Sv: SnÄlla HjÄlp!!!
Inte det du frågar efter -men såhär var det för mig att börja igen, som vuxen (eftersom jag känner igen osäkerheten):
Jag var hästtokig i uppväxten och red mkt, men det försvann i tonåren med flyttar m.m. Jag var sugen att ta upp ridningen igen i så många år, men det tog emot att börja eftersom det handlade om att ta sig till RIDSKOLAN, ett ställe som jag inte trivdes alls på under uppväxten. Jag minns ridskolan som ett ställe där "de tuffa" mobbade och allt handlade om att visa hur kunnig, duktig, rutinerad (och tuff) man var. Och jag hör inte riktigt till det briljerande släktet....
Efter mycket om och men och med en kompis som knuffade på bak:smirk:... så kom jag till ridskolan, nervös för BEDÖMNINGEN som skulle ske...
Tja, första tiden var faktisk hemsk, bara för att jag hade oerhörda krav på mig själv (att rida lika bra som jag gjorde 15 år tidigare, utan att ha suttit på en häst på 15 år...
). Men efter ett tag fattade jag att det faktiskt bara var att jobba på -och bli glad för varje framsteg jag gör! Det är faktiskt helt ok att inte vara jätteduktig!
För nu när man är vuxen så fattar man att ridskolan är en SKOLA och inte ett ställe där man måste prestera och briljera. Jag ser ju hur barnen och tonåringarna trissar varandra och är bara himla glad att kunna stå utanför det där! Och så kan man ju passa på att vara en bättre förebild och inte "besservissra" utan hjälpa och stödja!
Nå, vad jag ville säga är nog -gå dit med öppet sinne och sen är det ju bara att fråga, det är ju det du betalar för -instruktion! Och sätt inte ribban för högt, att rida hästen i form första lektionen är (antagligen, vet ju inte vad du kan) lite att ta i.
Stort grattis till att du börjar igen -det ÄR SÅ HIMLA KUL!