Jag lovade ju att återkomma med en rapport... 
Före jul, när jag skrev förra nappavvänjningstråden, så hade hon tre nappar, varav en i munnen och en i varje hand när hon skulle somna. Efter det har hon lyckats tugga hål i två av dem, så de har minskat i antal successivt och över julhelgen var det bara en kvar.
I slutet av förra veckan kom vi till sist iväg till farmor och farfar. När vi besöker dem så sover vi i deras husvagn, för att det är enklaste stället att härbärgera hela familjen. Med till farmor och farfar följde två av gosedjuren - Anki och Kompis. När vi gick och lade oss första kvällen så sov Anki och Kompis hos Selma och det var tydligen så spännande att sov i husvagnen att hon helt enkelt glömde bort att fråga efter sin napp... Kvickt som attan påminde jag maken om att inte nämna något om nappen - i förtäckta ordalag naturligtvis (och den här gången fattade han faktiskt! annars brukar det vara svårt att få honom att begripa vad jag menar om jag försöker chiffrera det.. )! Så hon somnade utan napp för första gången!
Samma sak hände andra natten där!
Två nätter utan napp och saken var avgjord, för mig. Hon skulle inte få tillbaka den när vi kom hem, utan den hade vi "glömt" hos farmor...
När vi sen kom hem - sent i lördgs kväll, efter att ha röjt undan ett antal orkanfällda träd över grusvägen - och skulle sova så var vi ju på hemmaplan och då var det ju de vanliga rutinerna som gällde. Alltså kom ju den där lilla frågan om nappen...
När jag då upplyste henne om att vi hade glömt den hos farmor så blev hon ju naturligtvis jätteledsen. FY vad det är svårt att vara mamma och stålsätta sig inför dessa tårar... Hon klev upp ur sängen och satte sig hos oss i soffan en stund och grät så tårarna rann. Uppenbarligen var det en liten sorgeprocess hon var tvungen att gå igenom, för efter en stund - 10 minuter kanske? - så gick hon in och lade sig i sängen igen och somnade helt okomplicerat. Och efter det har nappen inte vrit på tal igen! 
Jag har förmodligen oroat mig lite i onödan för reaktionen vid nappavvänjningen - man är ju ändå bara mamma . Men det blev ju jättebra i slutänden och ett naturligt avslut iom att hon somnade utan dem i husvagnen.
SÅ nu vet ni hur VI lyckades!
Och det som förvånar mig lite är att hon inte ens för en sekund verkar ha funderat på att hon skulle kunnat låna napp av Signe... De har haft olika typer av nappar, så de har varit lätta att skilja på, vilket Selma beisligen varit VÄL medveten om...
Före jul, när jag skrev förra nappavvänjningstråden, så hade hon tre nappar, varav en i munnen och en i varje hand när hon skulle somna. Efter det har hon lyckats tugga hål i två av dem, så de har minskat i antal successivt och över julhelgen var det bara en kvar.
I slutet av förra veckan kom vi till sist iväg till farmor och farfar. När vi besöker dem så sover vi i deras husvagn, för att det är enklaste stället att härbärgera hela familjen. Med till farmor och farfar följde två av gosedjuren - Anki och Kompis. När vi gick och lade oss första kvällen så sov Anki och Kompis hos Selma och det var tydligen så spännande att sov i husvagnen att hon helt enkelt glömde bort att fråga efter sin napp...
Kvickt som attan påminde jag maken om att inte nämna något om nappen - i förtäckta ordalag naturligtvis (och den här gången fattade han faktiskt! annars brukar det vara svårt att få honom att begripa vad jag menar om jag försöker chiffrera det.. )! Så hon somnade utan napp för första gången!Samma sak hände andra natten där!
Två nätter utan napp och saken var avgjord, för mig. Hon skulle inte få tillbaka den när vi kom hem, utan den hade vi "glömt" hos farmor...
När vi sen kom hem - sent i lördgs kväll, efter att ha röjt undan ett antal orkanfällda träd över grusvägen
- och skulle sova så var vi ju på hemmaplan och då var det ju de vanliga rutinerna som gällde. Alltså kom ju den där lilla frågan om nappen... När jag då upplyste henne om att vi hade glömt den hos farmor så blev hon ju naturligtvis jätteledsen
. FY vad det är svårt att vara mamma och stålsätta sig inför dessa tårar... Hon klev upp ur sängen och satte sig hos oss i soffan en stund och grät så tårarna rann. Uppenbarligen var det en liten sorgeprocess hon var tvungen att gå igenom, för efter en stund - 10 minuter kanske? - så gick hon in och lade sig i sängen igen och somnade helt okomplicerat. Och efter det har nappen inte vrit på tal igen! Jag har förmodligen oroat mig lite i onödan
för reaktionen vid nappavvänjningen - man är ju ändå bara mamma . Men det blev ju jättebra i slutänden och ett naturligt avslut iom att hon somnade utan dem i husvagnen.SÅ nu vet ni hur VI lyckades!
Och det som förvånar mig lite är att hon inte ens för en sekund verkar ha funderat på att hon skulle kunnat låna napp av Signe...
De har haft olika typer av nappar, så de har varit lätta att skilja på, vilket Selma beisligen varit VÄL medveten om...
