Sen förra veckans avramling så har jag haft ont. Först blev jag lite uppåt för att jag tyckte att den första värsta smärtan la sig ganska snabbt ändå, och jag tänkte att ”det här ordnar sig nog, jag kanske har ganska bra läkekött ändå”. Men det var tydligen att ropa hej lite för tidigt, för smärtan smög sig tillbaks, men olika mycket på olika ställen. Efter ett par dagar började armen, där jag förmodligen hade trakasserat några muskelfästen, göra galet ont, särskilt om nätterna. (ni vet om någon arm eller ben har somnat, och när blodet sen börjar rinna tillbaks i armen/benet så gör det helt tokgaletinihelveteont? så kändes det i armen varje gång jag försökte röra mig det minsta under natten... bara det att armen inte hade varit avdomnad, så det var inte det det berodde på) När smärtan i armen väl började lägga sig lite så återkom smärtan i rygg och ländrygg med besked och gjorde mig relativt orörlig igen (på den nivån att det tog typ en minut för mig att mecka in mig i förarstolen i bilen, typ lyfta in mina ben med den friska armen och så... 
). Det enda som inte har gjort ont (eller kanske överröstats helt av allt det andra som har gjort ont) är det praktfulla tallriksstora blåmärke (eller snarare svartmärke) som jag fick på hela ena skinkan...
Men men, jag är ju ganska van vid att ha ont, så jag paddlar väl på i vardagen helt enkelt och tar mig runt så gott jag kan. Måste bara få tacka ii-ssa för lån av hästlinimentet, för det har verkligen varit en life-saver när det har gjort som mest ont!
Och inatt var det faktiskt första natten som jag kunde sova ordentligt igen - en dryg vecka efter avramlingen. Halleluja – vilken gåva det är att få sova!!!
I alla fall så hade jag bara en ridlektion den här veckan, och det var nog bra, för det gjorde lite ont när jag satte mig i en sadel igen (för att inte tala om dagen efter)...
Jag skulle få rida Arnica, det stora stela mörkbruna stoet med mycket ögonvita, som det skar sig rejält med när hon precis hade kommit till ridskolan för ett antal år sen. Sen har jag fått rida henne igen några gånger sen jag började på ridskolan igen, och då har det funkar bättre. Har tyckt att hon har varit ganska OK, även om jag inte riktigt har vågat gå på henne eller kräva för mycket. För hon är ganska mycket STO med åsikter, lite kinkig och blir lätt irriterad på det jag gör. Hon är väldigt populär på ridskolan, men inte hos mig – inte min typ av häst.
I alla fall så skulle jag få ta över henne från lektionen innan, men den ryttaren tyckte inte att det hade funkat alls utan hade nästan hellre velat sitta av och åka hem. Och jag hade ju sett att de inte hade varit med på galopparbetet, och funderat över varför. När jag satt upp på Arnica så kände jag att hästen var mycket surare och motsträvigare än sist jag satt på henne. Jag fick inte igenom mina hjälper och hästen gick emot allt och knappt framåt alls. Första galopparbetet gick inte alls, men då blev ridläraren engagerad och gick på mig hur jag skulle rida hästen och se till att nu skulle jag nog skärpa till mig och kräva arbete av henne. Och den gnistan räckte för att tända till mitt humör så att jag faktiskt började gå på Arnica lite bryskare, och ställa krav på henne.
Samtidigt får man inte bli för arg på Arnica, för då kan hon också surna till och då skiter det sig totalt – då kan man lika gärna kliva av och åka hem... Men jag blev tydligen ”lagom” arg, för hon skärpte faktiskt till sig, och trots att vi inte nådde några direkta höjder så var jag nöjd med resten av lektionen som gick i form och hyfsat samarbete, och vi kunde till och med få till lite någorlunda snyggt galopparbete. Så jag tyckte det fick vara en helt OK nivå för oss för den här gången.
Nu ska jag se om smärtan kan tänka sig gå över lite mer också, så att jag åtminstone kan återfå den rörlighet som jag hade innan avramlingen...
). Det enda som inte har gjort ont (eller kanske överröstats helt av allt det andra som har gjort ont) är det praktfulla tallriksstora blåmärke (eller snarare svartmärke) som jag fick på hela ena skinkan...Men men, jag är ju ganska van vid att ha ont, så jag paddlar väl på i vardagen helt enkelt och tar mig runt så gott jag kan. Måste bara få tacka ii-ssa för lån av hästlinimentet, för det har verkligen varit en life-saver när det har gjort som mest ont!
Och inatt var det faktiskt första natten som jag kunde sova ordentligt igen - en dryg vecka efter avramlingen. Halleluja – vilken gåva det är att få sova!!!I alla fall så hade jag bara en ridlektion den här veckan, och det var nog bra, för det gjorde lite ont när jag satte mig i en sadel igen (för att inte tala om dagen efter)...
Jag skulle få rida Arnica, det stora stela mörkbruna stoet med mycket ögonvita, som det skar sig rejält med när hon precis hade kommit till ridskolan för ett antal år sen. Sen har jag fått rida henne igen några gånger sen jag började på ridskolan igen, och då har det funkar bättre. Har tyckt att hon har varit ganska OK, även om jag inte riktigt har vågat gå på henne eller kräva för mycket. För hon är ganska mycket STO med åsikter, lite kinkig och blir lätt irriterad på det jag gör. Hon är väldigt populär på ridskolan, men inte hos mig – inte min typ av häst.
I alla fall så skulle jag få ta över henne från lektionen innan, men den ryttaren tyckte inte att det hade funkat alls utan hade nästan hellre velat sitta av och åka hem. Och jag hade ju sett att de inte hade varit med på galopparbetet, och funderat över varför. När jag satt upp på Arnica så kände jag att hästen var mycket surare och motsträvigare än sist jag satt på henne. Jag fick inte igenom mina hjälper och hästen gick emot allt och knappt framåt alls. Första galopparbetet gick inte alls, men då blev ridläraren engagerad och gick på mig hur jag skulle rida hästen och se till att nu skulle jag nog skärpa till mig och kräva arbete av henne. Och den gnistan räckte för att tända till mitt humör så att jag faktiskt började gå på Arnica lite bryskare, och ställa krav på henne.
Samtidigt får man inte bli för arg på Arnica, för då kan hon också surna till och då skiter det sig totalt – då kan man lika gärna kliva av och åka hem... Men jag blev tydligen ”lagom” arg, för hon skärpte faktiskt till sig, och trots att vi inte nådde några direkta höjder så var jag nöjd med resten av lektionen som gick i form och hyfsat samarbete, och vi kunde till och med få till lite någorlunda snyggt galopparbete.
Så jag tyckte det fick vara en helt OK nivå för oss för den här gången.Nu ska jag se om smärtan kan tänka sig gå över lite mer också, så att jag åtminstone kan återfå den rörlighet som jag hade innan avramlingen...
