Ni som inte fått barn än...

[Jamtland]

...bör nog inte läsa här...

Jag har en fundering som jag haft sedan förlossningen. För även om förlossningen gick "bra" (hade en mönsterförlossning enligt min bm) så gjorde det ju in i helvete ont. Eftersom ryggbedövningen försvann (för lite personal på för många barnaföderskor gjorde att jag och min mönsterförlossning "glömdes bort") så låg jag i flera timmar och hade så ont att jag inte kunde prata och inte kunde ha ögonen öppna för jag hade så djävulskt ont.

Jag har även nu i efterhand svårt att föreställa mig hur jag rimligen skulle kunna ha mer ont utan att svimma. Så min något invecklade fundering är:

Ni som fått barn och någon gång gjort illa er så att ni svimmat av smärta, är smärtan likadan? Eller är förlossningssmärta "uthärdligare" och mindre svimningsframkallande än annan värk?

Jenny

 

[Meibla]

Sv: Ni som inte fått barn än...

ehum.. skulle nog inte läst det där

Har inte en susning om hur förlossningssmärta känns, men om det är värre än att ha 3 brutna revben, en kass svanskota och maginfluensa samtidigt,(DET gjorde ont) då vettefan om jag vill föda barn

 

[Jamtland]

Sv: Ni som inte fått barn än...

Jag varnade faktiskt...

Jag har aldrig brytit något eller lyckats göra illa mig våldsamt, så jag har liksom inte så mycket att jämföra med. De gånger jag slagit mig riktigt illa så har jag slagit i huvudet och det är inte samma sorts "ont" som vid föda barn.

Jenny

 

[ainasoja]

Sv: Ni som inte fått barn än...

Just förlossningsvärken vet man ju går över och vad man får ut av det, så jag man står nog ut med den mer än annan värk även om den är den jävligaste värken jag varit med om.

Eller nä nu ljög jag, den jävligaste värken jag varit med om var när jag pga värk i höfterna fick ta ambulansen in, den värken var hemsk och inte fasiken fick jag ut ett skit ut av den mer än taskig mat, en förvirrad rumskompis på 92 år och en massa smärtstillande i 6 hemska dagar

 

[Snurrfian]

Sv: Ni som inte fått barn än...

Jag tror att kroppen är mer inställd på att vara "närvarande" vid en förlossning än vid en plötslig skada... Jag höll på att svimma av en sådan löjlig sak som ett nyckelbensbrott men förlossning trots att det gjorde fruktansvärt ont och jag inte fick något mer smärtstillande pga att hjärtljuden gick ner så var jag fullständigt närvarande även om jag inte var så klar i skallen direkt... Det var under ca en timme då de väntade på att den sista lilla "flärpen" skulle försvinna men samtidigt var de oroliga för barnet... Så en vända var jag upp i gynställning och fick sen komma ner igen för de ville avvakta lite till... Hela rummet var fullt med läkare, uskor, och BM för de hade skiftbyte precis där...

 

[Timsetim]

Sv: Ni som inte fått barn än...

Jag har funderat lite i samma banor. När jag var yngre (även till viss del även nu som äldre) så slarvade jag väldigt mycket med maten. Inget ovanligt att middagen på kvällen var det första jag åt på hela dagen. Det hände vid några tillfälle att jag pga det fick fruktansvärd magknip och på väg till toan vaknade på hallgolvet för att jag svimmat. Tycker inte att jag är känslig mot smärta för övrigt. Som hästtjej så får man ju dagligen en och annan smäll, men om lite magknip får mig i däck, hur ska det då bli när mina två bebbar ska ut?? Jag hoppas att Snurrfian har rätt, att kroppen kan skilja på smärta och smärta. Trots detta så är inte förlossningen någonting jag är rädd för. Blir det vaginal förlossning hoppas jag min kropp ställer upp och gör sitt jobb!

/Timsetim

 

[Inte_Ung]

Sv: Ni som inte fått barn än...

Den värsta smärta som jag har haft var när ett av mina revben var brutet på 2 ställen.
Inget slår den skärande smärtan av läkande revben kombinerat med en hostning, nysning eller ett skratt.

Och jag har fött 3 barn, 2 med bara lustgas och det första även med petidin och bedövning av de lägre mjukdelarna.
Alltså helt utan ryggbedövning.
Några Alvedon gick det visst åt också.
De fungerar faktiskt rikigt bra i början.

 

[emma74]

Sv: Ni som inte fått barn än...

jag hade mina jävligaste gallstensanfall en kort tid efter Emmas förlossning och jag konstaterade att jag hellre födde barn än hade gallstensanfall... nu fick jag ju visserligen lustgas större delen av förlossningen men gick ju genom en del av värkarna utan...

MEN trots att jag har sådan nålskräck och har vägrat ryggbedövning (och har dessutom haft så snabba förlossningar att jag antagligen inte skulle ha hunnit få bedövning) så börjar jag fundera på att överväga ryggbedövning nästa gång - för åtminstone en till vill jag ha... och det säger väl allt?

 

[300hk]

Sv: Ni som inte fått barn än...

Den värsta smärtan jag har vart med om när jag bröt 2 revben och fick hjärnskakning i en bilolycka. Jag skulle hellre vilja föda 20 barn än att gå genom det igen.

Födde Felicia med lustgas,men den smärtan kan man stå ut med..

 

[Vilya]

Sv: Ni som inte fått barn än...

Ok vet att förlossningssmärta uppfattas olika av alla och jag kan tillägga att jag börjar oroa mig för min kommande förlossning (trots att jag haft en riktig mönsterförlossning tidigare), men följande saker som jag har råkat ut för var värre än förlossningen:

Slet av ligamenten eller senorna "eller vad det nu är" som håller fast nyckelbenet, det gjorde -ligt ont länge.
Migrän...
Riktigt jobbiga magkatarranfall.
Bältros, det absolut värsta jag har varit med om, går inte att beskriva hur ont det gjorde dessutom gjorde det ont precis hela tiden i två veckor innan det blev lite bättre (eller om det var så att jag vande mig ). Gör fortfarande #¤%&%#/#%#"¤ ONT när jag blir stressad, nästan ett år efter att jag hade det.

När jag födde Hannah fick jag akupunktur och lustgas, visst gjorde det ont men jag uppfattade smärtan som mer jobbig än som som ren skärande smärta så jag tycker nog att den smärtan var mer uthärdlig än andra smärtor. Tror att det är så för att man är förberedd på den värsta smärtan man kan tänka sig plus att man vet vad som väntar... det bästa som man någonsin kan uppleva

 

[Bebben]

Sv: Ni som inte fått barn än...

Jag måste säga att min bältros gjorde minst 10 gånger så ont som sprickor i revben, käke, brutna småben i foten och jag vet inte allt. Det var en HEMSK smärta, som satt i sammanlagt 1½ månad. Dom följande 2 månaderna var mer uthärdliga, men öm som satan var jag ändå.

Nu har jag visserligen inte fött barn, men om det känns mindre än bältros kan jag säkert föda 20 barn

 

[Vilya]

Sv: Ni som inte fått barn än...

Du kan lugnt föda hur många barn som helst...

Ville bara dö när jag hade bältros, hade gjort vad som helst för att slippa smärtan i 10 sekunder Hoppas innerligt att jag aldrig råkar ut för det igen, vet att det är ovanligt men min pappas kollega fick det två gånger med tre månaders mellanrum på samma ställe... Jag hade mitt i ansiktet och har några fina ärr

 

[frukanon]

Sv: Ni som inte fått barn än...

När jag födde mitt första barn hann inte EDA:n börja verka. Jag gick alltså igenom en förlossning på lustgas.
När jag bröt av min handled tio månader senare tyckte jag att den smärtan var värre, trots upprepade morfin injektioner
Jag föder hellre barn än bryter armen

 

[Bebben]

Sv: Ni som inte fått barn än...

Ja, det är ju just det. Smärtan fanns där konstant, trots starka värktabletter Min bältros hamnade runt halva midjan, vilket gjorde att jag varken kunde ligga på mage, rygg eller ena sidan. Jippie vad kul det var att sova i exakt samma ställning i 3 månader...

Det ska tydligen vara väldigt ovanligt att få sådan svår bältros vid ung ålder, sa läkarna, men klarar man av det när man är 14 år så klarar man allt..

 

[havreflinga]

Sv: Ni som inte fått barn än...

Ville bara dö när jag hade bältros, hade gjort vad som helst för att slippa smärtan i 10 sekunder

Herregud, jag hade ingen aning om att bältros är så smärtsamt. Jag hoppas jag aldrig får det!

 

[Yahoo]

Sv: Ni som inte fått barn än...

Två veckor efter att jag fött Melker fick jag gallanfall. Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv (det önskar jag inte ens min värsta fiende, om jag hade någon) Första anfallet var så illa att ambulansen fick komma och hämta mig mot vilda protester (vad jag tror iaf, kan inte ha orkat så mycket :smirk: ). Vet att jag sa till både ambulansmännen och läkarna att jag hellre födde barn varje dag än att uthärda detta och då födde jag ändock Melker utan någon bedövning. Sen kan jag bara säga att ju fler anfall mna fick desto värre blev de...
Tror att förlossningssmärtan är mer uthärdig för att det kommer något gott av det. Men sen är ju alla olika också, alla har ju olika smärtgräns och uppfattar allt olika...

 

[mammazan]

Sv: Ni som inte fått barn än...

Har fött 5 barn, varav 4 utan bedövning. Den smärtan var ingenting mot den när jag hade tarmvred, det var det jag har upplevt!

 

[gulan]

Sv: Ni som inte fått barn än...

Jag har fött 2 barn utan någon lustgas eller bedövning, och det gjorde jätteont!
När jag hade diskbrock och hade konstant värk i 1½ år, ja då mådde jag mycket dåligt. Hade värk i korsrygg, hela höger skinka,lår,vad och under foten.
Jag är inte rädd längre för kortvarig intensiv smärta.......men livrädd för långvarig kronisk. Att min kropp fött fram barn och att jag varit närvarande och med i detta..... trots smärtan har gjort mig stark. Jag vet att jag klarar mycket!
gulan fd.gulla

 

[Mysaan]

Sv: Ni som inte fått barn än...

Föda barn är simpelt även om man vill dö. Åtminstone om man haft bältros. Fast när jag födde hade jag så ont så jag var inte medveten om vad som hände runt omkring mig. Första förlossningen tog jag mig i genom som i en dimma.

 

[Kajo]

Sv: Ni som inte fått barn än...

Jag tror inte heller, som flera redan skrivit, att förlossningssmärta kan jämföras med smärta vid skada.
Jag kommer ihåg att jag låg och funderade över uttrycket "posivit smärta" när jag fick Ella. Det finns ju de som hävdar att man accepterar smärtan för att den är "positiv", men jag kunde inte för mitt liv komma på nåt positivt med själva smärtan och idiotförklarade varenda kotte som någonsin använt uttrycket... Men smärtan var acceptabel för att jag visste vad den berodde på och för att jag visste att den var normal och skulle gå över. Det skiljer ju den från smärtan vid en skada, då man accepterar mycket mindre smärta för att man vet att den inte är normal och man kanske inte ens vet vad den beror på och man har ju inte en susning om när eller om den kommer gå över eller vad den kommer att leda till.

// K