Ridning och självförtroende

[miumiu]

Ska försöka att inte bli för långrandig nu. Har ridit mer eller mindre aktivt sedan jag var 11 år gammal och är idag i trettioårsåldern. Det började redan på ridskolan, jag var ett tafatt barn med stor kärlek till hästar och djur i allmänhet men ingen vidare ryttartalang. Kände mig alltid sämst och fick jag inte rida dom snälla ”gratishästarna” gick det oftast inget vidare. Red på ridskola i kanske tre år? Innan min sköthäst avlivades efter en sparkolycka och jag vägrade att sätta min fot på ridskolan igen.

Därefter följde några år då jag pysslade med travhästar istället. Motionsred mycket ut i skogen och byggde upp något slags självförtroende i sadeln men min utbildningsnivå rent ridmässigt stannade väl av någonstans här. Jag tog inga lektioner på många många år. Hade därefter lite olika medryttarhästar och foderhäst ett tag, tog strölektioner och red på ridskola i perioder. Jobbade även en del med hästar i olika sammanhang; I privatstall, på galoppbana och med ponnyridning. Köpte därefter min första egna häst i vuxen ålder.

Egentligen så utvecklades vi väl en del tillsammans, han var gammal travare och kom direkt ifrån banan. Han hade goda förutsättningar att bli en fin ridhäst och var en ängel att pyssla med. Men, han hade ett starkt psyke. Starkare än mitt. Efter en jobbig olycka som jag helt och hållet får ta på mig skulden för så tappade jag helt enkelt mitt självförtroende. Denna förlust av självförtroende, i kombination med muskelsvaghet i vänster sida av kroppen har gjort att jag har blivit rädd. Jag är rädd för att hoppa, rädd för att åka av, rädd för att skada mig igen helt enkelt. Testade att rida lite på ridskola och HELVETE vad dåligt jag rider insåg jag snabbt. Jag har försökt analysera vari problemet verkligen ligger och kommit fram till följande:

1. Jag är rädd att nånting ska hända, så jag spänner mig vid minsta föraning om att nånting kommer att hända.

2. Jag har grava problem med att ta enkla instruktioner.

3. Kan bara rida hästar med ”egen” framåtbjudning. Har helt enkelt inte styrka nog att rida tillräckligt med säte och ben på dom lite mer söliga individerna.

4. Jag har fokuserat så länge och mycket på hästens form att jag helt blankt har börjat skita i min egen sits, som givetvis blivit lidande utav detta.

5. Min reaktionsförmåga är ofta lite fördröjd.

Jag kan återigen bara rida snälla ”självgående” hästar som inte kräver så mycket faktisk ridning. Har nu blivit medryttare på en otroligt snäll och välriden shire-dam som en gammal stallkamrat äger men känner att jag behöver hjälp för att komma vidare själv rent utvecklingsmässigt. Jag VILL ju kunna rida olika slags hästar, även mera utmanande. Har liksom aldrig haft någon specifik inriktning under alla år som jag ridit och hållit på med hästar utan prövat det mesta, såklart en del hoppning och dressyr under ridskoleåren men har även testat distans, western och att konditionsträna trav/galopphästar. Tycker att dressyr och ex WE verkar jättekul men så himla svårt, känner bara att jag har oddsen mot mig hela tiden. Finns det någon som har något tips? Varit i en liknande situation av negativa tankemönster?

 

[tara]

Du skriver att du har en häst att rida. Varför längta efter något som du redan har? Vad är det som du tror att andra har som är så mycket bättre? Det är bara yta alla har problem eller ingen har problem eller något liknande.

Jag tycker du ska söka svaret inom dig själv och anpassa dina mål efter er två som ekipage om det är körning eller ridning eller klickerträning eller något annat.

 

[Lager]

Ska försöka att inte bli för långrandig nu. Har ridit mer eller mindre aktivt sedan jag var 11 år gammal och är idag i trettioårsåldern. Det började redan på ridskolan, jag var ett tafatt barn med stor kärlek till hästar och djur i allmänhet men ingen vidare ryttartalang. Kände mig alltid sämst och fick jag inte rida dom snälla ”gratishästarna” gick det oftast inget vidare. Red på ridskola i kanske tre år? Innan min sköthäst avlivades efter en sparkolycka och jag vägrade att sätta min fot på ridskolan igen.

Därefter följde några år då jag pysslade med travhästar istället. Motionsred mycket ut i skogen och byggde upp något slags självförtroende i sadeln men min utbildningsnivå rent ridmässigt stannade väl av någonstans här. Jag tog inga lektioner på många många år. Hade därefter lite olika medryttarhästar och foderhäst ett tag, tog strölektioner och red på ridskola i perioder. Jobbade även en del med hästar i olika sammanhang; I privatstall, på galoppbana och med ponnyridning. Köpte därefter min första egna häst i vuxen ålder.

Egentligen så utvecklades vi väl en del tillsammans, han var gammal travare och kom direkt ifrån banan. Han hade goda förutsättningar att bli en fin ridhäst och var en ängel att pyssla med. Men, han hade ett starkt psyke. Starkare än mitt. Efter en jobbig olycka som jag helt och hållet får ta på mig skulden för så tappade jag helt enkelt mitt självförtroende. Denna förlust av självförtroende, i kombination med muskelsvaghet i vänster sida av kroppen har gjort att jag har blivit rädd. Jag är rädd för att hoppa, rädd för att åka av, rädd för att skada mig igen helt enkelt. Testade att rida lite på ridskola och HELVETE vad dåligt jag rider insåg jag snabbt. Jag har försökt analysera vari problemet verkligen ligger och kommit fram till följande:

1. Jag är rädd att nånting ska hända, så jag spänner mig vid minsta föraning om att nånting kommer att hända.

2. Jag har grava problem med att ta enkla instruktioner.

3. Kan bara rida hästar med ”egen” framåtbjudning. Har helt enkelt inte styrka nog att rida tillräckligt med säte och ben på dom lite mer söliga individerna.

4. Jag har fokuserat så länge och mycket på hästens form att jag helt blankt har börjat skita i min egen sits, som givetvis blivit lidande utav detta.

5. Min reaktionsförmåga är ofta lite fördröjd.

Jag kan återigen bara rida snälla ”självgående” hästar som inte kräver så mycket faktisk ridning. Har nu blivit medryttare på en otroligt snäll och välriden shire-dam som en gammal stallkamrat äger men känner att jag behöver hjälp för att komma vidare själv rent utvecklingsmässigt. Jag VILL ju kunna rida olika slags hästar, även mera utmanande. Har liksom aldrig haft någon specifik inriktning under alla år som jag ridit och hållit på med hästar utan prövat det mesta, såklart en del hoppning och dressyr under ridskoleåren men har även testat distans, western och att konditionsträna trav/galopphästar. Tycker att dressyr och ex WE verkar jättekul men så himla svårt, känner bara att jag har oddsen mot mig hela tiden. Finns det någon som har något tips? Varit i en liknande situation av negativa tankemönster?

Som jag skrev i nån annan tråd nyss tycker jag att Centrerad Ridning löst många låsningar hos mig. Jag ska inte likställa mig med dig, har inte haft samma rädslor. Men spänningarna är CR-tränarna ofta väldigt bra på att se och träna bort på ett konkret sätt.
http://www.centreradridning.n.nu/vad-ar-cr

Går du på någon annan form av fysisk träning eller meditation? Det kan ge en igång i hur du kan lösa upp spänning även när du sitter i sadeln och känner att det börjar låsa sig. Feldenkrais / alexandetteknik / yoga - det finns ju mängder och du får hitta det som funkar för just dig. Men det kan verkligen vara effektivt att betinga in avslappning genom meditation kopplad till en signal som du kan använda även i sadeln.

Strunta i hästen ett par månader. Låt det handla om dig. När du sitter lugnt och följer med så kan hästen jobba som den ska oavsett. Se till att rida för instruktör som förstår att du är rädd och som kan fokusera på din sits, balans, hjälpgivning, och kropp ett tag utan att ställa andra krav.

 

[nickan1]

@miumiu jag tror du måste börja med att fokusera på dig och dina svagheter i kroppen för att komma vidare i ridning och också din rädsla. Är din svaghet i vänster sida av kroppen permanent och kan aldrig bli bättre eller finns det hjälp att få av t.ex. sjukgymnast för att träna upp den? I så fall tycker jag att du ska försöka få den hjälpen. Om du söker på sjukgymnastik för ryttare så får du upp en del olika alternativ som finns både böcker och annat och sen är det ju naturligtvis viktigt att gå till någon sjukgymnast i ditt område också för hjälp med att träna upp din kropp med inrikting på just dina skador om det är möjligt.

Har du funderat på om det är just traditionell dressyr och hoppning du ska hålla på med eller finns det något annat som passar dig bättre? T.ex. westernridning, islandshästridning och liknande. Har du möjlighet att testa andra ridstilar om du är intresserad förstås för att se om något passar dig bättre, t.ex. en weekendkurs eller kurs över dagen någonstans?

Kan du ta några longeringslektioner för att helt slippa tänka på hästen och helt fokusera på din egen sits och balans?

Det bästa tror jag för dig är att hitta en instruktör som har förståelse för att du har problem med att ta instruktioner, har förståelse för din rädsla o.s.v.

Jag har själv kommit tillbaka till ridningen efter en svår ridolycka och jag har fått ta hjälp av instruktör som har förståelse för detta med rädsla och mina svagheter i kroppen som följd av olyckan. Vissa dagar klarar jag inte av att göra allt och då avstår från jag de moment som jag inte känner att jag klarar mentalt och fysiskt den dagen. Har du jobbat något mentalt med att acceptera de begränsningar du har efter olyckan ? För mig var det en viktig bit att inse och acceptera att jag inte har samma förutsättningar som alla andra rent fysiskt men att jag kan göra mitt bästa utifrån mina förutsättningar.

 

[TheRedLightning]

Det enda jag kan flika in med är att jag har varit på föreläsningar om just det där med ryttare och dåligt självförtroende. Den ena var Johanna Lassnack som hade, där pratade hon väldigt mycket om att vi ofta låser oss och tror att vi inte kan fast vi kan. Hennes motto var "jag kan, jag vill, jag ska", vilket hjälpt mig väldigt mycket i ridningen då jag haft dåligt självförtroende och inte trott att jag kan, fast jag visst kan.

Den andra föreläsningen handlade mer om hur vi tänker, den föreläsaren sa något väldigt intressant och det var att ALLT vi tänker TROR vi att det är sant. T ex tänker jag att jag inte kan rida, eller inte hoppa en viss typ av hinder, så kommer min hjärna automatiskt tro att det är sant och ställa in sig på att jag inte kan, fast jag i själva verket kan egentligen.

Det är väldigt lätt att hamna i en negativ spiral i sina tankar, "va dåligt jag rider i jämförelse med de andra", nej man ska inte jämföra sig med andra, den enda man kan jämföra med är sig själv och sen jobba på små bitar att komma till det målet man strävar efter.
Själv jobbar jag just nu med att få till sitsen i nedsutten trav, jag har delat in det målet i olika delar, jag känner mig nöjd om jag bara klarar lite och nästa gång klarar jag lite mer. Jag försöker att inte ställa höga krav på mig, gjort det innan och det har fått mig att tro att jag inte kan fast jag kan.

Så länge du kan ha kul ihop med din häst så spelar det ingen roll hur du rider, behöver du hjälp att ta dig över rädslor är det bästa att hitta en bra instruktör som kan hjälpa dig på vägen, och ta det utifrån din nivå.
Jag har ridit för en sådan instruktör, då var det när jag inte vågade hoppa, var rädd att hästen skulle tvärnita och jag skulle flyga av, jag minns det än idag vad instruktören sa till mig "släng fegistanten i hörnet och rid". Jag slängde den där fegistanten i hörnet och red, utan att tänka på något mer än fokusera på uppgiften och det gick riktigt bra.

Det jag vill få fram är att det gör mycket att rida för rätt instruktör, vem som är rätt för dig är svårt att säga, det får man prova sig fram. Min instruktör jag hade kände jag stort förtroende för, sa hon att jag kunde något så visste jag att jag kunde för annars hade hon inte bett mig göra det.

Lycka till.

 

[Emma-pemma]

Åh, vad jag kan känna igen mig i dina tankar! Jag kunde ha skrivit detta själv för några år sedan. Jag har inte varit ifrån ridningen, men hade småbarn och graviditeter och unghästar i olika omgångar i jättemånga år, så att jag tillslut inte red ordentligt alls. När barnen började bli större och jag kunde sätta lite mer ridning i min häst visade det sig att den hade spatt, och jag promenerade i ett år. När jag efter allt detta sedan stod med en ny, frisk häst och styrde mot ett litet hinder på 60 cm blev jag plötsligt jätterädd! Insåg att jag inte hoppat ordentligt på ca 15 år, och var tillbaka på noll. Jag fick tag på en tränare som jag kunde förklara för, och som har visat ett enormt tålamod med mig. I början var hindren 15 cm, och jag tyckte att de oxrar han byggde upp, parallella, var jätteläskiga. Nu är jag uppe på 70-80 cm och har varit ute på lite pay and jump. Den tränaren, med tålamod och övertalningsförmåga, har hjälpt mig. Dessutom har jag börjat rida på ridskola, så att jag får regelbunden dressyrträning i grupp. Att det verkligen blir varje vecka hjälper, för till sist är det ändå mängden ridning som normaliserar rädslan. Samt förstås känslan av kontroll, som varit viktig för mig.

Så jag håller med föregående talare, hitta en tränare som du har förtroende för, och rid mycket för denna.
Lycka till!

 

[miumiu]

Tack så hemskt mycket för alla svar! Jag tror att problemet ligger i att jag hela tiden ”vill vidare” men känner att jag bara står och stampar. Såklart har mina fysiska och mentala förutsättningar förändrats och jag kanske borde börja med att acceptera detta?

Sen är jag såklart jättetacksam för att jag har hittat en häst som jag känner mig trygg tillsammans med och som är schysst. Det är väl mest att jag sörjer den orädda personen jag en gång var. Jag tänker på allt kul jag missar, för att jag inte vågar. Nu är det ju inte så att jag är paniskt rädd hela tiden när jag sitter i sadeln och jag vågar rida ut på medryttarhästen själv i alla gångarter för jag vet att hon inte hittar på några dumheter (har känt henne länge iom att min häst stod i samma stall förut). Jag kanske till och med vågar ta några små skutt med henne, lite längre fram. Hennes ägare frågade om jag ville vara med i hoppgrupp/markarbetesgrupp med henne på ridklubben och en del av mig vill VERKLIGEN medan en annan del känner blodsmak i munnen blotta vid tanken.

Det är väl lite av en ålderskris också som jag känner. Jag är ingen ungdom längre, jag har barn, får inte ihop tiden till att ha egen häst just nu. Och känner ändå att jag behöver en liten paus från hästägandet. Jag var ingen ryttarbegåvning i min ungdom men jag hade ändå en stadig utvecklingskurva uppåt innan olyckan. Nu känns det som att allt har tagits ifrån mig.

 

[Nepenthe]

Tack så hemskt mycket för alla svar! Jag tror att problemet ligger i att jag hela tiden ”vill vidare” men känner att jag bara står och stampar. Såklart har mina fysiska och mentala förutsättningar förändrats och jag kanske borde börja med att acceptera detta?

Sen är jag såklart jättetacksam för att jag har hittat en häst som jag känner mig trygg tillsammans med och som är schysst. Det är väl mest att jag sörjer den orädda personen jag en gång var. Jag tänker på allt kul jag missar, för att jag inte vågar. Nu är det ju inte så att jag är paniskt rädd hela tiden när jag sitter i sadeln och jag vågar rida ut på medryttarhästen själv i alla gångarter för jag vet att hon inte hittar på några dumheter (har känt henne länge iom att min häst stod i samma stall förut). Jag kanske till och med vågar ta några små skutt med henne, lite längre fram. Hennes ägare frågade om jag ville vara med i hoppgrupp/markarbetesgrupp med henne på ridklubben och en del av mig vill VERKLIGEN medan en annan del känner blodsmak i munnen blotta vid tanken.

Det är väl lite av en ålderskris också som jag känner. Jag är ingen ungdom längre, jag har barn, får inte ihop tiden till att ha egen häst just nu. Och känner ändå att jag behöver en liten paus från hästägandet. Jag var ingen ryttarbegåvning i min ungdom men jag hade ändå en stadig utvecklingskurva uppåt innan olyckan. Nu känns det som att allt har tagits ifrån mig.

Låt det ta tid, njut nu av medryttarhästen och dröm om framtiden
Du kommer kunna köpa häst igen och om du känner dig trygg på den du rider nu så kommer självförtroendet byggas upp!