Jag har flera hästar som betytt mycket för mig. Min första ponny, eller min nuvarande häst som jag aldrig skulle sälja. Men det finns en ponny som har betytt mer för mig än någon annan.
Det är min ponny Lasse. En hollänsk importponny som vi hittade i ett försäljningsstall när vi inte alls skulle köpa någon mer häst. Det blev ändå så att jag fick provrida honom. Jag minns det så väl. Jag skulle provrida tre hästar. Lasse var den första. Ett stort huvud, en tjock mage och inte så mycket däremellan. Han lunkade långsamt ut från stallet. Vi hade tydligt sagt att vi ville ha en häst som var framåt, och så kom DEN DÄR? Men känslan blev en helt annan när jag fick sitta på hans rygg. Det var kärlek från start. Han var en fröjd att rida. När jag motvilligt fick hoppa av för att hoppa upp på häst nummer två så red jag 2 varv innan försäljaren sa "Du vill ha Lasse va?". Svaret var klart och häst nummer tre provred jag inte ens .
Lasse var den hästen som tog mig ut på tävlingbanan på allvar. Han gjorde allt för mig och vi var ett riktigt team. Vi var oftast placerade, och han var verkligen en fröjd att rida. Efter varje bra runda stod mamma redo med sockerbit utanför banan. Lasse nästan sökte efter mamma med blicken så fort han kom i mål.
På hemmaplan var han väldigt speciell. Han hade svårt att lita på människor och valde ut de han tyckte om. Han stod alltid och väntade på mig när jag kom hem från skolan. Han gnäggade mörkt och nickade med huvudet så fort han såg mig. Han blev min enda vän, då jag vid den här tiden var mobbad och utfryst i skolan.
Tyvärr har man ju inte turen att behålla sin "once in a lifetime"-häst för alltid. Vår saga slutade med att han fick hovledsinflammation fram till följd av att han biljarderade ganska kraftigt vilket nötte på lederna. En dag stannade vi ut oss på tävling för första gången någonsin, dagen efter var han halt . Ett år kämpade vi, men till sist fick vi ge upp. 2 februari 2005 är fortfarande en av de värsta dagarna i mitt liv. Det var dagen då jag förlorade Lasse, min bästa vän.
Det var ett tag efter han avlivats som jag träffade en vän som länge sökt häst och till sist köpt en. Jag minns att hon sa "Egentligen ville jag ju ha en häst som Lasse". Jag svarade "Jag med, men det finns bara en Lasse".
Det är min ponny Lasse. En hollänsk importponny som vi hittade i ett försäljningsstall när vi inte alls skulle köpa någon mer häst. Det blev ändå så att jag fick provrida honom. Jag minns det så väl. Jag skulle provrida tre hästar. Lasse var den första. Ett stort huvud, en tjock mage och inte så mycket däremellan. Han lunkade långsamt ut från stallet. Vi hade tydligt sagt att vi ville ha en häst som var framåt, och så kom DEN DÄR? Men känslan blev en helt annan när jag fick sitta på hans rygg. Det var kärlek från start. Han var en fröjd att rida. När jag motvilligt fick hoppa av för att hoppa upp på häst nummer två så red jag 2 varv innan försäljaren sa "Du vill ha Lasse va?". Svaret var klart och häst nummer tre provred jag inte ens .
Lasse var den hästen som tog mig ut på tävlingbanan på allvar. Han gjorde allt för mig och vi var ett riktigt team. Vi var oftast placerade, och han var verkligen en fröjd att rida. Efter varje bra runda stod mamma redo med sockerbit utanför banan. Lasse nästan sökte efter mamma med blicken så fort han kom i mål.
På hemmaplan var han väldigt speciell. Han hade svårt att lita på människor och valde ut de han tyckte om. Han stod alltid och väntade på mig när jag kom hem från skolan. Han gnäggade mörkt och nickade med huvudet så fort han såg mig. Han blev min enda vän, då jag vid den här tiden var mobbad och utfryst i skolan.
Tyvärr har man ju inte turen att behålla sin "once in a lifetime"-häst för alltid. Vår saga slutade med att han fick hovledsinflammation fram till följd av att han biljarderade ganska kraftigt vilket nötte på lederna. En dag stannade vi ut oss på tävling för första gången någonsin, dagen efter var han halt . Ett år kämpade vi, men till sist fick vi ge upp. 2 februari 2005 är fortfarande en av de värsta dagarna i mitt liv. Det var dagen då jag förlorade Lasse, min bästa vän.
Det var ett tag efter han avlivats som jag träffade en vän som länge sökt häst och till sist köpt en. Jag minns att hon sa "Egentligen ville jag ju ha en häst som Lasse". Jag svarade "Jag med, men det finns bara en Lasse".