Reflektera mera

Jag längtar efter att skriva mer! Skriva av mig tankar och reflektioner, liksom sortera dem för mig själv. Men nu har jag inte fått till det på ett tag. Att det ska vara så svårt?

Jag har under många år brottats med känslan av att jag är lite i osynk med tiden. Det känns som att tiden går så fort och jag hinner ingenting. Ofta känns det som att jag bara betar av ett schema av saker som ska göras, från det jag vaknar tills det är dags att lägga sig. Jag har funderat en del över det, just i syfte att jag vill förändra känslan eftersom jag inte trivs med den. Jag har kommit fram till att lust och energi verkar vara starkt involverade på något sätt. Har jag låg energi och/eller ingen lust med nånting så hinner jag absolut ingenting. Och jag blir inte av med min låga energi genom att vila mig fri från den, lika lite som jag blir av med en känsla av stress genom att försöka skynda på och snabba mig så att jag hinner mer. För så funkar det inte. Jag behöver hitta andra lösningar, andra sätt att tänka, andra sätt att framkalla lust och energi, andra sätt att designa mitt liv på.

Jag övar fortfarande på att lära mig slappna av. Lära mig ta det lugnt. Lära mig att känna acceptans över att ”inte göra ett skit”, och kanske rent av kunna njuta av det.
Jag har jobbat mot stress i många år, men det var först under 2017 som jag förstod att min intensiva personlighet, min nyfikenhet och drivkraft att ständigt utforska och upptäcka, samt min läggning åt att älska fartfyllda aktiviteter som ger mig ”kickar”, faktiskt triggar mitt stressystem trots att jag samtidigt njuter. Och att jag – trots att jag försökt ägna mig åt yoga och meditation – fortfarande var på tok för mycket i mitt sympatiska system (stressystemet), istället för det parasympatiska ”lugn och ro”-systemet, bara genom mitt sätt att tänka och vara. Trots att jag alltså jobbat under flera år med att stressa ner. För jag tänkte aldrig tidigare på att min personlighet kunde vara inblandad...

Jag - som alltid har avskytt saker som går långsamt - behöver träna på just att finna ro i långsamheten. Jag - som kan vara lite snabb med att vara kritisk, framförallt mot mig själv - behöver träna på att leva mer i tålamod, acceptans och kärlek. Jag - som alltid har velat känna att jag gör nytta och är effektiv och produktiv - behöver träna på att känna att jag kan ”bara vara”, utan att göra någon nytta överhuvudtaget. Utan bara sitta och filosofera, läsa en bok, studera fåglarna vid fågelbordet, ligga och dra mig, röra mig långsamt, eller andra aktiviteter som jag tidigare i livet fått kliande utslag av för att det inte ”händer” något då! Jag trodde att det hörde till min personlighet, ”bara sån jag är”, men jag inser att jag förmodligen har köpt en tidsanda och ett samhällskoncept. Vi har blivit belönade för att vara intensiva och effektiva, och samhället i sig knuffar oss gärna i den riktningen på många sätt. Men det går emot vår evolutionära biologi, när det får oss att gå omkring med ett ständigt påslag i våra stressystem.
Så jag försöker designa om min attityd och personlighet lite. Lite mer åt lugn och ro-hållet.

Ja, det är bland annat såna tankar jag ägnar mig åt...

Annars kan jag inte låta bli att gå omkring och vara ganska dyster också. Mitt drömjobb, som jag började jobba på för ca 4½ år sedan, läggs ner om några veckor. När jag – efter att ha haft nånstans runt 17 olika fasta jobb i livet – äntligen hittar ett ställe där jag känner att ”HÄR! kan jag nog stanna resten av livet!”. Då läggs det ner.
Oh, the irony....

Jag har överförts till en annan tjänst på ett annat bolag, där jag ska börja jobba efter nyår. Men det är på en avdelning som inte finns idag utan som ska byggas upp. Och jag vet ingenting om jobbet. Jag vet att jag är anställd som administratör där, men jag har ingen aning om vad jag kommer att få jobba med. Det är det nog ingen som vet. Jag antar att det visar sig förr eller senare. Men jag har aldrig vetat så lite om ett jobb jag ska börja på. I de flesta fall när man får ett nytt jobb så brukar det åtminstone finnas en plan, så att man i alla fall har nån liten uppfattning om hur tjänsten kommer att se ut. Men inte nu. Kanske kommer jag bara få arkivera papper och koka kaffe? I så fall är det inget jobb jag vill ha.

Det är klart att om avdelningen inte finns och min tjänst ska byggas upp så kanske det finns möjlighet att forma tjänsten efter mina egna önskemål litegrann. Men samtidigt kommer det att vara en liten avdelning, och jag kommer att behöva göra det som behöver göras helt enkelt.

Det känns inte lustfyllt alls. Jag känner mig skeptisk och dyster. Mycket hänger nog på att jag inte valt det här själv. Tidigare har jag antingen haft tidsbegränsade anställningar eller sagt upp mig själv, och de jobb jag har fått har jag ändå sökt och tackat ja till själv. Nu måste jag bara gapa och svälja, tacka och ta emot. Har ingenting att säga till om utan blir liksom frånryckt mitt favoritjobb och bara utplacerad på något annat. Jo jag är glad att jag har en tjänst att gå till efter nyår. Det är inte alla min kollegor som fick det. Några blev bara uppsagda. Men min dysterhet och motvillighet kommer nog av sorgen över att förlora ett jobb som jag faktiskt verkligen har älskat nästan varenda dag, och förlora kollegor som har varit fantastiskt berikande och roliga att jobba tillsammans med. Det är som att det var för bra för att vara sant.
Och det är förbannat sorgset!