätt bra med min personlighet, är inte den som kräver plats i olika sammanhang om jag inte behöver. Bär sällan smycken pga opraktiskt och att jag oftast inte tänker på det. Är praktiskt lagd som person. Håret, som jag oftast klipper själv, är lite ostyrigt och självlockigt och aldrig stylat mer än på sin höjd hopdraget i en tofs. Matchar nog mitt humör som kan vara lite ostyrigt ibland
Sen har jag fått höra att jag uppfattas som någon med mycket pondus, både av nära vänner och av folk jag precis träffat, så jag antar att det är något jag utstrålar. Det stämmer nog hyfsat, det med.

 

[the_connemara]

Så himla bra formulerat och det var väl lite nåt sånt här jag också menade med delar av mitt inlägg.

Jag tänkte citera dig först! Känner så ofta igen mig i dina texter.

 

[MiaMia]

Fast jag menar att det är precis den anpassningen till andras referensramar som är en symbolhandling. En representation som du ger i en kod som andra förstår, snarare än sanningen om vem du är (det vill säga banden du egentligen gillar mest).

Inget fel med att göra så, alla gör det i någon mån. Men det är just de symbolhandlingarna jag menar i frågeställningen

I just ett sådant fall skulle man lika väl kunna tolka det som pragmatisk kommunikation, att man väljer att använda ett språk som är god chans att mottagaren förstår. Likvärdigt med att inte ta till någon nischad fackspråksterm om de man pratar med inte förväntas ha samma kunskaper inom området som jag.

 

[MiaMia]

Jag tror att min luddiga tanke kommer ifrån jobbet där jag träffar människor som mår väldigt dåligt och som just fastnar i att deras inre bedöms av deras yttre. Eller iallafall att det är tätt sammankopplat. Hela den här tanken om att det ska synas på ens utsida hur man är, vilken typ av person man är eller hur man mår kan skapa väldigt stora problem för personer som inte mår bra. Jag inser att det kanske inte alls är sånt som ts hade i åtanke, men min hjärna hoppade dit iaf..

En annan reflektion är också vad som händer med personer som har begränsade resurser, antingen ekonomiskt eller t.ex begränsad ork/funktionsförmåga så man mot sin vilja kommer att leva med uttryck som inte står i samklang med ens egentliga jag. Eller om det blir så att det dominerande intrycket som andra fångar upp helt enkelt blir "resurssvag person".

Ex. Om man får ta vad som finns att tillgå av ett begränsat utbud av begagnade kläder eller inte orkar med processen att byta ut sin slitna och trasiga väska.

 

[Nahar]

I just ett sådant fall skulle man lika väl kunna tolka det som pragmatisk kommunikation, att man väljer att använda ett språk som är god chans att mottagaren förstår. Likvärdigt med att inte ta till någon nischad fackspråksterm om de man pratar med inte förväntas ha samma kunskaper inom området som jag.

Absolut att det är pragmatisk kommunikation! Det är lite därför jag är intresserad av just om personer känner att den bild de förmedlar faktiskt stämmer överens med hur de känner sig själva; kan den "pragmatiska kommunikationen" (det vill säga anpassningen till läsbara koder) ta överhanden till den grad att personen själv känner att "nej, alltså egentligen är jag ju inte riktigt som andra ser mig".

 

[Milosari]

Jag gissar att de flesta säger nej, eftersom man inte anstränger sig för att se ut på ett visst sätt. Inte jag heller. Mitt ex var däremot jättemån om att se fin ut
Han kom från förhållanden där han är den enda med högskoleutbildning och ok betalt jobb och han ansträngde sig för att prata akademiska (tyvärr med blandat resultat) och köpte bara polarn & pyret till barnet osv. Där var klädval och yta ett väldigt medvetet val.

Jag är dock övertygad om att jag ganska tydligt markerar den utbildade medelålders medelklass jag tillhör, även om det är omedvetet. Kanske handlar det bara delvis om de val jag gör, utan också om de val jag INTE gör. Jag tror också att jag som de flesta andra inte är särskilt speciell eller unik i min personlighet utan att den är ganska tätt knuten till mitt sociala klass. Mest egna är kanske att jag oftast inte klär mig så feminint och jag upplevs också som ganska manhaftig i mitt sätt. Men jag ogillar generellt att man ska delas in i kön och varierar gärna mellan gulkläder, inget smink och kort kjol eller knallrött läppstift.

Tillägg: jag tror att jag så fort jag öppnar munnen och rör mig lite speglar min personlighet rätt bra. Jag är lite hetsig och brötig, "inte världens bästa diplomat", men generös med det mesta. Pratar kanske lite för tyst för min personlighet? Hade passat som rökare med magsår men har ett inte obetydligt drag av hypokondri så det fick jag sluta med.