I
inte_jag
Skriver under anonymt nick, måste få "prata" av mig lite...
Har väl egentligen inget ovanligt problem, jag är en av de som alltid säger att jag är trött på hästen och många dagar vill sälja den för 100 spänn. Har ägt honom i 3 år snart och ska sanningen fram har vi haft fler dåliga dagar än bra dagar. Det är absolut inga fel på honom, han är för det mesta lätthanterad, snäll och ställer upp på nästan allt, men vi passar inte ihop. De bra dagarna, vilket i princip är alla dagar som jag inte kräver så mycket i ridningen är verkligen toppen och jag kan vara överlycklig över denna underbara häst. Men så fort jag kräver lite mer blir jag besviken. Det funkar inte. Kommunikationen stannar helt av och vi missförstår varandra. Han blir stressad och jag blir arg på mig själv - ingen bra kombination.
Många tycker säkert att vi ska ta hjälp av tränaren, jobba på nya sätt o.s.v. men till saken hör att jag har två andra hästar som jag inte har några som helst problem med, våran kommunikation är nästintill prickfri. Jag vågar nästan påstå att jag genom åren hållt på med så många olika hästar - många s.k. problemhästar - att jag borda fixa de flesta situationer ganska hyffsat. Men denna häst fixar jag inte. Visserligen tycker många att han går jättefint och att vi är ett så samspelt ekipage, men det är inte den känslan jag själv får. Och jag tror faktiskt inte det har med vanlig träning att göra, visst kan en annan tränare säkert hjälpa tilla att slipa lite på detaljerna, men jag tror aldrig att en ny tränare kommer få oss att hitta känslan för varandra. Att hästen dessutom är ett nervvrak på tävling och tappar mycket poäng på detta (är bara hobbytävlingsryttare) och är jävlig att lasta ligger ju inte på plussidan.
Just nu är denna häst "1:a-hästen" då jag även har en gammeltant och en yngre förmåga som inte rids ännu, så det blir ju att nästan allt krut läggs på denna häst. Då är det inte roligt att allt känns katastrofalt när man åker hem från stallet. Nog överdriver jag, det är ju ingen katastrof att hästen inte fixade galoppombytena, studsade sig in i galoppen eller trilskades på transporten, men har man höga krav på sig själv hjälper det inte självkänslan att man inte lyckades kommunisera fram det man ville och till slut behandlade hästen orättvist bara för att den inte förstod vad jag ville... Tror vi är för lika - båda har taskig självkänsla men hyffsat självförtroende, har lätt för att feltolka och tar åt sig för mycket av det som går fel. Tror att vi kan mer än vad vi klarar av - och det gäller båda.
Meningen var att han skulle ridas och vidareutbildas tills unghästen är inriden, sedan gå som promenadhäst utan större krav. Men nu är det inte roligt att rida längre. Vad skulle ni gjort i min sits? Är så många alternativ som snurrar... Börja promenadrida redan nu och skippa allt vad krav heter? Ta ett break och bara rida ut under typ tre månader och sedan börja om från början? Låna ut på foder och hitta någon medryttarhäst så länge? Sälja? Fortsätta och hitta ny tränare? Byta gren? Fortsätta vara deppig när jag lämnar stallet?
Till saken hör det att denna häst har en lite tråkig bakgrund (därav lastningsproblem) och är ganska känslig för ryttaren så jag vill absolut inte sälja honom till någon annan egentligen då han verkligen blivit en annan häst här hos oss. Dessutom gör hans stam samt kapacitet att han inte attraherar den sortens ryttare som jag tror skulle passa...
Vill gärna ha lite stöd av er andra kloka Bukefalister som säkert ser saken fråna en annorlunda och ljusare sida än vad jag gör just nu. Kankse har ni suttit i liknande sits som jag?
MVH/ Ledsen och deppig...
Har väl egentligen inget ovanligt problem, jag är en av de som alltid säger att jag är trött på hästen och många dagar vill sälja den för 100 spänn. Har ägt honom i 3 år snart och ska sanningen fram har vi haft fler dåliga dagar än bra dagar. Det är absolut inga fel på honom, han är för det mesta lätthanterad, snäll och ställer upp på nästan allt, men vi passar inte ihop. De bra dagarna, vilket i princip är alla dagar som jag inte kräver så mycket i ridningen är verkligen toppen och jag kan vara överlycklig över denna underbara häst. Men så fort jag kräver lite mer blir jag besviken. Det funkar inte. Kommunikationen stannar helt av och vi missförstår varandra. Han blir stressad och jag blir arg på mig själv - ingen bra kombination.
Många tycker säkert att vi ska ta hjälp av tränaren, jobba på nya sätt o.s.v. men till saken hör att jag har två andra hästar som jag inte har några som helst problem med, våran kommunikation är nästintill prickfri. Jag vågar nästan påstå att jag genom åren hållt på med så många olika hästar - många s.k. problemhästar - att jag borda fixa de flesta situationer ganska hyffsat. Men denna häst fixar jag inte. Visserligen tycker många att han går jättefint och att vi är ett så samspelt ekipage, men det är inte den känslan jag själv får. Och jag tror faktiskt inte det har med vanlig träning att göra, visst kan en annan tränare säkert hjälpa tilla att slipa lite på detaljerna, men jag tror aldrig att en ny tränare kommer få oss att hitta känslan för varandra. Att hästen dessutom är ett nervvrak på tävling och tappar mycket poäng på detta (är bara hobbytävlingsryttare) och är jävlig att lasta ligger ju inte på plussidan.
Just nu är denna häst "1:a-hästen" då jag även har en gammeltant och en yngre förmåga som inte rids ännu, så det blir ju att nästan allt krut läggs på denna häst. Då är det inte roligt att allt känns katastrofalt när man åker hem från stallet. Nog överdriver jag, det är ju ingen katastrof att hästen inte fixade galoppombytena, studsade sig in i galoppen eller trilskades på transporten, men har man höga krav på sig själv hjälper det inte självkänslan att man inte lyckades kommunisera fram det man ville och till slut behandlade hästen orättvist bara för att den inte förstod vad jag ville... Tror vi är för lika - båda har taskig självkänsla men hyffsat självförtroende, har lätt för att feltolka och tar åt sig för mycket av det som går fel. Tror att vi kan mer än vad vi klarar av - och det gäller båda.
Meningen var att han skulle ridas och vidareutbildas tills unghästen är inriden, sedan gå som promenadhäst utan större krav. Men nu är det inte roligt att rida längre. Vad skulle ni gjort i min sits? Är så många alternativ som snurrar... Börja promenadrida redan nu och skippa allt vad krav heter? Ta ett break och bara rida ut under typ tre månader och sedan börja om från början? Låna ut på foder och hitta någon medryttarhäst så länge? Sälja? Fortsätta och hitta ny tränare? Byta gren? Fortsätta vara deppig när jag lämnar stallet?
Till saken hör det att denna häst har en lite tråkig bakgrund (därav lastningsproblem) och är ganska känslig för ryttaren så jag vill absolut inte sälja honom till någon annan egentligen då han verkligen blivit en annan häst här hos oss. Dessutom gör hans stam samt kapacitet att han inte attraherar den sortens ryttare som jag tror skulle passa...
Vill gärna ha lite stöd av er andra kloka Bukefalister som säkert ser saken fråna en annorlunda och ljusare sida än vad jag gör just nu. Kankse har ni suttit i liknande sits som jag?
MVH/ Ledsen och deppig...