Jag sökte i mellandagarna vård för "drömtillstånd" jag dragits med sedan något år tillbaka nu. Det satt en läkare och lyssnade och började ställa frågor om jag hörde röster och gud vet vad men nä, bara som minnen som spelas upp. Han skickade mig i alla fall till psykiatrin där den läkaren konstaterade att det inte är något psykiskt fel på mig och skickade mig tillbaka för eeg, Mr osv.
Träffade en annan läkare som remitterade mig till Mr där man konstaterade en tumör i tinningen. Preliminär diagnos godartad.
Trots det visste jag ju att det inte fanns garantier förrän neuroonkologen kollat på det så jag började planera för alla möjliga utgångar. Gifte mig för att säkra arv för min partner, ordnade back up-barnpassning, möjlighet till utökad tid på förskolan. You name it. Samtidigt som jag försökte lugna den oroliga partnern.
Efter att ha träffat neurolog, det var i februari, fick jag veta att av bilderna att döma är det ingenting att oroa sig för och att den kommer att få sitta kvar om man kan få bort symtomen och om den inte växer eller ändrar form eller liknande. Symtomen är alltså epilepsi, inte psykoser och detta önskade man fånga på eeg innan medicin sattes in.
Sedan mars-april har jag medicinerats med antiepileptika. Läkaren har sagt att 2 mediciner provar vi, funkar inte dessa ska de inte plåga mig vidare utan parasiten som jag kallar den blir vräkt. Hela hjärnan blir fucked när man ska ställa in mediciner. Mår psykiskt dåligt/blir arg/blir extra trött osv. Ibland flera kombinerade. Min partner har fått ta ledigt från jobb för att ta hand om barnen för mitt i den här jävla cirkusen har vi 2 barn. En som blev 3 i våras och en som blir 1 i augusti. Det är alltså inte bara jag som är lidande utan hela familjen.
Just nu är jag inne på andra sortens medicin då den första gav mig självskadetankar efter sista ökningen och anfallen blev inte bättre så den sänktes till en nivå jag kan hantera och in med en annan medicin. Första två ökningarna av den gick kass. Mådde urdåligt, grät bort första dagarna, fick mycket anfall, panikångest osv. Sen kom en vecka där det gick ok. Hade nästan 2 dygns uppehåll vilket är massor för mig. Jag har som regel dagliga anfall och sällan under 2/dag. Sista två ökningarna har dock det hela blivit värre igen. Läkarkontakt i veckan och hon var inte nöjd med resultatet men ville prova en ökning till med uppföljning en vecka senare, dvs torsdag nästa vecka. Sen får vi se. Jag har väntat i många månader nu på att det ska bli ordning på mig och än ser jag ingen ljusning.
Just nu känns det jävligt ruttet. Jag har spenderat hela min föräldraledighet på att ha epilepsi, vilket jag inte visste första halvan då. Jag har under tiden även planerat för min död och mått skitdåligt pga mediciner. Hjärnan är totalt jävla slut för all min energi går åt till meningslösa ep-anfall och tack vare dessa har jag inte kunnat och orkat njuta av att jag har två fina barn. Jag försöker att fota så jag ska minnas det framöver. Jag skulle gå tillbaka och jobba 1 augusti men enligt läkaren ska jag vara hemma tills jag är stabil i min ep vilket förmodligen resulterar i sjukskrivning då. Ovissheten om vad som ska ske gör mig galen! Det är så mycket tid av livet som går till spillo för att jag ska gå runt och vara slut i huvudet av detta. Jag har idag både haft sovmorgon till 10, sen spenderat någon timme i lekparken med barnen, haft ett par ep-anfall och sedan dess suttit och varit helt körd. Det är så tröttsamt! Jag vill bli som vanligt snart igen. I stället tröstäter jag choklad och blir fet för att jag inte orkar annat. Det är mitt "lyckopiller", ibland kunde man önska att det var nyttigt lyckopiller
Jag längtar tills jag orkar träna igen, leka med barnen mer än en timme om dagen. Tänk att orka och ha glädje av att spela fotboll med barnen. Det känns så långt bort. I stället får jag säga nej när äldsta barnet frågar om vi kan göra ditt eller datt för att jag har fullt sjå med att sitta och hålla mig vaken och göra det nödvändigaste såsom att byta blöja på bebisen och se till att de är mätta och nöjda. Min partner får då och då komma hem och hjälpa mig med det trots hög stress på jobbet. Det är stört krävande med alla anfall. Där kom ett till, som om jag inte var trött nog den här dagen
Min första gnälltråd! Och jag vågade posta den
Träffade en annan läkare som remitterade mig till Mr där man konstaterade en tumör i tinningen. Preliminär diagnos godartad.
Trots det visste jag ju att det inte fanns garantier förrän neuroonkologen kollat på det så jag började planera för alla möjliga utgångar. Gifte mig för att säkra arv för min partner, ordnade back up-barnpassning, möjlighet till utökad tid på förskolan. You name it. Samtidigt som jag försökte lugna den oroliga partnern.
Efter att ha träffat neurolog, det var i februari, fick jag veta att av bilderna att döma är det ingenting att oroa sig för och att den kommer att få sitta kvar om man kan få bort symtomen och om den inte växer eller ändrar form eller liknande. Symtomen är alltså epilepsi, inte psykoser och detta önskade man fånga på eeg innan medicin sattes in.
Sedan mars-april har jag medicinerats med antiepileptika. Läkaren har sagt att 2 mediciner provar vi, funkar inte dessa ska de inte plåga mig vidare utan parasiten som jag kallar den blir vräkt. Hela hjärnan blir fucked när man ska ställa in mediciner. Mår psykiskt dåligt/blir arg/blir extra trött osv. Ibland flera kombinerade. Min partner har fått ta ledigt från jobb för att ta hand om barnen för mitt i den här jävla cirkusen har vi 2 barn. En som blev 3 i våras och en som blir 1 i augusti. Det är alltså inte bara jag som är lidande utan hela familjen.
Just nu är jag inne på andra sortens medicin då den första gav mig självskadetankar efter sista ökningen och anfallen blev inte bättre så den sänktes till en nivå jag kan hantera och in med en annan medicin. Första två ökningarna av den gick kass. Mådde urdåligt, grät bort första dagarna, fick mycket anfall, panikångest osv. Sen kom en vecka där det gick ok. Hade nästan 2 dygns uppehåll vilket är massor för mig. Jag har som regel dagliga anfall och sällan under 2/dag. Sista två ökningarna har dock det hela blivit värre igen. Läkarkontakt i veckan och hon var inte nöjd med resultatet men ville prova en ökning till med uppföljning en vecka senare, dvs torsdag nästa vecka. Sen får vi se. Jag har väntat i många månader nu på att det ska bli ordning på mig och än ser jag ingen ljusning.
Just nu känns det jävligt ruttet. Jag har spenderat hela min föräldraledighet på att ha epilepsi, vilket jag inte visste första halvan då. Jag har under tiden även planerat för min död och mått skitdåligt pga mediciner. Hjärnan är totalt jävla slut för all min energi går åt till meningslösa ep-anfall och tack vare dessa har jag inte kunnat och orkat njuta av att jag har två fina barn. Jag försöker att fota så jag ska minnas det framöver. Jag skulle gå tillbaka och jobba 1 augusti men enligt läkaren ska jag vara hemma tills jag är stabil i min ep vilket förmodligen resulterar i sjukskrivning då. Ovissheten om vad som ska ske gör mig galen! Det är så mycket tid av livet som går till spillo för att jag ska gå runt och vara slut i huvudet av detta. Jag har idag både haft sovmorgon till 10, sen spenderat någon timme i lekparken med barnen, haft ett par ep-anfall och sedan dess suttit och varit helt körd. Det är så tröttsamt! Jag vill bli som vanligt snart igen. I stället tröstäter jag choklad och blir fet för att jag inte orkar annat. Det är mitt "lyckopiller", ibland kunde man önska att det var nyttigt lyckopiller
Jag längtar tills jag orkar träna igen, leka med barnen mer än en timme om dagen. Tänk att orka och ha glädje av att spela fotboll med barnen. Det känns så långt bort. I stället får jag säga nej när äldsta barnet frågar om vi kan göra ditt eller datt för att jag har fullt sjå med att sitta och hålla mig vaken och göra det nödvändigaste såsom att byta blöja på bebisen och se till att de är mätta och nöjda. Min partner får då och då komma hem och hjälpa mig med det trots hög stress på jobbet. Det är stört krävande med alla anfall. Där kom ett till, som om jag inte var trött nog den här dagen
Min första gnälltråd! Och jag vågade posta den