Lite rädd kände jag mig. Gick och drog på det. Ska jag rida, inte hoppa iallafall. Kan jag verkligen tävla på söndag. Går noga anmäla sig. Tusen tankar för att slippa. Värre när barnen slår sig än när jag själv gör det. Var bara att ta tag i ridningen. In med Tinkern och på med sadel och träns. Hon är jag aldrig rädd på. Men visst kom tanken. Tänk om hon snubblar nu i full galopp och jag åker framför henne och trillar av och blir påsprungen. Nej, det hände inte. Vi har ju galopperat i fullt ös med säker fot i ett år nu. Det blir hopptävling på söndag, är ju skitkul att rida. Dottern undrade om hon kunde skritta imorgon. Känner inget i huvudet. Men då vill jag gå med. Ponnyn gnäggade när hon såg dottern idag. Ett igenkännande hej, där är du ju, gnägg. Så otroligt gulligt.Lilla, envisa och går bara på mitt sätt ponnyn hade undrat var hennes lilla ryttarinnan tagit vägen. Ibland blir man förundrad.