Var inne i ett sånt antiläge att jag inte ens ville åka till veckans enda ridlektion, kände bara ”ORKAR inte, låt mig sova!”. Var 99% övertygad om att jag skulle behöva fortsätta på gamla farbror Logan som jag satt på förra veckan, och som jag inte alls funkar med. Jag börjar tycka att det är trist att det är så längesen som jag red ”min typ” av häst, den typ som jag trivs bäst på och tycker är allra roligast att sitta på. Jag saknar den känslan. Det finns ett par hästar på ridskolan som jag gillar väldigt mycket, visst är det så, men ingen av dom är egentligen riktigt ”min typ”. Sitter och bläddrar bland gamla minnen och trånar efter alla favorithästar jag mött genom åren – araberna, nordsvenskarna, fullbloden, och för all del även dom pigga känsliga ”gatukorsningarna”...
Jag börjar känna att det egentligen är det som jag helst av allt skulle vilja – att få rida regelbundet på en häst av den känsligare typen som jag tycker är riktigt riktigt rolig att rida på. Ridskolan har runt 30 hästar och hittills den här terminen har jag suttit på närmare 20 olika hästar. Det ger omväxling, men ingen kontinuitet. Det ger mig nästan ingen möjlighet att utveckla en relation. Och jag återkommer till känslan av att det egentligen är en relation som är viktigast för mig. En relation med en speciell individ, någon som jag verkligen gillar.
Jag åkte till stallet i alla fall, och blev förvånad när jag såg att jag inte alls skulle få rida Logan, utan stod på Juvelen istället. Min KM-hoppkompanjon. Det kändes ju nästan som en tanke – kunde det möjligtvis vara någon som tyckte att jag skulle få en chans att jobba på min obefintliga stil och inverkan?!?...
Jag tycker att Juvelen är skitsvår i dressyren, för han har ingen motor, är vinglig, har inget steg, ingen takt och är skev. Han hade gått lektionen innan, och jag undrar om inte den ryttarens ridstil dessutom skilde sig markant från min. För när jag satt upp så fick jag ingenting att funka, och i början var det verkligen katastrof med en häst som inte ville lyssna utan bara nonchalerade mina hjälper och hängde som ett berg i händerna på mig. Sen helt plötsligt så var det som om polletten trillade ner, för då började Juvelen lyssna på min ridstil och mina hjälper och lättade betänkligt i munnen och började tugga på bettet. Det var som om hela hästen plötsligt befann sig innanför alla mina hjälper, och slutorna på diagonallinje gick som en dans! ”Jaha, det är SÅHÄR han ska kännas!” konstaterade jag med stor förvåning. Hästen liksom ”satt ihop”.
Sen tappade jag en hel del mot slutet igen eftersom det var lite galopparbete, och jag får verkligen inte till galoppen på honom alls. I ena varvet lyckades jag inte ens fatta galopp på honom – så illa var det. Han gick bara in i fel galopp hela tiden. Det gick bara inte. Suck.
Men jag hade ändå blivit så positivt överraskad av känslan i dom fina slutorna, så jag var ganska uppåt när jag åkte hem från stallet trots allt. Kul att få nån slags liten cred för att jag hade gjort nånting rätt i alla fall...
Jag börjar känna att det egentligen är det som jag helst av allt skulle vilja – att få rida regelbundet på en häst av den känsligare typen som jag tycker är riktigt riktigt rolig att rida på. Ridskolan har runt 30 hästar och hittills den här terminen har jag suttit på närmare 20 olika hästar. Det ger omväxling, men ingen kontinuitet. Det ger mig nästan ingen möjlighet att utveckla en relation. Och jag återkommer till känslan av att det egentligen är en relation som är viktigast för mig. En relation med en speciell individ, någon som jag verkligen gillar.
Jag åkte till stallet i alla fall, och blev förvånad när jag såg att jag inte alls skulle få rida Logan, utan stod på Juvelen istället. Min KM-hoppkompanjon. Det kändes ju nästan som en tanke – kunde det möjligtvis vara någon som tyckte att jag skulle få en chans att jobba på min obefintliga stil och inverkan?!?...
Jag tycker att Juvelen är skitsvår i dressyren, för han har ingen motor, är vinglig, har inget steg, ingen takt och är skev. Han hade gått lektionen innan, och jag undrar om inte den ryttarens ridstil dessutom skilde sig markant från min. För när jag satt upp så fick jag ingenting att funka, och i början var det verkligen katastrof med en häst som inte ville lyssna utan bara nonchalerade mina hjälper och hängde som ett berg i händerna på mig. Sen helt plötsligt så var det som om polletten trillade ner, för då började Juvelen lyssna på min ridstil och mina hjälper och lättade betänkligt i munnen och började tugga på bettet. Det var som om hela hästen plötsligt befann sig innanför alla mina hjälper, och slutorna på diagonallinje gick som en dans! ”Jaha, det är SÅHÄR han ska kännas!” konstaterade jag med stor förvåning. Hästen liksom ”satt ihop”.
Sen tappade jag en hel del mot slutet igen eftersom det var lite galopparbete, och jag får verkligen inte till galoppen på honom alls. I ena varvet lyckades jag inte ens fatta galopp på honom – så illa var det. Han gick bara in i fel galopp hela tiden. Det gick bara inte. Suck.
Men jag hade ändå blivit så positivt överraskad av känslan i dom fina slutorna, så jag var ganska uppåt när jag åkte hem från stallet trots allt. Kul att få nån slags liten cred för att jag hade gjort nånting rätt i alla fall...
