Sista ridlektionerna för terminen

Dags för terminens två sista ridlektioner, som skulle bli en dressyr och en hoppning.
Till dressyren fick jag sitta på fina farbror Dell, den gamla kantiga flugskimmeln som är så lättsam och trevlig (ja förutom att han är typ omöjlig att sitta ner på i traven...). Och som vanligt var det som att åka räkmacka att rida på honom. Han är så lättsam, reglerbar, gör det han ska, och galopparbetet är ren njutning. Det blev dessutom en hel del av den varan eftersom lektionens övning var förvänd galopp. Så det var en rolig och trevlig timme!

Min tanke på Dell är att rida honom lite längre, lägre och öppnare i formen, eftersom han lätt spänner sig, knäcker av i nacken och börjar strutta småsteg om man drar ihop honom för mycket – vilket annars är lätt gjort på honom. Han försöker dessutom gärna ta varenda liten rörelse man gör i sadeln som en kraftig halvhalt, vilket jag fick jobba på att få min kropp att låta bli att förmedla. Arbetet blir istället att få honom att länga sig i både hals och steg, så att han börjar ta för sig och får ut steglängden lite. Sen får jag försöka känna av när det börjar bli dags att plocka upp honom i formen, vilket är en avvägning som jag i och för sig inte tycker är helt enkel. Ridläraren var i alla fall nöjd med hur jag la upp arbetet.

Kvällens sista lektion skulle vara hoppning, och gruppen önskade att få rida på den stora utebanan. Jag blev inte förvånad när jag såg att jag stod uppskriven på Dunja, tvärtom var det väldigt väntat, men jag hade redan långt innan bestämt mig för att jag inte hoppar henne mer. Efter clearrounden, när vi vägrade oss runt banan, så har jag ändå försökt hoppa henne två lektioner men får verkligen inte till det. Sist jag hoppade henne flög jag ju dessutom av. Trots att jag har försökt att jobba på att INTE göra det så har jag tappat känslan och förtroendet för henne, och det känns som att hon inte vill hoppa med mig på ryggen då. Dom två gånger jag har försökt så har det gått som skit, med varenda språng i otakt och tveksamhet. Antingen behöver jag specialanpassad självförtroendehöjande undervisning på henne där vi bara hoppar upphöjda bommar på marken, eller så får jag låta bli att hoppa på henne ett tag och hoppas att tiden läker alla sår och att jag jobbar upp mitt självförtroende på andra hästar undertiden istället.

Så jag var inställd på att rida dressyr medans dom andra hoppade, men snällt nog var det en i gruppen som kunde tänka sig att byta med mig, så istället hamnade jag på Cash. Cash är en fin och känslig kille som jag har hoppat några gånger och trivs på. Han hoppar bra, men han är känslig och man måste ha full balans på sina framåtdrivande och förhållande hjälper och dessutom aktivt placera honom på rätt avsprångspunkt innan hindret, för det gör han inte själv.

Avramlingen hade trots allt satt sina spår, för när jag nu skulle styra an mot hinder igen så kände jag att jag inte var helt stabil i mig själv utan faktiskt blev lite spänd och skakig. Framhoppningshindret och den lilla bana vi hoppade gick ändå bra, Cashen är väldigt bussig och flög över hindrena med god aptit. Men jag kan inte säga att jag hade fullständig balans i mina framåtdrivande och förhållande hjälper, så det gick lite som när en nybörjare i bilkörning ska lära sig växla – ibland tog det nästan stopp och ibland sköt vi på framåt rejält. Behöver verkligen lära mig kalibrera mina hjälper på Cashen! Det är nackdelen med att rida mestadels okänsliga hästar, vilket jag gjort på sistone, för jag har ett minne av att jag var bra på just små finkänsliga hjälper en gång i tiden, men tydligen inte längre...

I alla fall så var det nog en större mental och fysisk påfrestning än jag trodde, och jag borde nog ha nöjt mig med hoppning efter första rundan på banan. Men vi skulle ta tre språng till, och dom blev tyvärr hej kom och hjälp mig. Vi fick inte till något snyggt eller balanserat språng alls utan avsprångspunkterna blev helt uppåt väggarna. Oj vad jag hade velat gå på igen tills jag hade lärt mig lägga Cash rätt mot hindret och hittat någon rätt avsprångspunkt, men det fanns det inte tid till, så där fick vi sluta. Cashen verkade dock inte så bekymrad över att vi kom fel, han tog sig snällt över hindrena ändå utan tvekan. Hjärtat!

Tyvärr slutade lektionen med dramatik då en ryttare åkte av och skadade sig. Väldigt vad det händer grejer på lektionerna helt plötsligt.

Det var sista gången jag red mina två lektioner samma kväll, regelbundet i alla fall. Jag kommer inte ha möjlighet att ha två platser nästa termin, och vilken grupp jag kommer att få rida i under nästa termin återstår fortfarande att se. Jag hoppas verkligen att jag får stanna kvar i den sena gruppen, för den ridläraren tycker jag ger så mycket att rida för, och dessutom skulle det inte krocka med jobbet lika mycket. Men eftersom jag bara har ridit som ersättare i den gruppen så är det ju inte min egen plats, så om jag ska få plats där så vill det till att någon slutar... Ja ja, som sagt, det visar sig nästa termin.

Innan det blir sommaruppehåll i ridningen ska jag i alla fall vara med på en fyrdagarskurs på ridskolan. Ska bli spännande och roligt! (rida två timmar om dagen fyra dagar i sträck samtidigt som jag ska jobba på dagarna – jo jo... )