Och jag är faktiskt nervös. Mest för att bryta den skyddsbarriär jag byggt upp i alla dessa år. Nu ska den raseras och jag ska verkligen så långt utanför min trygga bubbla jag bara kan, dvs träffa personen som utlöste min PTSD. Det är sjukt.
Men relationen jag och min bror byggt upp under det senaste åren över telefon är stark. Han har ett stabilt liv, jobb och bostad, precis de kraven jag ville ha innan jag ens kunde tänka tanken på att träffa honom. Jag har verkligen satt kraven för honom och talat om vad som gäller i mitt hem och att det här är sista chansen för honom att visa att han faktiskt inte är den där personen som gjorde oss så illa under många år med droger och skit. Och jag måste ändå säga att den tillit jag känner mot honom just nu är ändå rätt så stor. Jag har en bra magkänsla även fast det är nervöst.
Det här är trots allt en av de viktigaste händelserna i mitt liv och jag hoppas så att inget händer nu så jag kan krama min bror nästa fredag efter nästan 10 år.
Men relationen jag och min bror byggt upp under det senaste åren över telefon är stark. Han har ett stabilt liv, jobb och bostad, precis de kraven jag ville ha innan jag ens kunde tänka tanken på att träffa honom. Jag har verkligen satt kraven för honom och talat om vad som gäller i mitt hem och att det här är sista chansen för honom att visa att han faktiskt inte är den där personen som gjorde oss så illa under många år med droger och skit. Och jag måste ändå säga att den tillit jag känner mot honom just nu är ändå rätt så stor. Jag har en bra magkänsla även fast det är nervöst.
Det här är trots allt en av de viktigaste händelserna i mitt liv och jag hoppas så att inget händer nu så jag kan krama min bror nästa fredag efter nästan 10 år.
