Skrev för ett tag sen här i dagboken om min sambos deprimerande arbets/livssituation och känner att jag vill göra en uppdatering nu.
Han höll ju på att söka jobb och hade varit på intervju på statlig myndighet som kändes bra. Sen skulle dom göra referenstagning men referenserna hörde aldrig någonting och sen fick han efter orimligt lång väntan veta att dom kunde inte erbjuda honom någon tjänst pga att dom inte fick tag i hans referenser. Bull. Shit.
Eftersom dom frågat om han hade några sjukdomar under intervjun och han svarat ärligt att ”ja jag har den här sjukdomen som jag medicinerar för” så blev vi misstänksamma. Sambon börjar här att tappa hoppet fullständigt eftersom det var 50 utlysta tjänster som skulle tillsättas och han på pappret är mer än kvalificerad.
Det är mörkt. Men jag fortsätter att kika in på platsbanken med jämna mellanrum och en dag dyker det upp ett jobb som jag tycker låter väldigt spännande. Det är på pantbanken. Säger till sambon att han borde söka och han tycker väl att ”det är ingen idé” men söker ändå.
Det går några dagar och så ringer dom. Nu har han jobbat sin första vecka och i efterhand känner jag bara sån jävla tacksamhet att han inte fick det andra jobbet utan att det blev såhär. Det är som att han fått livsgnistan tillbaka. Så obeskrivligt jävla skönt att inte se honom tyngd av ångest och ovisshet längre.
Off topic; min systers kille fick jobb på den statliga myndigheten. Han jobbade en månad innan han sa upp sig.
Han höll ju på att söka jobb och hade varit på intervju på statlig myndighet som kändes bra. Sen skulle dom göra referenstagning men referenserna hörde aldrig någonting och sen fick han efter orimligt lång väntan veta att dom kunde inte erbjuda honom någon tjänst pga att dom inte fick tag i hans referenser. Bull. Shit.
Eftersom dom frågat om han hade några sjukdomar under intervjun och han svarat ärligt att ”ja jag har den här sjukdomen som jag medicinerar för” så blev vi misstänksamma. Sambon börjar här att tappa hoppet fullständigt eftersom det var 50 utlysta tjänster som skulle tillsättas och han på pappret är mer än kvalificerad.
Det är mörkt. Men jag fortsätter att kika in på platsbanken med jämna mellanrum och en dag dyker det upp ett jobb som jag tycker låter väldigt spännande. Det är på pantbanken. Säger till sambon att han borde söka och han tycker väl att ”det är ingen idé” men söker ändå.
Det går några dagar och så ringer dom. Nu har han jobbat sin första vecka och i efterhand känner jag bara sån jävla tacksamhet att han inte fick det andra jobbet utan att det blev såhär. Det är som att han fått livsgnistan tillbaka. Så obeskrivligt jävla skönt att inte se honom tyngd av ångest och ovisshet längre.
Off topic; min systers kille fick jobb på den statliga myndigheten. Han jobbade en månad innan han sa upp sig.
