_FiA_
Trådstartare
Nu blev jag ångestladdad och ledsen. Jag har gått i terapi i ca 2 år. Innan jag började terapin så var jag verkligen på bottens botten. Låg inne på psyk en vända och hade svårt tvångssyndrom. Men jag fick en underbar psykolog och fick börja på en gång eftersom jag var så pass dålig. Vi gjorde upp en plan i KBT terapin, där vi började med små utmaningar. Och jag hittade någonstans en otrolig kämparglöd, jag hade bestämt mig för att hur helvetes jävla jobbigt skulle bli så skulle jag kämpa för livet, för detta var min chans. Jag la verkligen ner hela min själ i uppgifterna jag fick, och jag grinade hysteriskt av ångest, men gjorde dom ändå. (psykologen sa att hon aldrig träffat någon som varit så lojal gentemot hemuppgifterna). Första året var ett helvete med exponeringar och jag kämpade på och blev mycket mycket friskare. Efter årets slut så talade psykologen om att hon var med barn och skulle gå på mamma ledighet snart. Jag fick totalt panik och kände att allt skulle rasa totalt och att jag verkligen inte var nöjd och färdig med resultatet, jag ville ju bli FRISK , helt frisk alltså. Visst hade jag blivit bättre men inte tillräckligt. Hon tyckte att vi kunde försöka fasa ut det och att jag skulle klara mig själv. Men eftersom jag blev så ledsen så fick jag få en ny psykolog på samma mottagning. Denna tjejen var om möjligt ännu bättre än den förra, hon satte sig snabbt in i min situation och hon var lite "tuffare" än den förra och drev på ganska hårt, vilket absolut inte hade passat mig från första början när jag var så rädd och liten, men efter ett år så var det precis vad jag behövde.
Den nya psykologen och jag har nu träffats ett år nästan, jag har fortsatt kämpa som en idiot, och har kommit en lång bit på väg. Tack vare terapin så är jag friskare, det är så det känns. Idag talar hon om för mig att hon ska sluta om 6 veckor och flytta till en annan stad. Fick världens ångestpåslag när hon sa det. Hon har ett par veckor antytt att hon tycker jag kommit så långt att hennes roll är överflödig och att jag klarar mig bra själv, men jag känner inte alls så. Jag känner att jag är där jag är tack vare psykologerna och att jag kommer tappa precis allt vid ett avslut. Samtidigt så säger hon det inte är bra att ha KBT terapi för länge eftersom det är viktigt att patienten känner att han/hon faktiskt klarar sig på egen hand. Men jag känner ju inte alls att jag kommer klara mig själv, , men det hör väl lite till min diagnos också.. måste ha kontroll på saker och ting. Litar inte på min egen förmåga.
Samtidigt som jag är ångestladdad så är jag förbannad, om nu terapi en gång i veckan får mig att må så här pass bra, varför ska jag då inte få fortsätta den?
Vet inte vad jag ville med den här tråden.. känner mig bara uppgiven, och rädd
Den nya psykologen och jag har nu träffats ett år nästan, jag har fortsatt kämpa som en idiot, och har kommit en lång bit på väg. Tack vare terapin så är jag friskare, det är så det känns. Idag talar hon om för mig att hon ska sluta om 6 veckor och flytta till en annan stad. Fick världens ångestpåslag när hon sa det. Hon har ett par veckor antytt att hon tycker jag kommit så långt att hennes roll är överflödig och att jag klarar mig bra själv, men jag känner inte alls så. Jag känner att jag är där jag är tack vare psykologerna och att jag kommer tappa precis allt vid ett avslut. Samtidigt så säger hon det inte är bra att ha KBT terapi för länge eftersom det är viktigt att patienten känner att han/hon faktiskt klarar sig på egen hand. Men jag känner ju inte alls att jag kommer klara mig själv, , men det hör väl lite till min diagnos också.. måste ha kontroll på saker och ting. Litar inte på min egen förmåga.
Samtidigt som jag är ångestladdad så är jag förbannad, om nu terapi en gång i veckan får mig att må så här pass bra, varför ska jag då inte få fortsätta den?
Vet inte vad jag ville med den här tråden.. känner mig bara uppgiven, och rädd