Idag slog jag rekord i att vara sämst. Mitt sämsta dressyrprotokoll hittills sänktes med ett ännu sämre resultat idag och det var inte med några få procent heller utan en hel jäkla skopa procent. Det var så dåligt att man nog bara får garva åt det.
På framridningen kändes ponnyn bättre än vanligt. Jag red en hel del skänkelvikningar för att mjuka upp honom och vi galopperade också i båda varven. Det var inte helt klockrena fattningar men det blev i alla fall galopp när jag bad om det och rent generellt kändes galoppen bättre än den brukar göra.
Ridläraren som fick barn för några månader sedan och som jag inte sett sedan dess, var med på framridningen. Hon verkade nöjdare än vanligt och kommenterade att ponnyn nog inte gjort så mycket på den förra ridskolan men att han nu börjat gå mer i form.
Jag tyckte inte att jag red fram så länge men på slutet började han kännas lite seg. När det var dags att rida programmet inne i ridhuset dog han totalt. Jag fick knappt fram honom i traven. Galoppen sket sig helt så alla galoppmoment blev det 0 på. Jag fick i alla fall ritten filmad och det enda jag tyckte blev något så när bra, var halten i mitten av programmet. Han brukar inte vara så bra på det men idag tyckte han att det där med att stå still kändes helt okej. Tyvärr var han seg igång därifrån så det blev ändå inte mer än en 6:a på den punkten.
Jaha, så det här var alltså resultatet av att putsa grejer och laga dessa till nästan midnatt, försaka en sovmorgon och sedan knoppa en raggig tjock ponny.
På eftermiddagen åkte jag till friesern. Jag skyndade mig att borsta för att hinna rida innan det blev mörkt. Hon kändes ungefär som vanligt när jag satt upp och vi växlade mellan skritt och trav. När vi kommit en bit mötte vi en motorcross. Jag hade ingen aning om vad hon skulle tycka om det, så för säkerhets skull bad jag honom stanna, vilket han gjorde och så satt jag av. Jag hade inte den minsta lust att sitta på om hon skulle få frispel. Mötet gick dock jättebra och pålle höll sig i skinnet. Han körde försiktigt förbi och jag tackade för visad hänsyn.
Sedan återstod problemet att komma upp igen. Hon är 162 cm hög, exklusive skor. Jag är 153 cm lång. Jag kan ta mig upp på en så stor häst om jag förlänger stiglädret lite. Haken var bara att sadelkåpan ligger över stiglädret så man kan inte justera lädret till rätt längd igen uppsuttet. Vi promenerade en bit och sedan kom vi till ett bra dike där jag kunde ställa henne. Den lilla lutningen räckte för att jag skulle kunna ta mig upp igen.
En bit längre bort kom vi till lite bebyggelse och där blev hon lite spänd och ytterligare en bit fram mötte vi en skramlande traktor. Jippi. Eller inte. Där kunde jag dock rida åt sidan en bra bit så traktorn kunde åka förbi. Sedan red jag inte så mycket längre utan vände hemåt. Hon var på tårna och uppförde sig lite som hon gjort under de första två veckorna jag red henne. På hemvägen höll jag henne sysselsatt och visst släppte det en del, men inte riktigt helt. Så ridningen på svarta springaren blev väl inte heller något att hurra över idag.
På framridningen kändes ponnyn bättre än vanligt. Jag red en hel del skänkelvikningar för att mjuka upp honom och vi galopperade också i båda varven. Det var inte helt klockrena fattningar men det blev i alla fall galopp när jag bad om det och rent generellt kändes galoppen bättre än den brukar göra.
Ridläraren som fick barn för några månader sedan och som jag inte sett sedan dess, var med på framridningen. Hon verkade nöjdare än vanligt och kommenterade att ponnyn nog inte gjort så mycket på den förra ridskolan men att han nu börjat gå mer i form.
Jag tyckte inte att jag red fram så länge men på slutet började han kännas lite seg. När det var dags att rida programmet inne i ridhuset dog han totalt. Jag fick knappt fram honom i traven. Galoppen sket sig helt så alla galoppmoment blev det 0 på. Jag fick i alla fall ritten filmad och det enda jag tyckte blev något så när bra, var halten i mitten av programmet. Han brukar inte vara så bra på det men idag tyckte han att det där med att stå still kändes helt okej. Tyvärr var han seg igång därifrån så det blev ändå inte mer än en 6:a på den punkten.
Jaha, så det här var alltså resultatet av att putsa grejer och laga dessa till nästan midnatt, försaka en sovmorgon och sedan knoppa en raggig tjock ponny.
På eftermiddagen åkte jag till friesern. Jag skyndade mig att borsta för att hinna rida innan det blev mörkt. Hon kändes ungefär som vanligt när jag satt upp och vi växlade mellan skritt och trav. När vi kommit en bit mötte vi en motorcross. Jag hade ingen aning om vad hon skulle tycka om det, så för säkerhets skull bad jag honom stanna, vilket han gjorde och så satt jag av. Jag hade inte den minsta lust att sitta på om hon skulle få frispel. Mötet gick dock jättebra och pålle höll sig i skinnet. Han körde försiktigt förbi och jag tackade för visad hänsyn.
Sedan återstod problemet att komma upp igen. Hon är 162 cm hög, exklusive skor. Jag är 153 cm lång. Jag kan ta mig upp på en så stor häst om jag förlänger stiglädret lite. Haken var bara att sadelkåpan ligger över stiglädret så man kan inte justera lädret till rätt längd igen uppsuttet. Vi promenerade en bit och sedan kom vi till ett bra dike där jag kunde ställa henne. Den lilla lutningen räckte för att jag skulle kunna ta mig upp igen.
En bit längre bort kom vi till lite bebyggelse och där blev hon lite spänd och ytterligare en bit fram mötte vi en skramlande traktor. Jippi. Eller inte. Där kunde jag dock rida åt sidan en bra bit så traktorn kunde åka förbi. Sedan red jag inte så mycket längre utan vände hemåt. Hon var på tårna och uppförde sig lite som hon gjort under de första två veckorna jag red henne. På hemvägen höll jag henne sysselsatt och visst släppte det en del, men inte riktigt helt. Så ridningen på svarta springaren blev väl inte heller något att hurra över idag.
