Så ledsen del 3....

[Cosheen]

Ni som följde min och min pållas kamp om hennes dräktighet och fölungar... Hon släppte som sagt mjölken redan i mars och vi hade veterinärer ute och kikade på henne och ingen visste vad det kunde vara.... Den 4/5 så fick vi ju svaret... Det var tvillingar... Hingstungen hade dött i magen på henne och det var det som startade allt.... Stofölet levde drygt ett dygn innan vi beslutade att ta bort henne... Hon var så liten, så liten.... Själv låg jag på sjukhus höggravid och sjuk i havandeskapsförgiftning....
Nu trodde jag att allt hade vänt men ack vad jag bedrog mig...
Pållan är nu återförenad med sina fölisar på de evigt gröna ängarna... Hennes svåra senskada läkte aldrig och hon vart bara sämre och sämre trots två års konvalecens. Hon förtjänade mer än så efter (trots senaste årens tråkigheter) att ha skänkt mig så mycket glädje. Jag är oerhört privilegad att ha fått vara en del av hennes liv... Hon var min bästa vän... Hur överlever man saknaden och sorgen efter sin bästa vän?
Sov så gott Saga.... Jag älskar dig!

// Cosheen

 

[lila]

Din stackare... *tröstkram*

 

[CosmicQueen]

Jag lider verkligen med dig...

 

[sthlm23]

Så hemskt sorgligt! Jag skickar massor med kramar till dig och din fina häst på de gröna ängarna!

 

[Icebabe_1]

oj...jag ryser...
vad jag tycker synd om dig,jisses.
skickar 100 bamsekramar till dig.

 

[Mitrolle]

Miste också min häst i senskador i höstas... Jag vet precis hur det är att mista sin bästa vän... man vet inte längre vad som egentligen betyder någonting... sorgen inombords går inte att beskriva. Men man får tänka på att de har det bra, därborta på de gröna ängarna... utan att ha ont. Den enda som har ont nu är vi som är kvar, vi som lever med ett halvt hjärta.
Men tro det eller ej, ett halvt hjärta räcker för att man ska klara av att leva vidare. Och har man tur så läks det sakta men säkert när man träffar på andra underbara varelser som kan hjälpa en i tillvaron. Men sorgen och saknaden efter den man mist går inte att bara lägga undan. Den kommer alltid finnas där, även om man efter hand lär sig leva med den.
Skickar tröstkramar, även om du inte känner mig eller jag dig, men jag har gått igenom samma sak (dock inte den tragiska fölningen då) och hoppas att du kan finna en ny vän såsmåningom.

 

[hanna_shetland]

Stackars dig! Har också blivit av med hästar men inte på lika hemska sätt som du!

Kram Hanna

 

[Rodde]

Usch så tråkigt, vi fick också tvillingar i våras, vårt 22 åriga sto fick två välskapta stoföl endast två dygn för tidigt. Men tyvärr klarade sig bara den ena och vi fick ta bort lilla Pocahontas efter två dygn.
Saknaden efter en sin bästa vän är grym, men den bleknar med tiden som tur är. Stackars dig.