Pepp

Dagen började med riktigt strålande solsken så jag tänkte att det vara bara att pass på att rida innan strålarna försvann. W kändes nästan lika cool som igår, skogen var så vacker och luktade så gott. Och för första gången på mycket länge bubblade det upp en dos lyckokänslor. (Ja, de har tyvärr inte varit så närvarande på sistone.)

Det var jag, W och skogen. Egentligen hade jag bara tänkt ta en kortare runda för att sedan rida lite på banan, men jag insåg att jag helst inte ville rida hem igen så det blev skogen för hela slanten.

När vi skulle börja trava fick W helt spunk. Anledning? Lerkokorna han samlat på sig under hovarna på den leriga stigen vi precis varit på, släppte och sprätte omkring . Ridbanehäst eller? (Jag kunde i alla fall inte notera någon annan anledning till frispelet.)

Precis där mitt i spunket kände jag hur foten gled in i stigbygeln och jag tänkte "inte ramla av nu". Det gjorde jag inte heller. W är mjuk i sina skutt så jag har aldrig suttit riktigt löst på honom. Men jag inser att jag nog borde sätta säkerhetsstigbyglarna på hans dressyrsadel i stället. Han har en allroundsadel som jag inte använder så mycket men igår fixade jag säkerhetsstigbyglar till den sadeln för att ha vid uteritt. Men igår fick jag åter konstatera att jag inte sitter riktigt bra i den sadeln, så idag tog jag dressyrsadeln. Jag sitter som gjuten i den och tycker faktiskt att det funkar bra att klättra med den också.

På hemvägen galopperade vi lite igen. Han är så försiktig när han galopperar (och känns lite feg). Jag vill gärna att han ska ta för sig lite mer i galoppen så jag satt där och peppade och berömde ganska högljutt med glada tillrop . Och han var så duktig.

HV berättade att det från början hade varit tänkt att han skulle bli fälttävlanshäst. Han passade inte som det. Jag förstår varför...