- Svar: 5
- Visningar: 2 375
Jag har ganska länge längtat efter att ta det mer lugnt, vara mer obokad och vara hemma mer. Jag har tappat lusten att åka runt till en massa olika aktiviteter – som visserligen var för sig är roliga, men jag längtar konstigt nog hela tiden efter att bara stanna upp, ha ”tråkigt” och lämna ett utrymme för lusten, spontaniteten och inspirationen att komma fram. Jag har sagt nej till flera aktiviteter och min kalender är numera väldigt luftig. Egentligen har det börjat kännas bra. Jag har hållt kvar vid att träffa vänner, rida, gå på yogaklasser och gå på hälsostärkande behandlingar, men resten av aktiviteterna har jag strukit.
Ändå kände jag ett stort motstånd när jag skulle åka till ridlektionen den här veckan. Jag hade ingen lust alls. Mitt knä hade visserligen nästan återgått till normal färg igen, efter att ha varit helt blått i två veckor efter att dressyrbjässen hoppade in i ridhusdörren med mitt knä före förra ridlektionen... :/
I bilen försökte jag övertala mig att det kanske kunde bli roligt om jag fick rida nån annan än dressyrbjässen, men inte ens det kändes övertygande.
Och självklart skulle jag rida på dressyrbjässen igen. Jag har ju sagt till tidigare om att jag vill rida nån annan än honom, och jag har även sagt till att jag gärna fortsätter på den lilla kallblodstravaren som jag fick sitta på några gånger, men det är ändå dressyrbjässen som gäller för mig. Och jag förstår det. För han är den enda riktigt stora hästen i den lilla verksamheten – de andra hästarna de har är 155 eller mindre. Och jag är ju ändå närmare 185. Näst sista gången jag satt på den lilla kallblodstravaren bad jag om att bli fotograferad, och jag kan inte förneka att jag ser väldigt stor ut på honom...
Så jag förstår att det är dressyrbjässen som gäller för mig när jag rider där.Nu har jag ridit honom ett antal gånger och kan väl säga att jag har fått möjlighet att lära känna honom, men det har tyvärr inte blivit så att jag har ”kommit underfund” med honom eller börjat tycka bättre om honom för det, utan det har blivit tvärtom... Ju mer jag har lärt känna honom desto mer har jag konstaterat att jag inte gillar honom. I början var jag fascinerad över att han var så välutbildad, men nu har jag sett mer av hans personlighet och tyvärr klickar vi inte. Och det är så förbannat synd!
Vädret var bättre denna gång så vi slapp ridhuset, och han brukar kännas lite mer avslappnad på ridbanan. Men efter att ha ridit fram i alla gångarter och gjort någon övning så märkte jag att han började spänna sig, blåsa upp sig, titta upp sig på saker runtomkring och stänga av mig mer och mer. Och jag gillar inte det. Han är ju ganska okänslig och lat redan från början – svår att rå på liksom, och dessutom lite tittig, spänd och nonchalant, och piffar gärna upp vardagen med att rycka till eller kasta sig lite hit och dit. En del hästar kan i det läget skärpa till sig om man blir lite mer bestämd och kräver arbete, men han har lite humör så om jag blir för hård eller krävande så reagerar han med att bli ännu mer tittig, lite som i protest. Och han är ju så gigantiskt jättestoooor... Att sitta på ett närmare 180-cms humörigt, spänt och tittigt muskelpaket som jag känner att jag börjar tappa kommunikationen med helt och hållet är inte min idé om en rolig kväll alls.
Så jag avbröt lektionen, jobbade lite till i skritt, tog några travsteg för att trava av honom, men sen fick det vara bra.
Jag försökte tänka att ”det är bara 5 inbokade ridlektioner kvar på hösten, det kan jag väl stå ut med, det kanske känns bättre sen”, men med tanke på att jag faktiskt bara känner mig mer och mer anti till dressyrbjässen så bestämde jag mig där och då att det fick vara nog. Jag avbokade resten av lektionerna. Nu är det slut. Nu har jag inga mer inbokade ridlektioner kvar.
Det kändes väldigt ledsamt. Det var inte såhär jag ville att det skulle bli.
Jag kan fortfarande hoppa in som ersättare på min gamla ridskola och köpa någon lektion där om det finns till salu, och det ska jag nog försöka göra lite senare i höst – bara för att ge det en chans att förhoppningsvis få en lite bättre känsla med mig, och inte avsluta ridningen med ett sånt negativt minne som det blev.
Kvällen blev i alla fall ett utmärkt tillfälle i att öva mig på det jag läser om när det gäller personlig utveckling, självmedkänsla och känslo-/tankehantering...
Först i stallet så började min hjärna hitta på tankesagor... Jag blev nämligen väldigt förvånad över att jag inte behövde justera stiglädrenas längd på dressyrbjässens sadel. För det finns ju INGEN som har lika långa ben som jag! Under alla ÅR och hundratals lektioner jag har ridit på ridskola så har det väl kanske bara hänt en eller ett par gånger att jag inte har behövt justera stiglädren efter föregående ryttare. Det händer liksom bara inte. Men dressyrbjässens stigläder var perfekt inställda för mig.
Då började tankarna snurra... Hade han inte blivit riden sen jag satt på honom för två veckor sen?!? Jag hade också noterat att tränset var ”halv-ihopsnurrat” när jag tog det. Min hjärna har nämligen dille på att lägga märke till såna detaljer. Jag minns att när jag tog hans träns inför förra lektionen så var det ”hel-ihopsnurrat”, dvs med både käkrem och nosgrimma, men eftersom jag inte riktigt har förstått poängen med att snurra ihop tränset så så hängde jag tillbaks det ”halv-ihopsnurrat” med enbart käkremmen. Och nu när jag tog det var det alltså bara ihopsnurrat med käkremmen...
Men det fanns några detaljer som inte riktigt stämde. Hans strykkappor låg var för sig i korgen. Och jag brukar alltid lägga ihop strykkapporna två och två. Plus att hans bett inte var 100% rent, och jag brukar vara extremt noggrann med att göra rent bettet. Men å andra sidan vet jag att det var väldigt bråttom in med utrustningen efter förra lektionen, eftersom ridläraren skulle låsa sadelkammaren och åka hem. Jag skulle ju kunna ha missat...
Hmmm.....
När hjärnan satte igång att snurra om detta på vägen hem från lektionen så la jag dock märke till det ganska snabbt, och bröt tankesagorna som min hjärna hittade på. Jag hade ju faktiskt ingen aning om hur det faktiskt låg till, och det var helt meningslöst att spekulera. Att hitta på konspirationsteorier runt detaljer om saker man egentligen inte kan uttala sig om är bara ohälsosamt. Jag sa åt mig själv att släppa det!
Sen kom jag hem och kände mig ganska dyster, ledsen och misslyckad. Och då satte tankarna igång igen. Denna gång med att anklaga mig själv för att vara en urusel ryttare, att ingen ridverksamhet vill ha mig som kund, att jag aldrig mer borde sitta på en häst, att alla tycker illa om mig och att allting vore bättre om jag vore död. Det gjorde att allt kändes mycket värre och jag blev bara allt mer ledsen och mådde allt mer dåligt. Även där la jag efter en stund märke till vad jag höll på med, och stannade upp och funderade på vad det här egentligen var. Och återigen insåg jag förvånat att min hjärna spelade upp dessa tankar som tröst! Jag tröstar alltså mig själv genom att hacka på mig själv och försätta mig i ett eländighetsläge!
Så himla dumt.
När jag hade konstaterat det så blev det liksom tyst i hjärnan. Som om jag hade kommit på mina tankar med att göra ofog och de hade dragit sig undan i skamvrån. Det kändes som en lättnad.
Det här är andra gången jag har kommit på att jag är elak mot mig själv i motgångar och när det känns tungt. Nu börjar jag bli allt mer medveten om det, och nästa gång kanske jag till och med kan öva på att försöka ha medkänsla med mig själv och vara vänlig, varm och omhändertagande mot mig själv i jobbiga situationer! Måste bara komma på vad jag ska ersätta de elaka tankarna med och hur man gör för att vara vänlig mot sig själv....
I alla fall – nu är det slut med den regelbundna ridningen för mig.
(Åtminstone tills lusten återkommer igen)
