När rädslan tagit över..

[Muffarnaaa]

Skriver med anonymt nick då detta är en extremt pinsam situation för mig.. (Skulle någon lista ut vem jag är, håll det för er själva tack!)

Here we go, jag har blivit rädd för att rida. Inte typ: "oj, det här känns riktigt läskigt" utan jag får ren panik att sitta upp på en häst. Och det gör så fruktansvärt ont i mig att känna så, och jag vågar inte prata om det med folk jag känner för det känns pinsamt.

Detta började i samband med att jag ramlade av en häst för ett tag sedan, jag satt inte upp på en gång efteråt utan gjorde det några dagar efter och självklart ramlade jag av igen då. Då red jag inte på några veckor, och nu när jag bara tänker tanken på att sitta upp på någon annan häst får jag ångest och ren panik.

Rider en jättesnäll häst idag som är ganska stabil men som kan testa en och det har den gjort med mig så nu vågar jag knappt sitta upp på den med.

Till saken hör den att jag har ridit i 20 år, gått ridgymnasium samt vidareutbildat mig inom ridsporten och utbildat/tränat många olika hästar, både de som varit lite svåra men även de som varit stabila. Jag har ramlat av många gånger, skadat mig men aldrig blivit rädd, förrän nu då..

Jag älskar och saknar ridningen så mycket, och skulle gärna köpt en ny häst nu när tiden och ekonomin tillåter det - men så fort jag hittar den "perfekta" hästen enligt annonsen får jag panik. "Tänk om jag ramlar av den / den skenar med mig etc" och så klickar jag bort den.

Provred en häst i våras, när jag hade suttit upp på ryggen satt jag och skakade i 5 min innan hästen ens fick ta ett steg framåt. Under hela ridturen (ca 10-15 min) satt jag och tänkte på att den skulle bocka iväg med mig, eller sticka, eller... Ja, ni förstår säkert. Hästägaren förstod mig, men det blev inget köp där.

Jag vill inte sluta med ridningen, men samtidigt kan jag inte se mig rida någon annan häst - hur snäll den än må vara. Jag har en ridskola i närheten, men deras hästar kan vara lite kända för att vara busiga..

Hur blir jag av med denna dumma rädsla? Jag vill ju fortsätta med ridningen utan att känna mig rädd, men samtidigt så vet jag inte om jag vågar sitta upp på någon annan häst igen...

 

[Masse]

Jag förstår dig och har själv varit där. När jag började rida igen så red jag en häst som gått på handikappridning d v s en väldigt stabil och lugn häst. Idag fattar jag inte att hästen kunde gå på de små volterna jag red på i skritt bara för att den inte skulle kunna få upp farten. Var nog mer tur är skicklighet att hästen inte snubblade och föll.

Det har tagit tid och mycket förhandlande med hästen jag ska rida. Ja för mig funkar det att jag talar om för hästen att jag är rädd och den får ta det lugnt. Inte så att jag tror hästen fattar men jag "fattar" blir inte lika spänd. Sedan så har jag så stort ego att jag har svårt att erkänna för andra att jag var rädd. Det har gjort att om andra funnits i närheten har jag "bara" viskat till hästen och suttit upp.
Idag har det mesta försvunnit och jag har mentalt insett att hästar inte helt allmänt försöker slänga av ryttaren. Har till ock med gett mig på rida svåra hästar och det går bra vilket ju stärker en. Men jag tror att det du måste göra är att mentalt inse att alla hästar inte alltid försöker slänga av och ta långsamt.

 

[TinyWiny]

Jag tror att du dels måste hitta en människa som du verkligen litar på och dels en häst som är supersnäll och som aldrig hittar på dumheter som du kan lära dig att lita på. Tänk inte ens att du ska sitta upp de första gångerna utan pyssla enbart med hästen ihop med den människan du litar på.

Prata om hur rädd du är. Att sätta ord på sina känslor kan göra att man benar upp vad det är man egentligen är rädd för och då minskar rädslan.

När du har lärt känna den bombsäkra hästen och känner dig trygg så sadla och gör iordning hästen men sitt inte upp utan gå bara en promenad. När det känns okej så bestämmer du dig för att du ska sitta upp. Sitt på hästen i 20 sekunder och sedan går du av. Du ska hela tiden ha den människan med dig som du litar på och hen ska hålla i hästen medans du sitter upp och när du sitter på. Sedan fortsätter du på inslagen väg. Öka sakta tiden tills det känns okej att ta första steget och då självklart med ledare. Efter ett tag så kommer rädslan sakta försvinna bort.

Lycka till! Du är inte ensam om att ha blivit så rädd men de allra allra flesta överkommer sin rädsla och kan rida som vanligt igen.

 

[Invincible]

Det som hjälpte mig när jag var livrädd för att sitta upp på min ena häst efter en del incidenter var att för det första erkänna och berätta för omgivningen att jag var livrädd.
Det är så tabu för många att säga att dom faktiskt är rädda, men det är ändå ganska vanligt.
Jag tog hjälp av en väninna och sen tränare där jag bara skrittade hästen länge och sakta tog steg för steg framåt tills rädslan idag är borta.
Jag kan få ett pirr i magen ibland när hästen hoppar till eller gör något oväntat, men den direkta rädslan är borta.
Det går att få bukt med den, ge det ordentligt med tid och ta det i din takt !
Lycka till =)

 

[systeryster]

Jag kan inte mer än hålla med de andra som skrivit i tråden. Ta hjälp av personer som du känner dig trygg med och som framför allt förstår att du är rädd och att det inte går att fixa en rädsla eller fobi bara sådär. Ta det i din takt. Be att någon leder dig när du är redo att sitta upp. Jag vet inte hur många gånger jag sagt "bara jag sitter upp så får jag sitta av direkt igen". Då har pressen släppt lite, för minsta skrittsteg var ju mer än jag egentligen behövde göra.

När jag först blev rädd hade jag ingen att ta hjälp av. I stallet där jag stod innan valde de att "hjälpa till" genom att skrika på mig att jag skulle skärpa mig och att det bara var idiotiskt att ha häst o rida om man var rädd. Behöver jag säga att jag snabbt sluta be om "hjälp" av dem.

Idag rider jag för en tränare som vet precis hur långt hon kan pusha mig och när jag verkligen inte vågar mer.

Men ge inte upp. Det kommer att lösa sig. För även om man är rädd så är känslan av att ta lyckats ta sig över minsta lilla mentala (o ibland fysiska) hinder fantastiskt. Det är det som somliga inte förstår - lyckan när man vågar.

 

[MM]

Är där själv just nu. Jag hade ett långt uppehåll från hästar och köpte mig en häst igen förra året efter att ha varit hästlös i 5 år.

Innan jobbade jag med trav men det la jag ner efter en olycka. Hästen började skena när vi var ute på en skrittur på en grusväg, drog rakt igenom staketet in på en fälttävlansbana och jag tappade tömmarna och fick fatta ett snabbt beslut. Jag valde att hoppa ur vagnen. Både jag och hästen klarade oss fysiskt, men inte jag psykiskt. Tänker aldrig köra någon annans häst igen. Men kan tänka mig att köra in min och köra honom.

Jag rider inte heller någon annans häst. Jag håller mig till min som jag känner.

Så jag förstår dina känslor. Det är inte lätt...

 

[Sar]

Det är inte på något sätt skamligt att bli rädd, inte heller att erkänna att man är rädd. Försök få tag på en "bombsäker" häst och trygg ägare som kan lotsa dig vidare. Jag tror att om ridrädslan släpper med en häst så är det större trolighet att den kan släppa med fler hästar.
Sedan tror jag starkt på att ju bättre man känner hästen på marken desto lättare är det att lita på den när man sitter på ryggen. Jag köpte en rå 3-åring för ett år sedan och första tiden kände jag mig inte helt trygg om hon spände till. Numera känns hon som 4-åring säkrare än de flesta andra hästar just för att jag lärt mig just hennes rörelsemönster och vet att hon inte exploderar. Stor kram, jag hoppas att det löser sig för dig!

 

[smedsussie]

Det låter nästan som att det är mej du beskriver.

Har också blivit skraj för ridning efter ett par avfallningar. Efter den första, så fick jag god hjälp att starta om igen.
Det innebar att rida med ledare och göra många skrittövningar, tex rida utan stigbyglar och blunda. Bara att lita på att ledaren kunde hålla hästen och känna sej för.

Efter den andra avfallningen, så har jag inte kunnat komma igen. Det räcker att någon föreslår att jag ska sitta upp på en snäll häst, så blir jag stel som en pinne och totalvägrar. Jag rider inte ens min egna bombsäkra 24-åring längre, men att helt lägga av med hästar kan jag inte.

Därför behåller jag min häst och har en underbar medryttare som jag instruerar i stället. Ibland finns suget där, men när jag står vid uppsittningspallen så sviker modet. Men någon gång innan hästen blir helpensionär, så ska jag banne mej upp på honom!

 

[AliceZeta]

Jag har också varit där, för inte så länge sen jag va så rädd att rida efter några fall. Jag bestämde mig för att bara borsta umgås och sadla hästen, leda ut den på ridbanan, gå runt några varv. Inget tvång att sitta upp. Satt upp gjorde jag när jag själv kände mig redo. Första gången skrittade jag 10 steg.

Vad jag kan läsa i ditt inlägg, så har det gått längre för dig. Du har svårare att komma över rädslan. Därför tycker jag att du ska söka hjälp, du kan säkert få hjälp av en duktig kbt psykolog. Du har ridit tidigare och kan bli botad, du måste bara hitta tillbaka till den tryggheten du hade tidigare.
Jag önskar dig lycka till. Du får gärna berätta här hur det går för dig.

 

[Lavinia]

Hej!
Jag har också varit i din sits.

Åkte av en häst och bröt handleden, kunde inte rida på 8 veckor och var sen livrädd på hästryggen. Det tog ett par år, en underbar unghäst som jag föll för vid första ögonkastet och en sambo som hanterade och red sagda unghäst (visade mig hur snäll hon var- han kunde knappt rida alls och hon tog hand om honom) innan jag kände mig någorlunda trygg på henne. Från henne har jag kunnat rida fler och fler hästar och idag rider jag lite olika hästar. Numera låter jag dock bli de hästarna jag inte litar på, tycker inte att det är kul att rida dom.

Det går att komma ur rädslan, men man måste erkänna den och lära sig hantera den. Ta det i små steg, överdriv inte vad du måste klara, i början kan stå på pall brevid hästen vara nog, håll dig till hästar du litar på (inte nödvändigtvis samma som de snälla hästarna).

Lycka till!

/Lavinia, litade mer på sin nyinköpta 4-åring än på 18-årige ridskolehästen...

 

[tuaphua]

Skriver med anonymt nick då detta är en extremt pinsam situation för mig.. (Skulle någon lista ut vem jag är, håll det för er själva tack!)

Here we go, jag har blivit rädd för att rida. Inte typ: "oj, det här känns riktigt läskigt" utan jag får ren panik att sitta upp på en häst. Och det gör så fruktansvärt ont i mig att känna så, och jag vågar inte prata om det med folk jag känner för det känns pinsamt.

Detta började i samband med att jag ramlade av en häst för ett tag sedan, jag satt inte upp på en gång efteråt utan gjorde det några dagar efter och självklart ramlade jag av igen då. Då red jag inte på några veckor, och nu när jag bara tänker tanken på att sitta upp på någon annan häst får jag ångest och ren panik.

Rider en jättesnäll häst idag som är ganska stabil men som kan testa en och det har den gjort med mig så nu vågar jag knappt sitta upp på den med.

Till saken hör den att jag har ridit i 20 år, gått ridgymnasium samt vidareutbildat mig inom ridsporten och utbildat/tränat många olika hästar, både de som varit lite svåra men även de som varit stabila. Jag har ramlat av många gånger, skadat mig men aldrig blivit rädd, förrän nu då..

Jag älskar och saknar ridningen så mycket, och skulle gärna köpt en ny häst nu när tiden och ekonomin tillåter det - men så fort jag hittar den "perfekta" hästen enligt annonsen får jag panik. "Tänk om jag ramlar av den / den skenar med mig etc" och så klickar jag bort den.

Provred en häst i våras, när jag hade suttit upp på ryggen satt jag och skakade i 5 min innan hästen ens fick ta ett steg framåt. Under hela ridturen (ca 10-15 min) satt jag och tänkte på att den skulle bocka iväg med mig, eller sticka, eller... Ja, ni förstår säkert. Hästägaren förstod mig, men det blev inget köp där.

Jag vill inte sluta med ridningen, men samtidigt kan jag inte se mig rida någon annan häst - hur snäll den än må vara. Jag har en ridskola i närheten, men deras hästar kan vara lite kända för att vara busiga..

Hur blir jag av med denna dumma rädsla? Jag vill ju fortsätta med ridningen utan att känna mig rädd, men samtidigt så vet jag inte om jag vågar sitta upp på någon annan häst igen...

Men du! Hur många har inte varit rädda tror du?
Det är absolut inget att skämmas för!
Alla har någon gång varit rädda, vissa mer än andra. Men alla har vi någon gång, oftast flera , varit rädda.
Om du inte vågar erkänna det kan du inte få hjälp.

Man ser oftast på de som är rädda att de är det iaf. Så ska du få riktigt bra hjälp måste du kunna erkänna för både dig själv och andra att du blir rädd. Annars kommer den tränare som ser det inte kunna ge dig rätt hjälp iaf iom att du säger att du inte är rädd.

Det finns böcker för ridrädda vet jag. Nu minns jag inte namnet på den jag hörde om. Men en elev som inte vågade sitta på sin häst berättade om en hon upplevde gett henne mycket. Det går nog att googla fram.

I övrigt så är ju en tränare med lång erfarenhet av ridrädsla toppen. Gärna en som själv varit rädd!
Min ena tränare var livrädd för att rida. Jag vet att hon lyckats hjälpa många. Det måste ju finnas fler, tänker jag!

Fundera kring vad som du tycker är äckligt egentligen?
Är det att hästen ska sticka, resa sig, bocka, du känner dig obalanserad, det är högt, det går fort etc?
Försök sen ta in det i hur du planerar när du ska börja.
Skulle du känna dig tryggare på en mindre häst? En som är lite långsam i rörelserna? En slö? En med mindre gång?
Inne eller ute?
Westernsadel, hopp, dressyr?
Tycker man energi är läskigt?
Då kanske en ridstil med mindre energi kan vara grejen, iaf i början.

Det finns ju massor med saker man tänka på för att göra det lättare i början.

Och som fler redan sagt:
Umgås gärna avsuttet med hästen i fråga innan. Så du lär dig hur den funkar innan du sitter på den.
Och hitta en person som du känner förtroende för och be den om hjälp.
Jag hade satsat på en lite mindre häst, med snudd på obefintlig gång, lite slö, orädd och snudd på bombsäker. En sån som man kan låta gå handikapplektioner med hyfsat gröna ryttare med funktionshinder och med små barn.
Just för att få känna att du klarade det. Jag upplever att många ridrädda bryts ner väldigt av att inte våga och av att behöva ge upp. Det blir ett så tydligt kvitto för dem att det inte gick.
Så även om man nu är en ryttare som eg uppskattar mer gång, elektricitet och känslighet så tror jag det är viktigt att i det här skedet skita i det och bara få känna att man klarade det, inte behövde hoppa av/avbryta och att man får känna sig duktig iom det.
När man ridit lite mer sen kan man då börja ha mer krav på hästens utbildning och rörelser etc.
Har man fått en relation med en ridrädd elev brukar de till slut börja lita på att man inte kommer be dem om svårare saker än de klarar. Så till slut kan man pressa dem lite mer, ut ur komfortzonen.
Det är dock rätt viktigt att man då man instruerar i såna här fall kan läsa hästarna nog att våga ge sig på att gissa att "det här kommer gå bra". För man vill inte sabba förtroendet man har. Och då tappa möjligheten att hjälpa personen ur sin låsning.
För i de här fallen handlar det ju inte bara om att de rent ridtekniskt ska greja det man ber om. De måste vara i rätt känsla och får inte bli så rädda att de hoppar av/inte kan utföra. Då har man bara sabbat självkänslan.

Något som brukar ge lugn är att inse att man kommer kunna klara av att kontrollera hästen. Och att ha en egen bra balans. Balansen kan man träna till viss del avsuttet.
Och att kunna läsa hästen, när är det eg kris och när är det inte det.

Rider man tillräckligt många pass med en bra känsla byts de negativa minnesbilderna till slut ut, för det mesta.
Så det handlar eg om upprepning, upprepning, upprepning..

Lycka till!

 

[skiesabove]

Du är inte ensam! Och visst känns det pinsamt, men det är bara att ge upp och erkänna och framförallt prata om det. Lite som "hej, jag är alkoholist". Det hjälper faktiskt.

Jag har lyckats bena ut min rädsla i följande delar:

1. Inget förtroende till min egna fysiska förmåga att balansera min egen kropp i krislägen. Tre avtrillningar åt samma håll och landar på samma sätt, jämfört med när jag var yngre och gjorde en "dodgeroll" på instinkt och alltid klarade mig helt oskadd. Det har hjälpt självförtroendet att träna bålmuskler för att få mer styrka.

2. Rädslan för att tappa kontrollen, vilket leder till dumma saker som att klämma med knäna och hänga i tyglarna. En häst som min blir inte direkt lugnare av sånt. Rent mentalt arbete på mig själv som krävs här, att skita i kontrollfreak-rösten. Att acceptera att livet inte går att kontrollera till 100%.

3. Rädslan för att hästen ska bli rädd och slå på flyktläget, för det gör han ibland. Promenader och arbete från marken har dels byggt vårt förtroende för varandra och dels lärt mig läsa honom mycket bättre och kunna bryta i tid. Mentalt jobbar jag med att acceptera att jag inte kan göra han eller någon annan häst hjärndöd (och det vill jag ju egentligen inte heller). Hästar reagerar på saker. Det enda jag kan göra är att lära mig hantera det bättre.

Rida andras hästar/ridskolehästar är också bra för att inte tappa känslan av hur det är på hästryggen. Men det beror ju också på hur rädslan yttrar sig, 1 häst, vissa hästar eller alla hästar. Gäller rädslan alla hästar kanske det inte hjälper ett dugg att "åka häst" innan du är redo mentalt. För mig blev rädslan värre när jag kände mig pushad av omgivningen att rida.

Första steget är iaf acceptans, andra är att prata om det. Tredje är att hitta din egen väg ur det :-).

 

[Kilauea]

Har du nån kompis med en snäll häst som du kan få hjälp av?
Någon som kan leda hästen åt dig medan du bara åker?

Jag har också varit paniskt rädd, men tack vare en kompis med stort tålamod och snäll häst är jag nu bara lite rädd - och det är framförallt om det kommer bilar eller nåt plötsligt, jag är rädd att hästen ska hoppa till och börja skena.

 

[ISABEL]

Jag fick för ett par år sedan en häst över mig. Jag blev avslängd och översprungen och sparkad i huvudet så att hjälmen gick i tre delar. Sedan dess sitter jag inte upp på "vem som helst". Det är det inte värt. Och jag har ridit sedan jag kunde gå, gått på ridskola i många år och haft egna hästar i 15 år och även gått på ridgymnasium. Hästen jag satt på blev skrämd och hon gjorde det inte av elakhet. Hon var väldigt nervös och känslig av sig även från marken och var nog inte riktigt mogen för att ridas in.

Men sedan den dagen har jag som sagt inte satt mig på hästar jag inte känner att jag kan lita på. Jag red en termin på ridskola, bara för att få chansen att återfå självförtroendet i sadeln. Ridskolehästar är ju i regel superlugna och stabila. Mitt tips till dig är att rida på ridskola och kanske även be om att få rida de absolut lugnaste hästarna, bara för att du ska få chansen att återfå ditt självförtroende. Sedan, när du känner dig mer mogen, då kan du be om att få rida några andra hästar, som kanske har lite mer motor och "go" i sig.

 

[TheRedLightning]

Jag är rädd just nu också, men det har dock inget med hästar att göra.

Jag körde en lastbil och smällde med en annan lastbil (den var över på min sida mittlinjen), så det blev backspegel mot backspegel och min gav vika, krossade rutan och gav mig en rejäl käftsmäll. Efter den händelsen har jag varit rädd att möta andra lastbilar när jag själv kör lastbil, särskilt om det är räcken på båda sidor av vägen, så jag inte har någonstans att ta vägen.

För mig personligen, tar jag tjuren vid hornen och försöker intala mig själv att det inte kommer hända något och det kommer gå bra. Jag kommer inte få den där backspegeln på mig igen varje gång jag möter en lastbil, även om jag tror det och det hugger till i huvudet och jag duckar i rädsla.

Jag körde inte lastbil dagen efter olyckan, det gick två dagar. Allt var som vanligt, men så fick jag en körning med just den lastbilen jag smällt med och mötte en annan lastbil på ett smalt ställe och blev så rädd att jag började gråta.

Jag vet att det kommer ta tid, men jag tänker det låta ta tid för det är något jag tycker är roligt - att köra lastbil. Jag misstäner att du tycker ridningen är minst lika rolig. Du kan välja att göra det som gör att du känner dig trygg, jag måste ta tjuren vid hornen eftersom det är mitt jobb, men oavsett så tror jag att desto mer vi utsätter oss för det där läskiga och ingenting händer så ökar vi vårt självförtroende, det må ta tid, vem vet kanske ett år innan det är någorlunda normalt igen.

Jag önskar dig ett stort lycka till och kram på dig.

 

[LBR]

Ett tag efter att jag börjat rida, jag var nog en sisådär 6 år gammal tror jag, så hade jag en hemsk rädsla. Jag hade aldrig varit rädd för hästarna, det var så naturligt och jag satte mig glatt på ridskolans alla hästar och ville bara att det skulle gå fortare. Sen så red jag en shettis som bet mig i ryggen, och på det så tvärvägrade han att gå in i ridhuset när vi skulle rida lektion. Istället för att låta mig sluta när jag inte vågade tvinga in honom så red ridskolechefens dotter och hennes kompis med mig i skogen varje måndag (på samma shettis) till jag kände mig lugn igen. Där ute var det ingen press, det var ingen som sa till mig att jag var tvungen att galoppera eller göra något jag tyckte var obehagligt. Jag kommer ihåg känslan så väl trots att det var så längesen och det som hjälpte mig var den kravlösa ridningen med två äldre tjejer som jag litade på och såg upp till.

Det låter kanske konstigt att jämföra med min barnrädsla men det kändes verkligen exakt så som du beskriver. Så det jag tror är superviktigt är att du inte ska ha för stor press på dig själv. Försök att hitta glädjen i en kravlös miljö med någon eller några som du litar på. Där det är du som bestämmer tempo och aktivitet.

Lycka till, jag håller alla mina tummar för att du kommer susa fram på hästryggen igen någon dag, och som alla andra sagt: det är inget att skämmas för - rädsla är naturligt!

 

[Muffarnaaa]

Tack alla för era svar! Det är "skönt" att höra att jag inte är ensam med detta problem.

Idag tänkte jag försöka sitta upp på den snälla hästen jag brukar rida på, den som kan testa ibland. Planen var att sitta upp på ridbanan, sitta max en minut och sedan hoppa av igen. Slutade med att jag inte ens kunde få i foten i stigbygeln. Stod i ca 30 min, skakade som ett asplöv och tänkte att jag var den dummaste personen i världen som inte ens klarade av att sitta upp på hästen. Gick in i stallet, fixade hästen - och bröt ihop på stallgången. Som tur var så var jag helt ensam i stallet, för jag klarar heller inte av att gråta/visa mig svag för någon annan.

Har faktiskt funderat på terapi/kbt men då måste jag bekänna mina rädslor för någon annan.

Ridolyckorna inträffade i samband med uppsittning, så det är den värsta punkten för mig men rädslan har på något vis "spridit sig" så blir hästen lite spänd ute i skogen eller på banan, då blir jag livrädd. För att inte outa mig allt för mycket så kan jag säga att jag skadade mig ordentligt när jag ramlade av sist och har fortfarande lite känningar av skadorna.

Innan jag ramlade av red jag nästan vilken häst som helst, jag fick alltid rida de svåra hästarna på ridklubben där jag red förut och vara den som tränade de yngre hästarna - och nu får jag inte ens i foten i stigbygeln...

Böcker för ridrädda visste jag inte ens att det fanns, jag ska googla på det.

Jag har några vänner i stallet där jag rider nu som jag känner mig trygg med samt en tränare som kan hjälpa mig men då måste jag bara erkänna detta först för dem.. Detta är verkligen jobbigt, ett tag tänkte jag sluta helt med ridningen och köpa några avelsston istället och föda upp hästar men så insåg jag att jag kommer verkligen sakna ridningen då.

Hanteringen av hästar går bra, får dagligen hantera lite svårare hästar (som kan resa sig på stallgången osv) och då är det inga problem alls men så fort jag ska sitta upp, då går det inte längre. Då tar den dumma rädslan över och paniken kommer.

Men drömmen vore ju att våga sitta upp igen, och att våga rida i alla tre gångarter på ridbanan till en början.

 

[AliceZeta]

Varför skäms du?
Det är det första du måste få ett svar på.

Vad tror du händer/vad är det värsta som kan hända, om du berättar för dina vänner/ tränare/terapeut?
Du går och bär på dom värsta känslor en människa kan bära på,skam och rädsla.
Ta dig själv i kragen och berätta för någon!

 

[Muffarnaaa]

Varför skäms du?
Det är det första du måste få ett svar på.

Vad tror du händer/vad är det värsta som kan hända, om du berättar för dina vänner/ tränare/terapeut?
Du går och bär på dom värsta känslor en människa kan bära på,skam och rädsla.
Ta dig själv i kragen och berätta för någon!

När jag berättat om andra rädslor förut för vänner/familj har dem skrattat åt mig och sagt att jag är fjantig, att jag bara är dum som är rädd för såna saker och jag har känt mig förnedrad. Det är därför jag har svårt att prata om sådana saker med folk, för jag vill inte att någon ska skratta åt mig över detta.

 

[Masse]

När jag berättat om andra rädslor förut för vänner/familj har dem skrattat åt mig och sagt att jag är fjantig, att jag bara är dum som är rädd för såna saker och jag har känt mig förnedrad. Det är därför jag har svårt att prata om sådana saker med folk, för jag vill inte att någon ska skratta åt mig över detta.

Prata med hästen då, den skrattar inte åt dig det lovar jag.