- Svar: 9
- Visningar: 2 808
Jag skriver inte på Buke längre, jag hänger inte här mer än att jag kanske kollar lite lite ibland.
Men det är ändå en del som följt mig här under åren, även med gamla användarnamnen som jag haft.
Och ni vet också att jag varit sjukskriven 100% genom alla år.
Fram tills för ganska exakt ett år sen, då skulle jag prova att arbetsträna (/slava gratis) på gymmet.
Det gick över förväntan bra länge, jag gjorde mina uppgifter - som inte sällan innebar tunga lyft (dammsugaren var hemsk, bara det liksom) dagligen och annat.
Ingen stress, jag fick göra vad jag kunde och det som inte fungerade diskuterades med chefen, från båda håll.
Och allting gick bra. Typ. Det funkade i alla fall...
Sen hände något.
Enligt reglerna måste man testa att gå upp i 25% för att se om man är arbetsför, i mitt fall innebar det då en ökning på 1,5 timme i veckan.
Redan innan märkte jag tecken på stress. Jag började tappa hår, mensen blev oregelbunden, likaså aptiten. Jag orkade knappt någon träning, definitivt inte heller något hemmavid.
Jag kom heller inte iväg till mormor - som bara satt och väntade på besök. Samvetet var ju helt åt skogen. Men jag orkade inte.
När jag väl kom i det där med 25% blev det värre.
Ångest. Ingenting var roligt, jag ville bara hem. Men bet ihop.
Sen började jag känna av ländryggen (rygg och nacke + stress o.s.v är några av alla hinder som gjort att jag varit sjukskriven fram tills nu) och sa ifrån om dammsugning t.ex.
Då sa jag ifrån. Jag måste ner i tid. Försökte gå tillbaka till tidschemat jag hade innan.
Nackvärk. Brutal nackvärk. Jag låg hemma och spydde i flera omgångar p.g.a nackvärk. Jag har ALDRIG haft så ont. Någonsin. Ingenting hjälpte.
Träning var inte ens att tänka på.
De dagar jag ändå kunde vara där så var det nivå "dammtrasa".
Mailade min handläggare på AF i panik till slut - hon rådde mig att gå ner till en timme i veckan, "om ens det"... och mailet skickades till min handläggare på Fk.
Men jag fortsatte att gå där med min lilla dammtrasa.
Bita ihop.
Ta alla chanser till att prata med folk för att det ingick ju ändå...eller spana om jag hade den turen
bara för att få ta det lugnt. Prata med folk mår jag bra av. Alltid.
Sen insåg jag att jag behövde nog kontakta sjukvården. Skickade ett meddelande till min husläkare (världens bästa!!) genom 1177. Förklarade läget och fick en akuttid två dagar senare.
Hon undrade i princip hur i helvete jag ens orkade stå på benen..."Vet du att du är inne i en KRIS nu? Allt det du beskriver är tecken på KRIS. Vi ska ta lite prover o.s.v. och den dagen du behöver sjukintyg för sjukersättning gör jag det direkt, men du MÅSTE lova mig att du INTE går tillbaka och jobbar. Du ska träna. Jag struntar i att du har ont - du MÅSTE."...oki.
Två dagar senare var det möte med AF och FK för att göra en slutgiltig utvärdering och plan på hur vi går vidare.
Planen var att söka sjukersättning omgående och "Du ska skicka in en sjukanmälan det första du gör på måndag - för du ska INTE gå tillbaka och fortsätta mer nu."
De var eniga. Jag höll med. Jag hade gjort ALLT jag kunnat - och lite till.
Nu är det "Bevisat" att jag inte är arbetsför - så chansen att en ansökan om sjukersättning går igenom är ändå ganska stor.
Vilken JÄKLA LÄTTNAD!
Det enda jag kommer sakna är spaningsläget och det där att slippa trängas bland skåpen - att ha min lilla låda där jag kan ha mina grejer. Det absolut enda.
Men spanet får jag nog se ändå om jag bara sköter min träning - både med och utan PT + de passen jag vill/ska gå på.
Så. Det var det.
Over and out.
Ingen kan säga att jag inte FÖRSÖKTE.
Men det är ändå en del som följt mig här under åren, även med gamla användarnamnen som jag haft.
Och ni vet också att jag varit sjukskriven 100% genom alla år.
Fram tills för ganska exakt ett år sen, då skulle jag prova att arbetsträna (/slava gratis) på gymmet.
Det gick över förväntan bra länge, jag gjorde mina uppgifter - som inte sällan innebar tunga lyft (dammsugaren var hemsk, bara det liksom) dagligen och annat.
Ingen stress, jag fick göra vad jag kunde och det som inte fungerade diskuterades med chefen, från båda håll.
Och allting gick bra. Typ. Det funkade i alla fall...
Sen hände något.
Enligt reglerna måste man testa att gå upp i 25% för att se om man är arbetsför, i mitt fall innebar det då en ökning på 1,5 timme i veckan.
Redan innan märkte jag tecken på stress. Jag började tappa hår, mensen blev oregelbunden, likaså aptiten. Jag orkade knappt någon träning, definitivt inte heller något hemmavid.
Jag kom heller inte iväg till mormor - som bara satt och väntade på besök. Samvetet var ju helt åt skogen. Men jag orkade inte.
När jag väl kom i det där med 25% blev det värre.
Ångest. Ingenting var roligt, jag ville bara hem. Men bet ihop.
Sen började jag känna av ländryggen (rygg och nacke + stress o.s.v är några av alla hinder som gjort att jag varit sjukskriven fram tills nu) och sa ifrån om dammsugning t.ex.
Då sa jag ifrån. Jag måste ner i tid. Försökte gå tillbaka till tidschemat jag hade innan.
Nackvärk. Brutal nackvärk. Jag låg hemma och spydde i flera omgångar p.g.a nackvärk. Jag har ALDRIG haft så ont. Någonsin. Ingenting hjälpte.
Träning var inte ens att tänka på.
De dagar jag ändå kunde vara där så var det nivå "dammtrasa".
Mailade min handläggare på AF i panik till slut - hon rådde mig att gå ner till en timme i veckan, "om ens det"... och mailet skickades till min handläggare på Fk.
Men jag fortsatte att gå där med min lilla dammtrasa.
Bita ihop.
Ta alla chanser till att prata med folk för att det ingick ju ändå...eller spana om jag hade den turen
bara för att få ta det lugnt. Prata med folk mår jag bra av. Alltid.Sen insåg jag att jag behövde nog kontakta sjukvården. Skickade ett meddelande till min husläkare (världens bästa!!) genom 1177. Förklarade läget och fick en akuttid två dagar senare.
Hon undrade i princip hur i helvete jag ens orkade stå på benen..."Vet du att du är inne i en KRIS nu? Allt det du beskriver är tecken på KRIS. Vi ska ta lite prover o.s.v. och den dagen du behöver sjukintyg för sjukersättning gör jag det direkt, men du MÅSTE lova mig att du INTE går tillbaka och jobbar. Du ska träna. Jag struntar i att du har ont - du MÅSTE."...oki.
Två dagar senare var det möte med AF och FK för att göra en slutgiltig utvärdering och plan på hur vi går vidare.
Planen var att söka sjukersättning omgående och "Du ska skicka in en sjukanmälan det första du gör på måndag - för du ska INTE gå tillbaka och fortsätta mer nu."
De var eniga. Jag höll med. Jag hade gjort ALLT jag kunnat - och lite till.
Nu är det "Bevisat" att jag inte är arbetsför - så chansen att en ansökan om sjukersättning går igenom är ändå ganska stor.
Vilken JÄKLA LÄTTNAD!
Det enda jag kommer sakna är spaningsläget och det där att slippa trängas bland skåpen - att ha min lilla låda där jag kan ha mina grejer. Det absolut enda.
Men spanet får jag nog se ändå om jag bara sköter min träning - både med och utan PT + de passen jag vill/ska gå på.
Så. Det var det.
Over and out.
Ingen kan säga att jag inte FÖRSÖKTE.
