Ridlektioner utan feeling och fortsatt rehab

Det var den första veckan efter ridolyckan i höstas som jag skulle få rida mina två lektioner samma kväll - så som jag brukade göra tidigare. Hade inte haft möjlighet att rida två lektioner på samma kväll förrän nu. Tyckte att det skulle vara lite spännande att se om jag orkade, och det kändes inte som om det var något problem med orken. Men om det inte var orken som tröt så var det nåt annat. För det gick inte bra alls.

Första lektionen skulle jag tillbringa på ryggen av W. Han är snygg men vääääldigt trött – åtminstone för de som inte kan hitta knapparna på honom. Och jag KAN ju bara inte få sega hästar att finna motivationen att röra på sig! Jag har förstått att det är någon särskild teknik som behövs, men efter alla dessa år så har jag fortfarande inte lyckats begripa hur man ska göra. Vilket gör att det känns ganska meningslöst faktiskt. Och under första halvan av lektionen så var min ridmotivation som helt bortblåst. Jag satt mest och funderade på varför jag håller på överhuvudtaget – varför ska jag lägga tid på att sitta och sparka på ett djur? – och tittade på klockan och funderade över vad jag ska göra med min ridning. Jättetråkigt var det, riktigt dystert faktiskt.

Jag konstaterade också att det är väldigt svårt att sitta och tänka på att jag inte ska ta i med armen, när det känns som om hästen skulle behöva mer stöd i tygeln... Jag blir lite ställd då – jag är ”lärd” att göra på ett visst sätt, men så ”får” jag inte göra det på grund av skadan i armen, och hur ska jag göra då istället? Men konstigt nog så hände nånting mot slutet av lektionen ÄNDÅ – trots att jag inte kan tekniken på sega hästar och trots att jag inte visste hur jag skulle rida när jag inte fick använda ena armen. W gick trevligare, lite mer framåt, och formen var ändå någorlunda stabil lektionen igenom - om än lång och öppen. Det är konstigt. Funderade på om hästarna är programmerade att gå bra sista kvarten?...

När jag pratade med en av de andra eleverna i gruppen efter lektionen och berättade att jag tyckte det var svårt att rida när jag inte kan använda tyglarna, så såg hon ut som en fågelholk. Hon kunde inte begripa att jag red med ett ”handikapp”, för enligt henne tyckte hon att det hade sett så bra ut så, och att jag alltid rider alla hästar så himla bra. Ha ha ha – det var ju väldigt gulligt sagt när jag kände mig lite vissen!

Jag var dock väldigt ivrig och förväntansfull inför kvällens sista lektion då jag skulle få rida min favvo Ägrim! Gamla farbrorn brukar dock mest gå en lektion om dagen och har pensionerats från hoppningen, så jag blev lite förvånad när jag såg att han skulle gå två lektioner kvällen till ära, och dessutom en hopplektion innan!... Funderade på om det kunde innebära nånting för min förmåga att rida en dressyrlektion på honom på sista lektionen, och jag vet inte om det var det det berodde på, eller om det var för att jag var vissen efter första lektionen på W, men jag hittade ingen känsla alls och det gick uruselt.

Ägrim gick mest emot mina hjälper, särskilt på höger sida var han helt stum och där sket han högaktningsfullt i alla mina försök till kommunikation. I travarbetet i mitten på lektionen gick det hyfsat, för då befann han sig ändå någorlunda mellan mina hjälper, men skritten och galoppen var bedrövlig. Det var som att försöka trycka ihop en uppblåst ballong med händerna – petade det inte ut på ena sidan så petade det ut på andra sidan... Känslan var helt bortblåst, och jag försökte verkligen tänka på att sitta ordentligt djupt i sadeln och spänna magmusklerna, vilket brukar kunna ge en positiv respons på Ägrim, men nej. Det gick inge bra alls, och jag var väldigt besviken på mig själv. Det enda jag lyckades med var att åtminstone skona min axel, för den gjorde i alla fall inte ont efter ridpassen.

När det gäller träningen av min inflammerade axel så har jag tagit upp styrketräningen igen. Den här gången med utmaningen att inte ta i... Antagligen har jag tagit i alldeles för hårt tidigare, eftersom smärtan lugnade sig när jag pausade all träning. Så jag besökte även sjukgymnasten och berättade varför jag inte varit där på ett tag: att jag pausat träningen och upptäckt att axeln slutade göra ont då, och att jag hade plockat upp några av de lättaste övningarna och att jag inte körde alla reps utan stannade när jag började känna minsta lilla från axeln, och vilka övningar som kändes bäst för axeln. Sjukgymnasten bara skrattade och sa att hon kände sig överflödig eftersom jag ju skötte min egen rehabilitering, och att jag hade väldigt bra förmåga att lyssna på min egen kropp och hade valt ut bra övningar att fortsätta med.

Jag kan tänka mig att jag är lite svår att behandla, eftersom jag lätt blir såhär – jag lyssnar mycket på min egen kropp och har väldigt mycket idéer och åsikter om vad jag ska göra och inte göra, och går gärna min egen väg efter mina egna idéer... *hopplös*
Jag har också påbörjat en serie akupunkturbehandlingar mot inflammationen i axeln, och akupunktören skrattade också åt mig eftersom jag var så nyfiken och tittade på allt hon gjorde. Hon påstod att jag var den nyfiknaste patient hon haft. *hopplös igen*

Men men, jag får väl hoppas att det är något som hjälper i alla fall. Börjar bli vääääldigt trött på att ha en skadad axel! Har t.ex. inte kunnat ligga och sova på vänster sida sen olyckan i början av oktober. Och ligger jag på höger sida måste jag alltid mecka upp vänsterarmen så att den inte faller framåt, för annars gör det ont. Så varje gång jag vänder på mig i sängen måste jag vakna. Tänk att kunna få sova i vilken ställning man vill igen!!!