Psykologen på gymmet

[Fresubin]

Jag har lite av ett bekymmer här. Jag går hos en psykolog och har gjort det i ett års tid varje vecka. Hon bor i den här staden. För en månad sedan mötte jag plötsligt henne och vad jag förmodar är en vän som var ute och promenerade. Det gick så fort att jag inte hann reagera direkt, utan tittade bara ner i marken och vi passerade varandra. Jag såg att hon såg mig, men hon tittade bort och konverterade med sin vän
När vi sågs 3 dagar senare på terapin så nämnde hon inget och jag nämnde inget.

Idag såg jag henne på håll på gymmet jag tränar på. Men åh.. varför just samma gym? Jag tycker det hela är lite olustigt, den här personen vet allting om mig osv och jag vill inte att hon ska påverka mitt gymmande, men jag kommer bara tänka på att stöta ihop med henne på gymmet. det kommer ju ske till slut.
Det känns så märkligt att vi pratar om djupa saker i terapin och på gymmet ska vi inte låtsas om varandra ? Eller borde man heja? Sen i terapin ska vi låtsas som ingenting??Vad är den sociala koden här?

 

[Tassetass]

När jag gick i terapi, i en liten stad där man springer på folk mest hela tiden, så frågade hon jag gick hos vad jag ville att vi skulle göra om vi sågs ute på stan. Huvudregeln för henne var att inte ta kontakt, men det var upp till mig att välja hur vi skulle göra.

 

[mandalaki]

Prata med henne om det, i terapin.

 

[Problematisk]

När jag gick i terapi, i en liten stad där man springer på folk mest hela tiden, så frågade hon jag gick hos vad jag ville att vi skulle göra om vi sågs ute på stan. Huvudregeln för henne var att inte ta kontakt, men det var upp till mig att välja hur vi skulle göra.

Så har det varit här också, när det har kommit upp. De tar inte kontakt om man inte pratat om det och de vet att man vill säga hej.

 

[Tranan]

Jag har alltid sökt att inte bli personlig med mina psykologer. Jag går inte dit för att jag vill ha dem som vänner, jag går dit för att lösa fel i min hjärna. Det gör att jag undviker dom. Då jag har mått dom på staden och det insisterar på att prata med mig så gör jag någon ursäkt och går vidare.

 

[Kilauea]

Skulle göra som hon gjorde, ignorera som om det var vilken person som helst.
Men ta upp det på nästa tillfälle om du är osäker.

 

[Grazing]

Jag har lite av ett bekymmer här. Jag går hos en psykolog och har gjort det i ett års tid varje vecka. Hon bor i den här staden. För en månad sedan mötte jag plötsligt henne och vad jag förmodar är en vän som var ute och promenerade. Det gick så fort att jag inte hann reagera direkt, utan tittade bara ner i marken och vi passerade varandra. Jag såg att hon såg mig, men hon tittade bort och konverterade med sin vän
När vi sågs 3 dagar senare på terapin så nämnde hon inget och jag nämnde inget.

Idag såg jag henne på håll på gymmet jag tränar på. Men åh.. varför just samma gym? Jag tycker det hela är lite olustigt, den här personen vet allting om mig osv och jag vill inte att hon ska påverka mitt gymmande, men jag kommer bara tänka på att stöta ihop med henne på gymmet. det kommer ju ske till slut.
Det känns så märkligt att vi pratar om djupa saker i terapin och på gymmet ska vi inte låtsas om varandra ? Eller borde man heja? Sen i terapin ska vi låtsas som ingenting??Vad är den sociala koden här?

Oftast så tar dom inte kontakt om man själv inte tar den, det är inget konstigt alls.

 

[tuaphua]

När jag gick hos psykolog pratade vi om det. Och hon tog inte kontakt om inte jag initierade. Jag fick välja hur jag ville ha det om vi skulle råka på varann.

 

[MM]

När jag gick på äsenheten så sa min sköterska på första träffen att "vi kommer ses ofta. Vi kommer springa på varandra på stan. Om vi träffas på stan, hur vill du att vi gör? Jag brukar låta bli att hälsa men hälsar om jag blir hälsad på. Ibland går det dock av ren reflex att hälsa på någon man känner igen så skulle jag hälsa och du inte vill så bara ignorera mig. Har du sällskap så kan du säga att du inte vet vem jag är och måste ha tagit fel på person".

 

[Alos]

Det brukar vara upp till patienten hur man vill göra och så rättar sig psykologen/läkaren sig efter det. Dvs om du hejar så hejar hen tillbaka och om du låtsas som ingenting gör psykologen/läkaren detsamma. Det är iallafall så jag är lärd.

 

[tanten]

Jag har inte hejat på sjukvårdspersonal om jag mött dem utanför vårdsituationen.

 

[Araminta]

Som vårdpersonal är jag upplärd att aldrig själv ta initiativ när jag springer på patienter privat. De flesta jag pratat med inom vården säger samma sak. Man avvaktar och följer den andres reaktion. Man är normalt trevlig om personen tar kontakt, besvarar hejanden och småprat, men det är hela tiden på den andres villkor.

Det handlar till stora delar om sekretess och hänsyn, men också om att relationen vårdgivare - patient är så väldigt präglad av maktförhållandena i situationen. Jag har djupa samtal med mina patienter men jag har aldrig upplevt att jag "känner" dem. De djupa samtalen jag initierar med patienter har alltid ett syfte, ett mål. Jag styr samtalet och jag använder mig av tekniker för att få med mig patienten dit jag vill. Det är en inställning som fungerar och förväntas i terapirummet men det är ett värdelöst sätt att lära känna en människa på.

Så att för att inte svamla iväg allt för långt:
1. Prata med psykologen om det känns märkligt. Hen kommer följa det du känner dig mest bekväm med.
2. Det är inte alls säkert att psykologen håller med dig om att hen vet "allt" om dig.

 

[micaelathegreat]

Jag träffar ibland mina läkare i arbetet. Det är en följd av arbete på sjukhus och en rad randande underläkare. Den som träffar min dotter på Barnmottagningen kan lika gärna vara på den mottagning jag besöker eller min hälsocentral nästa gång. Jag kan också träffa dem på gymmet på jobbet då många av oss anställda tränar där. Vi hälsar (om vi känner igen varandra) och jag har fullt förtroende för att "mina" läkare är professionella och att de kan skilja på mig som patient och mig som kollega.

 

[Stinaelin]

Enligt sekretessen så FÅR man inte hälsa på patienten först, utanför sjukhuset.

 

[MiniLi]

Som de andra är inne på så låtsas hon förmodligen som ingenting av hänsyn till dig och för att inte bryta sekretess. Men om inte hon tar upp det på nästa möte så kan ju du lyfta att det känns jobbigt.

Min gissning är att hon säkert är minst lika besvärad av att stöta på dig. Så är det för mig iaf, jag tycket det är rätt så obekvämt att träffa på patienter när jag är ”privat”.

 

[Lipperta]

Min sa till mig i början av vårat första samtal, efter att jag frågade, att jag får bestämma hur jag vill göra, hon hälsar gärna men endast om jag säger det är helt ok och jag kan även säga till henne om jag vill hon ska sluta närsomhelst.
Vi bor i en ort där alla känner alla, ytligt. Visst! Klart vi ska hälsa! sa jag.

Hade vi inte pratat om det här hade nog jag som är störigt trevlig till alla jag stöter på lett och sagt Hej, det behöver ju inte vara mer än så.

Men tycker absolut du ska ta upp det

 

[Görel]

Jag jobbar också med att prata med människor om känsliga och jobbiga saker. Om jag ser någon jag träffat i tjänsten utanför jobbet så beter jag mig alltid som att jag inte sett personen. Vill man hälsa på mig hälsar jag givetvis tillbaka. Utanför jobbet har både jag och de jag träffar under arbetstid rätt till ett privatliv. Hälsar man på mig så är det personen som äger sin egen sekretess som väljer att bryta den, det har jag inte rätt att göra.

 

[Seabaz]

När jag var hos ungdomsmottagningen första gången när jag var 15 och min mammas väninna (med en son jämngammal med min bror som sportade ihop) var gynekologen... kändes ju lite.. ehh... konstigt!

Min mamma visste ju inte ens att jag var där osv... träffade henne (väninnan/gynekologen) då och då i sportsammanhang och hon och morsan babblade på som om inget... och där står jag och tänker 'två veckor sedan låg jag i gynstolen med den där kvinnan pillandes mellan bena'


Försök tänka att dessa människor är professionella och gör sitt jobb på jobbet och är 'vanliga människor' utanför jobbet

 

[Lovisaleonora]

För mig räcker ett kort hej bra. Jag har svårt för och det känns konstigt att helt ignorera någon jag känner, men jag har heller ingen privat relation så djupare samtal än just hälsa känns inte aktuellt.

Men det är väl bara att berätta vid nästa samtal att du vill ha det på ett visst sätt?