Kärlek!!
Ja, det var ridlektionen sammanfattad i ett enda ord.
Om jag utvecklar det hela så hade jag fått en igenridningstid på grund av att jag inte kan rida min ordinarie tid nästa vecka. Precis innan jag åkte till stallet så slog mig tanken att kolla upp om det var hoppning, och enligt hoppschemat skulle det vara det. Det var ju roligt!
När jag kom till stallet så läste jag att jag stod uppskriven på Ägrim. Jippi!! Fina gamla svartbruna kraftiga buttermuttriga vagnshästen Ägrim! En av mina två favoriter från förra gången jag red på ridskolan, och som jag har längtat efter att få rida på igen! Men... Nu när jag började igen för ett par månader sedan hade jag hört att Ägrim inte får hoppa längre, så då tänkte jag att det kanske inte skulle vara hopplektion trots allt?
Jag frågade några andra i ridgruppen, och dom var i alla fall inställda på att det skulle vara hopplektion. Konstigt. Nåja, det skulle väl visa sig.
Väl inne i ridhuset började hinder byggas fram, så då var det tydligen hoppning ändå.
Det var en konstig känsla att sitta på Ägrim igen. Jag har sett honom när andra har ridit på honom på min ordinarie lektion, och några gånger har han inte sett så himla rolig ut utan sprungit runt med huvudet i vädret och mest sett motsträvig ut. Med tanke på att Ägrim har blivit äldre och det var 3 år sedan jag satt på honom sist så visste jag inte riktigt vad jag kunde vänta mig.
Men det var som att komma hem.
Det var en sån häftig känsla. Jag gav hjälper, Ägrim lyssnade, hjälperna gick igenom och Ägrim svarade på det jag bad om. Så okomplicerat. Så klockrent. Känslan jag haft från andra hästar jag suttit på – att jag inte kan rida längre och att jag har tappat känslan och inte kan ge hjälper vid rätt tillfälle – var som helt bortblåst. Allt bara funkade. Det var så lättsamt, så avslappnat, så samspelt. Kommunikation genom små fina hjälper.
Visst kan det ha varit ren tur och ett lyckoskott att jag fick rida honom vid precis rätt tillfälle, t.ex. att rätt ryttare hade ridit till honom sist och han var på rätt humör. Men det var nästan så att jag fick känslan av att det är Ägrim som har format min ridstil, och att jag har anpassat min ridkommunikation och hjälpgivning efter honom. Sist jag red på ridskolan var det just Ägrim och Dell som jag fick sitta på mest av alla hästar, och dom två tillsammans stod för nästan en fjärdedel av alla mina ridlektioner... Det kan ju förstås ha påverkat mig.
Hopplektionen gick bra. Ägrim var den fina hoppklippa som jag mindes, sög och bjöd mot hindren men var ändå balanserad, stabil och reglerbar. Det gick som tåget. Vi fick hoppa en liten bana på fyra språng, och det var bara ren och skär njutning.
Ridläraren berättade dock att det var första gången Ägrim fick hoppa sen i höstas. Att han inte får gå några högre eller större hinder längre, utan är en reservhäst som hon plockar in på enklare hopplektioner i nödfall. Han börjar tydligen bli lite gammal och knackig, får inte riktigt med sig bakbenen alla gånger. Jag är bara så himla himla tacksam och glad för att det var jag som fick äran att sitta på honom nu när han fick skutta lite igen!! Och Ägrim själv verkade faktiskt ha högst roligt.
I travarbetet på slutet så blev han sådär galet läcker som jag mindes att han kunde bli ibland - hans kraftiga hals kom upp framför mig som en frieserhals med en härlig och kort rundning, han sög in i handen, och han var pigg, energisk, lätt och ”på” varje hjälp.
Helt enkelt – ren och skär KÄRLEK!!!
Ja, det var ridlektionen sammanfattad i ett enda ord.
Om jag utvecklar det hela så hade jag fått en igenridningstid på grund av att jag inte kan rida min ordinarie tid nästa vecka. Precis innan jag åkte till stallet så slog mig tanken att kolla upp om det var hoppning, och enligt hoppschemat skulle det vara det. Det var ju roligt!
När jag kom till stallet så läste jag att jag stod uppskriven på Ägrim. Jippi!! Fina gamla svartbruna kraftiga buttermuttriga vagnshästen Ägrim! En av mina två favoriter från förra gången jag red på ridskolan, och som jag har längtat efter att få rida på igen! Men... Nu när jag började igen för ett par månader sedan hade jag hört att Ägrim inte får hoppa längre, så då tänkte jag att det kanske inte skulle vara hopplektion trots allt?
Jag frågade några andra i ridgruppen, och dom var i alla fall inställda på att det skulle vara hopplektion. Konstigt. Nåja, det skulle väl visa sig.
Väl inne i ridhuset började hinder byggas fram, så då var det tydligen hoppning ändå.
Det var en konstig känsla att sitta på Ägrim igen. Jag har sett honom när andra har ridit på honom på min ordinarie lektion, och några gånger har han inte sett så himla rolig ut utan sprungit runt med huvudet i vädret och mest sett motsträvig ut. Med tanke på att Ägrim har blivit äldre och det var 3 år sedan jag satt på honom sist så visste jag inte riktigt vad jag kunde vänta mig.
Men det var som att komma hem.
Det var en sån häftig känsla. Jag gav hjälper, Ägrim lyssnade, hjälperna gick igenom och Ägrim svarade på det jag bad om. Så okomplicerat. Så klockrent. Känslan jag haft från andra hästar jag suttit på – att jag inte kan rida längre och att jag har tappat känslan och inte kan ge hjälper vid rätt tillfälle – var som helt bortblåst. Allt bara funkade. Det var så lättsamt, så avslappnat, så samspelt. Kommunikation genom små fina hjälper.
Visst kan det ha varit ren tur och ett lyckoskott att jag fick rida honom vid precis rätt tillfälle, t.ex. att rätt ryttare hade ridit till honom sist och han var på rätt humör. Men det var nästan så att jag fick känslan av att det är Ägrim som har format min ridstil, och att jag har anpassat min ridkommunikation och hjälpgivning efter honom. Sist jag red på ridskolan var det just Ägrim och Dell som jag fick sitta på mest av alla hästar, och dom två tillsammans stod för nästan en fjärdedel av alla mina ridlektioner... Det kan ju förstås ha påverkat mig.
Hopplektionen gick bra. Ägrim var den fina hoppklippa som jag mindes, sög och bjöd mot hindren men var ändå balanserad, stabil och reglerbar. Det gick som tåget. Vi fick hoppa en liten bana på fyra språng, och det var bara ren och skär njutning.
Ridläraren berättade dock att det var första gången Ägrim fick hoppa sen i höstas. Att han inte får gå några högre eller större hinder längre, utan är en reservhäst som hon plockar in på enklare hopplektioner i nödfall. Han börjar tydligen bli lite gammal och knackig, får inte riktigt med sig bakbenen alla gånger. Jag är bara så himla himla tacksam och glad för att det var jag som fick äran att sitta på honom nu när han fick skutta lite igen!! Och Ägrim själv verkade faktiskt ha högst roligt.
I travarbetet på slutet så blev han sådär galet läcker som jag mindes att han kunde bli ibland - hans kraftiga hals kom upp framför mig som en frieserhals med en härlig och kort rundning, han sög in i handen, och han var pigg, energisk, lätt och ”på” varje hjälp.
Helt enkelt – ren och skär KÄRLEK!!!
