Sorg

[Erika Lundström]

Hur hanterar ni sorgen efter att ha avlivat er häst. Även om hon hade en del bekymmer med tände, cushingmm så var hon pigg varannan dag. Med flunexin var hon explosiv. JAG älskade henne och blev som "en mamma" för henne det sista året. Så tajta. Nu r hon borta och jag saknar henne så, ältar om jag gjorde rätt och om jag kunde varit en bättre hästägare under våra 15 år tillsammans. Tror aldrig jag vågar skaffa djur igen ( haft hund o katt ) Det gör för ont att välja och planera tidpunkt för avlivning men nu hade hon 40.6 i temp och trampade otåligt på än det ena benet än det andra och var rastlös typ ångest i kroppen. Spänd hård mage med synliga ådror. Endast en liten hög avföring. Ringde vetr som sa att det kunde vara kolikkänning men att jag inte fick ge antiinflammatoriskt därför att de kan ge kolik. Jag promenerade henne och hon var deppig och hon hade plötsligt krympt från att vara stor och ståtlig där hon sakta gick bredvid mig. Jag ringde och en timme senare var hon borta. Jag sa ett snabbt hej då och smekte henne på halsen. Lämnade stallet och nödslakt och två stallägare tog hand om det. Dåligt av mig och mår så dåligt

 

[Görel]

När den värsta chocken och tomheten lagt sig minns man de bra stunderna. Visserligen saknar man att man aldrig kommer att få några fler och det är oändligt tomt, men man ser mer och mer till glädjen man fick tillsammans.

Idag var det sex månader sedan min allra bästa fyrfota vän sedan 19 år dog. Det är hemskt att resten av livet kommer att bestå av dagar utan den vännen, men man landar också i att det inte fanns något annat alternativ för ett djur som led.

 

[Erika Lundström]

men varför tog du bort hästen? Var den akut sjuk eller planerade du avlivningen?

 

[Görel]

men varför tog du bort hästen? Var den akut sjuk eller planerade du avlivningen?

För att hon var 28 år och hade blivit väldigt gammal väldigt snabbt. Det var planerat några veckor innan när jag förstått hur illa det blivit.

 

[Erika Lundström]

känner du aldrig ågren att du inte var den bästa hästägaren för henne, att du kunde gjort bättre än allt du gjorde...hur vet man att de är lyckliga iaf när de inte verka kunna socialisera med andra hästar utan blir bortjagade?

 

[ameo]

känner du aldrig ågren att du inte var den bästa hästägaren för henne, att du kunde gjort bättre än allt du gjorde...hur vet man att de är lyckliga iaf när de inte verka kunna socialisera med andra hästar utan blir bortjagade?

Kom ihåg att du alldeles säkert har gjort ditt allra bästa för att din älskade häst skulle ha det så bra det bara var möjligt! Det är omöjligt att göra mer än så gott man kan!
Dessutom var du en jättebra hästägare som faktiskt tog beslutet och lät hästen avsluta sitt liv innan lidandet blev ännu värre! Och du, ingen häst blir lyckligare av att ha en förkrossad matte som håller i snöret i dödsögonblicket!
Låt bli att anklaga dig själv för att du kanske möjligen eventuellt hade kunnat gjort något annorlunda. Det är inte säkert att annorlunda hade varit bättre! Du gjorde allt du kunde!

Jag personligen har varit hästägare i drygt 35 år och uppfödare i drygt 25. På den tiden är det självklart att ett antal hästar har hunnit lämna mig på ena eller andra sättet - ett större antal har sålts, några har avlivats eller dött på annat sätt. Det man kan trösta sig själv med är just att man har gett hästarna ett gott liv medan de levt hos mig och, för dem det avsett, haft styrkan att fatta beslut som medfört ett avslutat eller förkortat lidande när det behövts.

 

[Freazer]

Hur hanterar ni sorgen efter att ha avlivat er häst. Även om hon hade en del bekymmer med tände, cushingmm så var hon pigg varannan dag. Med flunexin var hon explosiv. JAG älskade henne och blev som "en mamma" för henne det sista året. Så tajta. Nu r hon borta och jag saknar henne så, ältar om jag gjorde rätt och om jag kunde varit en bättre hästägare under våra 15 år tillsammans. Tror aldrig jag vågar skaffa djur igen ( haft hund o katt ) Det gör för ont att välja och planera tidpunkt för avlivning men nu hade hon 40.6 i temp och trampade otåligt på än det ena benet än det andra och var rastlös typ ångest i kroppen. Spänd hård mage med synliga ådror. Endast en liten hög avföring. Ringde vetr som sa att det kunde vara kolikkänning men att jag inte fick ge antiinflammatoriskt därför att de kan ge kolik. Jag promenerade henne och hon var deppig och hon hade plötsligt krympt från att vara stor och ståtlig där hon sakta gick bredvid mig. Jag ringde och en timme senare var hon borta. Jag sa ett snabbt hej då och smekte henne på halsen. Lämnade stallet och nödslakt och två stallägare tog hand om det. Dåligt av mig och mår så dåligt

Beklagar din förlust. Det är väldigt jobbigt när våra älskade djur inte kan finnas med oss längre.
Jag kunde inte hantera min sorg efter den första hästen jag fick ta bort. Avskydde och var "arg" på den nya hästen som stod i hans box och såg "dum" ut. Skämdes för mina känslor och insåg att när sorgen inte hade minskat eller lagt sig efter över 1 år var jag tvungen att ta itu med det. Precis som du så ältade jag det om och om igen men när jag fick lite perspektiv från det och tittade tillbaka på gamla bilder och filmer så såg jag att det var precis rätt beslut. Jag lät inte det gå för långt för denna hästen. Det var absolut inte dåligt av dig att lämna stallet, tvärtom så var det nog bra för dig att inte vara med. Ibland blir vissa hästar mkt påverkade av sina ledsna och oroliga ägare och det är bättre då att någon annan är med istället.
Jag tog bland annat hjälp av en djurkommunikatör. Man får tro och tycka vad man vill om dessa men det hjälpte mig med min sorg iaf. Djurkommunikatören "berättade" saker om hästen som denne omöjligt kunde veta så jag valde att tro på denne och fann tröst i orden. Pma om du vill ha mer info.

 

[kökshäxan]

Hur hanterar ni sorgen efter att ha avlivat er häst. Även om hon hade en del bekymmer med tände, cushingmm så var hon pigg varannan dag. Med flunexin var hon explosiv. JAG älskade henne och blev som "en mamma" för henne det sista året. Så tajta. Nu r hon borta och jag saknar henne så, ältar om jag gjorde rätt och om jag kunde varit en bättre hästägare under våra 15 år tillsammans. Tror aldrig jag vågar skaffa djur igen ( haft hund o katt ) Det gör för ont att välja och planera tidpunkt för avlivning men nu hade hon 40.6 i temp och trampade otåligt på än det ena benet än det andra och var rastlös typ ångest i kroppen. Spänd hård mage med synliga ådror. Endast en liten hög avföring. Ringde vetr som sa att det kunde vara kolikkänning men att jag inte fick ge antiinflammatoriskt därför att de kan ge kolik. Jag promenerade henne och hon var deppig och hon hade plötsligt krympt från att vara stor och ståtlig där hon sakta gick bredvid mig. Jag ringde och en timme senare var hon borta. Jag sa ett snabbt hej då och smekte henne på halsen. Lämnade stallet och nödslakt och två stallägare tog hand om det. Dåligt av mig och mår så dåligt

Jag tycker du gjorde det mycket bra, mycket bättre än jag när min häst gick bort. En häst som följde mig i nästan trettiotre år och nu ligger begravd i sin hage under ett äppelträd. Men jag brukar tänka att jag gjorde så bra jag kunde och mer kan man inte göra.

 

[Görel]

känner du aldrig ågren att du inte var den bästa hästägaren för henne, att du kunde gjort bättre än allt du gjorde...hur vet man att de är lyckliga iaf när de inte verka kunna socialisera med andra hästar utan blir bortjagade?

Inte alls, snarare tvärtom. Jag gav en otrygg och argsint häst en strukturerad och förutsägbar tillvaro. Vi kunde kommunicera, jag behövde inte undra vad hon försökte säga utan jag kunde läsa henne och hon mig. Hon blev trygg och behövde inte vara arg längre. Hon som avskydde att vara ensam fick sina sista tio år hela tiden sällskap med minst en av sina avkommor.

Vad gäller att inte komma in i flocken har jag bara sett det hos hästar som inte fått lära sig hästspråk och det beror oftast på hur de har vuxit upp.

 

[grodan21]

Jag sa ett snabbt hej då och smekte henne på halsen. Lämnade stallet och nödslakt och två stallägare tog hand om det. Dåligt av mig och mår så dåligt

Känn dig inte som en dålig hästägare! Jag åkte aldrig med till veterinären vid avlivningen och det är inte något jag har ångrat. Det var för jobbigt.

 

[nightcrawler]

Har bara tagit bort en hund än så länge. Och jag grät länge innan jag kunde släppa. Han blev dålig snabbt och det var inget alternativ att fortsätta. Vi hade kunnat operera men det fanns ingen garanti och han var i dåligt skick. Det bästa för honom var att få vandra vidare. Gråter fortfarande när jag tänker på det.
Nu står jag här med en gammal hund som jag kan få ta bort när som helst och en gammal häst som jag åxå kan få ta bort när som helst. Dom får vara kvar så länge dom är pigga och glada och så länge dom funkar som heltidspensionärer. Jag gör vad jag kan och dom har det bra. Men när dagen kommer så kommer jag säkert älta och undra om jag verkligen gjorde vad jag kunde osv. Det är nog en grej som hör till sorgearbetet. Även om man verkligen vet att man gjorde rätt så kan det vara svårt att inte tänka att man gjort fel.

 

[grodan21]

Känn dig inte som en dålig hästägare! Jag åkte aldrig med till veterinären vid avlivningen och det är inte något jag har ångrat. Det var för jobbigt.

Det var mamma och syster som åkte iväg med hästen.

 

[Efwa]

Man har gjort sitt allra bästa om man tagit hand om sin häst under de värsta tider och tagit ett bra beslut i slutet att hästen ska få sluta lida.

När man förstår det så är det i alla fall lite lättare. Det är också lite lättare när man inser att man gjorde det i tid och inte väntade för länge.

 

[Grazing]

Hur hanterar ni sorgen efter att ha avlivat er häst. Även om hon hade en del bekymmer med tände, cushingmm så var hon pigg varannan dag. Med flunexin var hon explosiv. JAG älskade henne och blev som "en mamma" för henne det sista året. Så tajta. Nu r hon borta och jag saknar henne så, ältar om jag gjorde rätt och om jag kunde varit en bättre hästägare under våra 15 år tillsammans. Tror aldrig jag vågar skaffa djur igen ( haft hund o katt ) Det gör för ont att välja och planera tidpunkt för avlivning men nu hade hon 40.6 i temp och trampade otåligt på än det ena benet än det andra och var rastlös typ ångest i kroppen. Spänd hård mage med synliga ådror. Endast en liten hög avföring. Ringde vetr som sa att det kunde vara kolikkänning men att jag inte fick ge antiinflammatoriskt därför att de kan ge kolik. Jag promenerade henne och hon var deppig och hon hade plötsligt krympt från att vara stor och ståtlig där hon sakta gick bredvid mig. Jag ringde och en timme senare var hon borta. Jag sa ett snabbt hej då och smekte henne på halsen. Lämnade stallet och nödslakt och två stallägare tog hand om det. Dåligt av mig och mår så dåligt

Jag hanterade nog inte det så bra men försökte tänka att jag iallafall gjorde allt för honom. Mer fanns verkligen inte att göra, det är mycket tankar att om jag gjort det, om jag inte tagit ut honom den dagen osv men så går ju inte att leva.

Eftersom min häst var trygg med andra, han var inte huvudskygg osv så lät jag en vän hålla i honom när han togs bort, han stod nöjd och åt sin betfor så det slutade så bra det kunde sluta tror jag. Men det gör så ont i mig att han tydligen tittade en stund efter mig när ja gick, känns som om jag svek honom även om jag vet att han förmodligen bara noterade att jag gick och fortsatte äta sin betfor.

Jag trodde inte jag skulle klara av att skaffa fler djur men här står jag ändå idag med djur omkring mig. Det är hemskt när den dagen kommer och man måste skiljas från dom men samtidigt så gör åren man är med dom värt det.

Jag kommer dock tror jag aldrig att komma över honom, jag bryter fortfarande halvt ihop när jag tänker på honom, han var verkligen mitt allt.

 

[MayGrace]

Jag kände mig som världen sämsta hästägare när jag röngtade min ponny förra året i juni. Jag visste att något var fel men inte att de var så fel som de var. Hon hade massiv artros i båda sina bakknän med fula broskbildningar. Hur de uppkommit de kan ingen svara på. Hon reds och tränade för fullt fram tills en dag i början på Juni när hästen helt plötsligt inte kom ur boxen själv. Hon sattes på metacam i 10 dagar sen röngtade vi och hon blev utdömd där och då. Jag fick sån ångest på kliniken. Jag trodde att jag själv skulle dö. Sen stod hon på metacam till och från under Juni och Juli efter rekommendation från veterinären. Hon gick på bete tillsammans med sin bästa vän den sommaren. De njöt av gräs och bara vara med varandra. Hon gick även lös på gårdsplanen på dagarna. Vi försökte göra de så fint som möjligen för henne sista tiden. 31 augusti förra året somnade hon in hemma och begravdes senare hos grannen påvägen ned till dem, hon älskade den vägen hon visste att de betydde arbete då ridbanan ligger där. Fast hon hade så ont sista veckan små travade hon med husse sista gången och en hink päron. Han som kom ut och avlivade henne att alla hästar borde få sluta sina dagar så, tillsammans med de som älskade dem och påväg dit de älskar att vara. Jag tröstar mig med att hon ändå hare 12 år av kärlek hos oss där hon fick vara nummer ett hela tiden

 

[MCP]

Tycker att det finns lite för mycket föreställningar om att man måste vara med djuret in i det sista, att annars ångrar man sig och allt sånt. Om det inte finns någon annan som kan vara med måste man ju självklart sätta sig själv åt sidan och göra det, men om det inte finns någon orsak till det, och man vet att man inte klarar av det så är det helt okej att inte vara med.

Har aldrig haft egen häst, men varit med om att flera sköthästar och andra djur fått tas bort, och jag har inte varit med någon av dem, har tagit avsked före. Jag ångrar det inte.

Angående tankar om vad som varit, och om jag kunnat göra annorlunda så brukar jag försöka bryta när jag tänker så, det som har varit har varit.
Du har säkert gjort och varit det bästa för hästen, men något som hjälpt mig när jag trillat ner i "om jag"-tankar är att tänka att jag handlade i en viss situation som jag då ansåg bäst enligt den förmåga, kunskap och ork jag hade då.

 

[sorbifolia]

Jag orkade inte vara där när min första häst togs bort, som jag ägt i 15 år. Min sambo och stallmästaren fick sköta det ihop med en veterinär jag litade på. Ångrar inte ett dugg, jag skulle förmodligen bara ha stressat upp hästen.

Vet inte heller om jag kommer klara av att vara där nästa gång en av mina hästar måste tas bort, vi får se helt enkelt.

 

[Görel]

Man måste göra det som känns bäst för en själv. När jag köpte min häst lovade jag henne att vi skulle vara tillsammans så länge någon av oss lever. Hade bestämt mig för att jag skulle vara med redan då så jag fick många år på mig att vänja mig vid tanken. För mig var det rätt att vara med, hade jag inte varit det hade jag haft utrymme för jobbiga fantasier.

 

[Pudlan]

Hur hanterar ni sorgen efter att ha avlivat er häst. Även om hon hade en del bekymmer med tände, cushingmm så var hon pigg varannan dag. Med flunexin var hon explosiv. JAG älskade henne och blev som "en mamma" för henne det sista året. Så tajta. Nu r hon borta och jag saknar henne så, ältar om jag gjorde rätt och om jag kunde varit en bättre hästägare under våra 15 år tillsammans. Tror aldrig jag vågar skaffa djur igen ( haft hund o katt ) Det gör för ont att välja och planera tidpunkt för avlivning men nu hade hon 40.6 i temp och trampade otåligt på än det ena benet än det andra och var rastlös typ ångest i kroppen. Spänd hård mage med synliga ådror. Endast en liten hög avföring. Ringde vetr som sa att det kunde vara kolikkänning men att jag inte fick ge antiinflammatoriskt därför att de kan ge kolik. Jag promenerade henne och hon var deppig och hon hade plötsligt krympt från att vara stor och ståtlig där hon sakta gick bredvid mig. Jag ringde och en timme senare var hon borta. Jag sa ett snabbt hej då och smekte henne på halsen. Lämnade stallet och nödslakt och två stallägare tog hand om det. Dåligt av mig och mår så dåligt

Alla är inte med när djuret somnar in. Hästen hade två med sig. Det ska du inte må dåligt för. Hästen somnade hemma i sin vana miljö. Inget att ha dåligt samvete över.
Du har mist din bästa vän.
Man måste få sörja, gråta, längta, fundera och älska sitt djur.

Jag fick ta bort mina två hästar i november. Jag gråter, längtar, funderar på om jag varit någon bra matte, vad jag kunde gjort anorlunda och hur mycket gott, fint och roligt vi haft.
Och jag älskar mina djur av hela mitt hjärta och jag sörjer dom av hela mitt hjärta när de måste somna in. Men de finns i mitt hjärta för alltid. Där har de en egen plats.

Har funderat som du. Inga mer djur för sorgen blir tung och planerandet när den tråkiga dagen kommer har hindrat mig från att våga ett nytt djur. Haft hästar, katter och hund, men har varit rädd för sorgen och de tråkiga.

Men efter många om och men och det tredubbelt pm och men så på måndag kommer en katt att flytta in. Vi ska bli sambo och jag hoppas katten trivs.
Äntligen har jag känt lite glädje igen.

Låt dig sörja låt dig få hämta dig och när det är dags för ett djur i ditt liv igen så känner du det.

Kramar

 

[Aleta]

Hej!
Det tog tre år innan jag skaffade häst igen efter att jag fick avliva mina två drömhästar. (Bara av att skriva den här meningen börjar jag gråta ...)
Den ena var en hingst som jag hade fött upp. Han fick kolik och trots att vi försökte rädda honom med alla medel (utom operation) så gick det inte. Han var 27 år, hans syster som jag haft sedan hon var 3 var då 36 år och så gammal att jag inte kunde utsätta henne för sorgen av att mista sin bästa vän och sedan stressen av en ny häst (som vi hade behövt skaffa).
Det var fruktansvärt. Jag trodde att hon skulle få leva hela sitt liv till slut, men nu fick jag avliva en visserligen gammal, men fullt frisk häst.
Hennes mamma avlivade jag när hon var i samma ålder. Då var jag yngre och gjorde det efter påtryckningar från folk runtomkring som tyckte att hon var mager och ful i pälsen. Jag hade veterinär som tittade på henne och sa att det inte var något fel, hon var bara gammal. Perfekta tänder så inget problem med födointaget. Ändå lät jag mig övertalas och jag kommer aldrig att sluta ångra det så länge jag lever.
Veterinären sa till mig "Varför knacka en häst i huvudet bara för att den är gammal? Hon är som en gammal dam på nittio år. De är magra och inte så snygga i håret, men de kan vara lyckliga ändå."
När bilen kom för att avliva henne försökte jag stoppa det. Jag sa att jag ändrat mig, men folk höll fast mig och ledde in hästen och avlivade henne.

Nu har jag två underbara små amerikanska miniatyrhästar. Jag har haft dem i snart ett år, jag tcker mycket om dem, men de har inte vunnit mitt hjärta som de tre hästarna jag beskrev ovan.

Jag har haft många hästar och har fått avliva en del, men då har det varit nödvändigt på grund av sjukdom. Det kan jag hantera mycket bättre.

I ditt fall låter det som att du inte hade något val. Jag funderade också mycket på om jag varit en bra hästägare eller inte. Jag tror att det ingår i sorgeprocessen. Låt det ta sin tid och du gjorde vad du kunde. Din kärlek kommer alltid att leva. Jag trodde att jag aldrig skulle skaffa häst igen, men så fick jag själv cancer och efter all behandling så tyckte jag att livet är kort och man vet inte vad som väntar bakom hörnet. Varför ska jag då inte ha hästar som jag älskar så.
En stor kram. Sorgen försvinner inte, men den dämpas och då lämnar den rum för ny kärlek.