Migo
Trådstartare
Helgen 10-11/8 hade bergslagens vallhundsklubb Ik2-tävlingar utanför Örebro. En klurig bana, ganska svåra (men roliga!) får och rejält utmanande startfält.
Efter att ha ägnat lördagen åt att jobba i djurhanteringen så kunde jag inte stå emot suget, utan efteranmälde Fridolf till söndagens tävling. "Det kan ju inte gå mer än fel" tänkte jag, och betalade in startavgiften.
(Till saken hör att Fridolf är under 2 år gammal och jag som förare är helt orutinerad på tävlande. Vi jobbar mest praktiskt, och har bara vågat oss på ett par-tre Ik1-starter tidigare i somras, varav två slutade i brutna rundor. Fridolf har inte gjort sitt VP än.)
Lördagkvällen ägnade sig mina träningskompisar åt att prata om hur svåra kumlatävlingarna var... Jag ägnade mig åt att försöka förklara för Fridolf att det kan vara poäng i att gå ut på långa utgångar även om man inte ser fåren...
Lördag morgon då. Banan ombyggd så att framdrivningen var ännu krokigare, och ännu längre. Lammen i hagen bredvid banan stod nyfiket och kollade på utställningsdjuren (= starkt drag). Om man skickade vänster så skar hunden förvisso av draget mot lammen, men på grund av ett par svackor så tappade den tävlingsfåren ur sikte. Högerhämt gjorde att det blev långt att gå hela vägen upp till punkten för upptag (eftersom framdrivningen inte var rak) och det var lite trångt precis uppe vid hanteringen. Däremot tappade hunden aldrig sikten på djuren på samma sätt. Dagen innan var det flera hundar som på vänsterhämt antingen inte hittade tävlingsfåren, eller skar och själva gjorde upptaget från högersidan.
För mig var målet med starten att ge honom erfarenheten av ett riktigt långt hämt, att våga söka ut i utgången och arbeta självständigt på djuren även nästan en halv km från föraren. Segern för oss låg i att han skulle hitta djuren, att ta oss runt banan var inte ens planerat.
(Fåren ställdes ut utanför bilden, i vänsterkant, i höjd med ensilagebalsbygget. De skulle inte ha synts på bild pga avståndet, även om de funnits med...)
Eftersom jag var osäker på om Fridolf skulle orka gå ut hela vägen så valde jag att skicka åt hans "vida sida" - dvs högerhämt. Och ut gick han - tom lite bakåt precis vid starten (poängavdrag). Strök längs högerkanten av fältet hela vägen upp till hanteringen men gick ngt snett mot djuren sista 5 minutrarna, och tryckte iväg dem lite snett i upptaget (yterligare avdrag). Eftersom det inte är helt lätt att se detaljerna på sånt avstånd, så valde jag att ta det säkra före det osäkra och blåste ett stopp - vilket han tog! Tyvärr skulle det visa sig, för sen fick han aldrig riktigt tag i fåren igen. Så fort jag lade mig i och styrde så ställde jag till det. Vi fick en väldigt krokig framdrivning och missade grinden... När vi rundade pinnen blev det en liten krok till och då var framdrivningspoängen slut.
Av folket i djurhanteringen fick jag sen höra att han hade jobbat skitbra vid upptaget, och själv var på väg att reda ut sitt misstag. Om jag bara hade hållit käft, så hade han fixat biffen...
På det stora hela är jag toknöjd med min lilla hund. Han gjorde verkligen sin del av jobbet, fattade flera väldigt bra beslut, lydde var enda vissla(!) även med dragiga får, på nästan 500 meters håll. Största lärdomen var, åter igen, att jag måste lita ännu mer på honom och faktiskt vara tyst. Hur bra förutseende och djuröga man än har som människa, så kommer det aldrig i närheten av hur otroligt skickliga och reaktiva våra vallhundar är! Har man väl kommit till läget i utbildningen där hunden själv vet vilka verktyg den har för att hantera djuren så blir man som förare oftare ett hinder än en hjälp i detaljarbetet.
Om man bara tittar på pappret så var det kanske ingen lysande runda - tot 17 poäng på utgång och upptag, sen poängen slut... Men om man ställer det i relation till hur andra, betydligt mer rutinerade ekipage också hade det väldigt svårt med både utgång och framdrivning, tar hänsyn till att Fridolf var mer än ett år yngre än näst yngsta deltagande hund och att hans förare, till skillnad från resten av startfältet, nästan aldrig tävlat - så känner vi oss skitduktiga
Vi kom på 29 plats av 39 starter. För oss var det en jätteseger!
Och OJ vad blodad tand jag fick för att köra fler Ik2!
Väl tillbaka på jobbet i djurhanteringen fick lilleman en bullkant av utställar-Lena. Lenas Freyja tyckte väl kanske att det var lite väl orättvist
Efter att ha ägnat lördagen åt att jobba i djurhanteringen så kunde jag inte stå emot suget, utan efteranmälde Fridolf till söndagens tävling. "Det kan ju inte gå mer än fel" tänkte jag, och betalade in startavgiften.
(Till saken hör att Fridolf är under 2 år gammal och jag som förare är helt orutinerad på tävlande. Vi jobbar mest praktiskt, och har bara vågat oss på ett par-tre Ik1-starter tidigare i somras, varav två slutade i brutna rundor. Fridolf har inte gjort sitt VP än.)
Lördagkvällen ägnade sig mina träningskompisar åt att prata om hur svåra kumlatävlingarna var... Jag ägnade mig åt att försöka förklara för Fridolf att det kan vara poäng i att gå ut på långa utgångar även om man inte ser fåren...
Lördag morgon då. Banan ombyggd så att framdrivningen var ännu krokigare, och ännu längre. Lammen i hagen bredvid banan stod nyfiket och kollade på utställningsdjuren (= starkt drag). Om man skickade vänster så skar hunden förvisso av draget mot lammen, men på grund av ett par svackor så tappade den tävlingsfåren ur sikte. Högerhämt gjorde att det blev långt att gå hela vägen upp till punkten för upptag (eftersom framdrivningen inte var rak) och det var lite trångt precis uppe vid hanteringen. Däremot tappade hunden aldrig sikten på djuren på samma sätt. Dagen innan var det flera hundar som på vänsterhämt antingen inte hittade tävlingsfåren, eller skar och själva gjorde upptaget från högersidan.
För mig var målet med starten att ge honom erfarenheten av ett riktigt långt hämt, att våga söka ut i utgången och arbeta självständigt på djuren även nästan en halv km från föraren. Segern för oss låg i att han skulle hitta djuren, att ta oss runt banan var inte ens planerat.
(Fåren ställdes ut utanför bilden, i vänsterkant, i höjd med ensilagebalsbygget. De skulle inte ha synts på bild pga avståndet, även om de funnits med...)
Eftersom jag var osäker på om Fridolf skulle orka gå ut hela vägen så valde jag att skicka åt hans "vida sida" - dvs högerhämt. Och ut gick han - tom lite bakåt precis vid starten (poängavdrag). Strök längs högerkanten av fältet hela vägen upp till hanteringen men gick ngt snett mot djuren sista 5 minutrarna, och tryckte iväg dem lite snett i upptaget (yterligare avdrag). Eftersom det inte är helt lätt att se detaljerna på sånt avstånd, så valde jag att ta det säkra före det osäkra och blåste ett stopp - vilket han tog! Tyvärr skulle det visa sig, för sen fick han aldrig riktigt tag i fåren igen. Så fort jag lade mig i och styrde så ställde jag till det. Vi fick en väldigt krokig framdrivning och missade grinden... När vi rundade pinnen blev det en liten krok till och då var framdrivningspoängen slut.
Av folket i djurhanteringen fick jag sen höra att han hade jobbat skitbra vid upptaget, och själv var på väg att reda ut sitt misstag. Om jag bara hade hållit käft, så hade han fixat biffen...
På det stora hela är jag toknöjd med min lilla hund. Han gjorde verkligen sin del av jobbet, fattade flera väldigt bra beslut, lydde var enda vissla(!) även med dragiga får, på nästan 500 meters håll. Största lärdomen var, åter igen, att jag måste lita ännu mer på honom och faktiskt vara tyst. Hur bra förutseende och djuröga man än har som människa, så kommer det aldrig i närheten av hur otroligt skickliga och reaktiva våra vallhundar är! Har man väl kommit till läget i utbildningen där hunden själv vet vilka verktyg den har för att hantera djuren så blir man som förare oftare ett hinder än en hjälp i detaljarbetet.
Om man bara tittar på pappret så var det kanske ingen lysande runda - tot 17 poäng på utgång och upptag, sen poängen slut... Men om man ställer det i relation till hur andra, betydligt mer rutinerade ekipage också hade det väldigt svårt med både utgång och framdrivning, tar hänsyn till att Fridolf var mer än ett år yngre än näst yngsta deltagande hund och att hans förare, till skillnad från resten av startfältet, nästan aldrig tävlat - så känner vi oss skitduktiga
Vi kom på 29 plats av 39 starter. För oss var det en jätteseger!
Och OJ vad blodad tand jag fick för att köra fler Ik2!
Väl tillbaka på jobbet i djurhanteringen fick lilleman en bullkant av utställar-Lena. Lenas Freyja tyckte väl kanske att det var lite väl orättvist
Senast ändrad:
