Nu kommer jag posta en text från en vän till mig som beskriver DID och hur det är att ha detta för denne.
"Jag har dissociativ identitetsstörning, DID. Jag har ingen psykossjukdom och heller ingen personlighetsstörning men lider av ångest och depression. Jag har haft störningen sen jag gick i lågstadiet och vi är flera olika individer i en kropp, fast i slutändan är vi ju olika delar av en person som splittrats. Splittringen orsakades av svåra kroniska trauman av olika typer och vi är olika delar som bär på våra olika minnen. Jag vet bara om mina egna trauman och det finns även delar som inte har några traumatiska minnen. Vi har olika namn och olika sätt att vara. Vi är väldigt anonyma med vår störning då det finns så många förutfattade meningar om DID, att vi inte vågar vara öppna med det. Vår partner vet om störningen och känner de flesta av oss, vissa är "ute" mer än andra och vi är några stycken som sköter vardagslivet. Psykiatrin vet om störningen, den finns på papper och vi presenterar oss med det namn de olika delarna har när vi går dit på samtal. Jag såg att det skrevs om att det mest verkar vara på film som de olika personligheterna har olika viljor men det är så för oss. Vi har tex en del som gått i terapi medans en annan av oss säger sig att den aldrig gått i terapi. Många verkar inte förstå att en splittring verkligen är en klyvning av ens personlighet som gör att en person blir många olika personer. Schizofreni är något helt annat men många förväxlar det med DID. DID är en svår störning att leva med då man tappar tid och gör saker utan att veta om det, det är många olika viljor att ta hänsyn till och det är ingen störning man har av fri vilja utan växlingarna är ofrivilliga men det är inget man kan göra åt det. Nu har jag levt med störningen i 30 år och den påverkar vardagen precis lika mycket nu som när vi var små. Det värsta med störningen är att vi måste hålla den hemlig då den är så kontroversiell att vi inte vågar vara öppna med den vilket gör att vi mest isolerar oss och egentligen inte lever utan bara är. Om alla delar håller störningen hemlig så är det ingen som märker att man har DID, men blir man mer öppen med den så blir det "lite som på tv" fast inte så skruvat som det ser ut i filmer. Vi förstår att det är svårt att förstå att det är så, men det är så det är och har varit de senaste 30 åren för oss."
