- Svar: 1
- Visningar: 670
Det är så konstigt. Ibland kan jag känna det som att jag hamnar i ett ”förvildat” läge där jag plötsligt blir som skygg för allt och alla. Jag drar mig undan, trots att jag egentligen inte vill dra mig undan. Eller jo – jag vill ju tydligen dra mig undan eftersom jag gör det, men ja, det är som något annat tar över inuti mig. Typ en aloof jävla tomte. Svårt att förklara. Rent logiskt vill jag inte dra mig undan och jag känner inte igen mig själv, men jag bara översköljs av en oemotståndlig motvilja mot all form av interaktion och vill bara krypa in under en sten och gömma mig. Och där blir jag kvar...
Som ett bortsprunget husdjur som blir som förvildat, och inte vill komma fram ens när älskade familjemedlemmar kallar…
(Och det här förvildade skygghetstillståndet i mig blir alltid värre under vintern.)
Det är en fin balansgång, för ibland är det skönt att krypa in under en sten för att vila. När man behöver vila. Men när vilan övergår till motvilja och skygghet så har det fått gå för långt… Och jag tycker att det är hopplöst svårt att veta var gränsen går.
Det är lite samma som att man har varit duktig med att träna och röra på sig men så blir man sjuk och hamnar i soffan, och sen är det helt jävla omöjligt att komma igång med träningen igen för tröskeln har vuxit en helt över huvudet och det enda man känner är motvilja. Trots att man egentligen vet att träningen får en att må bra, så har man på nåt sätt fastnat i soffan… Det här är liknande, fast socialt.
Igår lyckades jag bryta mig ur förlamningen, åtminstone litegrann. Fick iväg svar till några vänner och bekanta som jag inte hört av mig till på länge och som jag saknar.
- Och om jag nu saknar dem, varför hör jag inte bara av mig till dem lite oftare?!...
Den förvildade delen väser skyggt från under sin sten: ”De kanske inte vill ha med dig att göra! Du är oomtyckningsbar! Kom tillbaks hit till mig!”
Jag fattar inte riktigt vad poängen är med det här tillståndet. Om jag inte skulle kämpa emot det utan bara följa med in under stenen så skulle jag bli totalt isolerad och ruttna bort rätt omgående. Det känns ju som nåt slags självförstörelsesystem som aktiveras.
”This Person Will Self-Destruct In Five Seconds”….
En sak har jag äntligen fattat här i livet, och det är att det viktigaste av allt är andra människor. Att ha goda relationer. Att vi behöver andra och blir till i mötet med andra. Hur introvert jag än är och hur mycket jag än gillar att vara själv – och hur mycket jag genom livet än har försökt att bli totalt självständig och frikopplad från alla andra – så inser jag att det är när jag interagerar med medmänniskor som jag tankar resiliens och fyller på min mentala hälsa. Och bygger upp ett skydd mot det skygga gömma-mig-under-en-sten-tillståndet.
Extra tydligt blev det under pandemin när jag satt helt ensam och isolerad i mitt hus dagarna i ände, och så åkte jag till affären och kassörskan sa "Hej" - och bara det där "hej:et" blev som ett ljus i det kompakta mörkret och fick mig plötsligt att må så enormt mycket bättre....
Så – jag börjar alltså med att få lite välbehövlig vila, men råkar jag dra mig undan för länge så förvandlas vilan till skygghet och motvilja, och då måste jag skynda mig på att bryta tillståndet för annars drar det mig bara djupare och djupare ner i ännu mer skygghet och motvilja…
Tänk att allt måste vara en sån strid!
”Livet är en strid.
Striden är en kamp.
Kampen är en häst.
Hästen är en dragare.
Dragaren är ett stadsbud.
Stadsbudet är en knöl.
Knölen är en potatis.
Alltså är livet en potatis."
Som ett bortsprunget husdjur som blir som förvildat, och inte vill komma fram ens när älskade familjemedlemmar kallar…
(Och det här förvildade skygghetstillståndet i mig blir alltid värre under vintern.)
Det är en fin balansgång, för ibland är det skönt att krypa in under en sten för att vila. När man behöver vila. Men när vilan övergår till motvilja och skygghet så har det fått gå för långt… Och jag tycker att det är hopplöst svårt att veta var gränsen går.
Det är lite samma som att man har varit duktig med att träna och röra på sig men så blir man sjuk och hamnar i soffan, och sen är det helt jävla omöjligt att komma igång med träningen igen för tröskeln har vuxit en helt över huvudet och det enda man känner är motvilja. Trots att man egentligen vet att träningen får en att må bra, så har man på nåt sätt fastnat i soffan… Det här är liknande, fast socialt.
Igår lyckades jag bryta mig ur förlamningen, åtminstone litegrann. Fick iväg svar till några vänner och bekanta som jag inte hört av mig till på länge och som jag saknar.
- Och om jag nu saknar dem, varför hör jag inte bara av mig till dem lite oftare?!...
Den förvildade delen väser skyggt från under sin sten: ”De kanske inte vill ha med dig att göra! Du är oomtyckningsbar! Kom tillbaks hit till mig!”
Jag fattar inte riktigt vad poängen är med det här tillståndet. Om jag inte skulle kämpa emot det utan bara följa med in under stenen så skulle jag bli totalt isolerad och ruttna bort rätt omgående. Det känns ju som nåt slags självförstörelsesystem som aktiveras.
”This Person Will Self-Destruct In Five Seconds”….
En sak har jag äntligen fattat här i livet, och det är att det viktigaste av allt är andra människor. Att ha goda relationer. Att vi behöver andra och blir till i mötet med andra. Hur introvert jag än är och hur mycket jag än gillar att vara själv – och hur mycket jag genom livet än har försökt att bli totalt självständig och frikopplad från alla andra – så inser jag att det är när jag interagerar med medmänniskor som jag tankar resiliens och fyller på min mentala hälsa. Och bygger upp ett skydd mot det skygga gömma-mig-under-en-sten-tillståndet.
Extra tydligt blev det under pandemin när jag satt helt ensam och isolerad i mitt hus dagarna i ände, och så åkte jag till affären och kassörskan sa "Hej" - och bara det där "hej:et" blev som ett ljus i det kompakta mörkret och fick mig plötsligt att må så enormt mycket bättre....
Så – jag börjar alltså med att få lite välbehövlig vila, men råkar jag dra mig undan för länge så förvandlas vilan till skygghet och motvilja, och då måste jag skynda mig på att bryta tillståndet för annars drar det mig bara djupare och djupare ner i ännu mer skygghet och motvilja…
Tänk att allt måste vara en sån strid!
”Livet är en strid.
Striden är en kamp.
Kampen är en häst.
Hästen är en dragare.
Dragaren är ett stadsbud.
Stadsbudet är en knöl.
Knölen är en potatis.
Alltså är livet en potatis."
