Även om livet är lite brokigt för tillfället så känns det faktiskt på ett sätt som att jag har börjat hamna i en allt större balans, harmoni och jämvikt.
Jag har lyckats stryka tillräckligt många fritidsaktiviteter för att skapa luft i min almanacka, och det känns riktigt skönt! Konstigt hur svårt det ska vara egentligen! Jag råkade hitta ett dokument från i början av förra året, där jag hade listat allt jag ägnade mig åt och försökte fundera på om jag kunde prioritera bort något. På listan stod det bl a: ”Ridning 2 gånger i veckan + helgridkurser, styrelsemedlem i lokal förening, ideell arbetskraft i större ideell förening, ledare av en facebookgrupp (i en utbildning jag gick), gå på regelbundna föreläsningar inom olika intresseområden, engagera mig i min mans intressen och föreningar (han är kassör i 3 föreningar men jag hjälper till en hel del), delta i flera webkurser och plugga, träffa mina vänner, jobba i trädgården,...” (mm, mm). Förutom att jobba heltid nästan 4 mil enkel väg hemifrån, förstås.
Jag flämtade nästan till när jag såg listan, och mindes plötsligt att det där en gång var mitt liv. Men jag har faktiskt nu avsagt mig det mesta av det (dock inte helt utan sorg). Jag klarar inte att vara överallt. Jag klarar inte att aldrig ha någon luft eller tystnad i mitt liv.
Jag har på senare tiden gjort enorma framsteg på att lära mig att känna av begynnande stress i kroppen! Om jag stannar upp och lyssnar inåt känns det då som att det finns ett brummande surr i kroppen, som att nån energi snurrar och tumlar runt i mig, och som att jag har fått dubbla eller trippla konturer som vibrerar och är suddiga. Om jag då ser till att ta en paus och meditera 5-10 minuter så är det som att det brummande surret tystnar, jag känner mig inte snurrig längre och mina konturer blir i fas med varandra och bildar en enda tydlig kontur. Ett lugn sprider sig i kroppen, och jag känner mig harmonisk. SÅ skön känsla!
Jag har ju alltid försökt stänga av min kropp tidigare i livet och aldrig lyssnat på den, så jag är verkligen en nybörjare och försöker träna så mycket jag kan – både på att lyssna på min kropp och även att lyssna på magkänsla och intuition. Känns så himla bra och spännande!
Boken jag lyssnade på i somras som gav mig insikten om de olikfärgade ”cirklarna” av sinnesstämningar man kan befinna sig i har varit enormt värdefull och faktiskt gjort stor skillnad i mitt liv! När jag började fundera över vad som egentligen stressar min organism och insåg vad min starka vilja och min intensiva rastlösa läggning ställde till med för min hälsa, så har jag arbetat på att tänka om och iaktta mig själv mer objektivt. Verkligen lagt krut på att försöka lära mig uppskatta det som är bra för mig, istället för att bara jaga runt efter det jag får kickar av, dvs det jag har trott att jag VILL. Vad vilja egentligen är är jag dock inte helt på det klara med än... För när jag (-efter att jag kom över det första gigantiska motståndet) har upptäckt hur skönt det är att stanna upp, ta det lugnt, vara lat och vila så VILL jag nu för tiden gärna vara i det läget, trots att jag tidigare VILLE precis tvärtom!...
Jag var inne i stan för några veckor sen. Jag är sällan det längre, försöker undvika det så mycket det bara går. Och jag inser allt mer att jag verkligen har hoppat av karusellen! Jag har valt en annan väg, som skiljer sig från hur många anser att det är ”normalt” att leva idag. Det slog mig extra hårt när jag var inne i stan. Jag konstaterade hur långt ifrån allt det där jag står.
Jag skulle gå på bio med några bekanta, och vi skulle ses nere vid en tunnelbanestation. Som lantis utan kollektivtrafik där jag bor tog jag bilen in till stan. Jag parkerade i nåt hörn och gick ner i tunnelbanan. Väl där nere slogs jag emot av ett myller och en puls som jag glömt bort hur det var. Folk småsprang och knuffades. Jag noterade förvånat intensiteten i hetsen, och insåg att jag - trots att jag själv en gång levde mitt i det där - aldrig längre skulle klara av det. Jag är alldeles på tok för stresskänslig.
Jag noterar också stressbeteenden på ett sätt jag inte gjort tidigare. En i gänget som skulle gå på bio sa att hon måste sätta sig ytterst på raden för hon måste gå mitt i filmen, för hon hade blivit dubbelbokad på något hon inte hade kunnat tacka nej till eller flytta på. Så hon såg lite mer än halva filmen, och stressade sen vidare till nästa grej. Jag tänkte: ”När blev det egentligen OK?”. Att inte vara fullständigt närvarande i det man gör utan ständigt vara på väg någon annanstans. Att bara få till sig brottstycken av upplevelser.
Brevid mig på bion satt en tjej som jag noterade hur dysfunktionell andning hon hade. Antingen andades hon ingenting eller så drog hon häftigt efter andan, suckade eller gäspade – hela tiden, väldigt oregelbundet. Hon reste sig också upp och sprang iväg så snart filmen började närma sig slutet.
När jag själv har börjat fokusera på lugn och harmoni, så blir jag plötsligt uppmärksam på hur många i min omgivning som inte alls är lugna och harmoniska, utan är ständigt i en stresshets, ständigt på väg, ständigt jäktade och speedade. Jag noterar att de stressade personerna klagar över diverse fysiska hälsoproblem, som jag har förstått mycket väl kan vara stressrelaterade. Hur folk accepterar att försöka knöka in hur mycket som helst och klara av hur mycket som helst på dygnets 24 timmar, och dessutom må lite dåligt ovanpå det. För att det på något sätt är så vi har kommit att tro att det ska vara. Som att det inte finns någon gräns för hur mycket vi ska klara av eller hur snabba vi ska kunna vara.
Det jag nu ser hos andra antar jag representerar att jag ser mig själv och mina beteenden i andra, i och med att jag försöker förändra och gå vidare. Det är som att jag blir tydligt medveten om vilka beteenden jag försöker lämna, genom att se dem hos andra.
Eftersom det även är flera på mitt jobb som verkar lida av stress så bad jag arbetsgivaren ordna en föreläsning om stress. Även om det kanske känns lite meningslöst så kanske det eventuellt kan ge någon någonting, och det belyser åtminstone ämnet. Efter föreläsningen pratade jag med flera kollegor som också varit utbrända tidigare. De flesta av dem tyckte att föreläsningen hade kunnat göras bättre – alla på sitt eget sätt. En kollega var riktigt eld och lågor och tyckte att vi skulle spinna vidare och ta upp fler frågor och ordna fler informationstillfällen för att nå ut till alla med hur skadligt stress kan vara. Jag höll med om att det var en god tanke, men sen frågade jag: ”Hur mycket hade du lyssnat på och tagit till dig av sånhär information när du var på väg in i väggen? Hade någon information i världen kunnat hindra dig från att springa in i den med full fart?”... Kollegan såg arg, ledsen och frustrerad ut på samma gång, men var tvungen att erkänna att nej, så var det ju, inte sjutton hade hon lyssnat på nåt sånt.
För min egen del så insåg jag inte förrän långt senare efter min krasch att det jag upplevde hade med stress att göra, för ”JAG VAR JU INTE STRESSAD!”
Det är ju det som är så lurigt med stressohälsa. Att det för med sig att man förnekar, inte lyssnar, inte fattar. Det är ju genom att stänga av varningstecknen fullständigt som man kan driva sig själv till kollaps. Och som fullständigt avstängd finns det inte på kartan att lyssna och ta till sig information om hur skadligt stress kan vara. För: ”Det där gäller ju inte mig” och ”Jag kan inte ändra på mig och mitt liv”.
Jag var sån. Och jag har upptäckt att flera fd stresskadade jag har pratat med känner igen sig allt för väl. Och det är det jag menar med att det är lite meningslöst att anordna en föreläsning om stress. Men jag hoppas ändå att någon kanske fick med sig något frö av någonting... För det är fruktansvärt vad destruktivt stress kan vara, och det är underbart nu när jag har kommit så långt i mitt ”förändra-mig-själv-för-att-få-bättre-hälsa”-arbete att jag kan känna ett LUGN i kroppen igen!!
Jag har lyckats stryka tillräckligt många fritidsaktiviteter för att skapa luft i min almanacka, och det känns riktigt skönt! Konstigt hur svårt det ska vara egentligen! Jag råkade hitta ett dokument från i början av förra året, där jag hade listat allt jag ägnade mig åt och försökte fundera på om jag kunde prioritera bort något. På listan stod det bl a: ”Ridning 2 gånger i veckan + helgridkurser, styrelsemedlem i lokal förening, ideell arbetskraft i större ideell förening, ledare av en facebookgrupp (i en utbildning jag gick), gå på regelbundna föreläsningar inom olika intresseområden, engagera mig i min mans intressen och föreningar (han är kassör i 3 föreningar men jag hjälper till en hel del), delta i flera webkurser och plugga, träffa mina vänner, jobba i trädgården,...” (mm, mm). Förutom att jobba heltid nästan 4 mil enkel väg hemifrån, förstås.
Jag flämtade nästan till när jag såg listan, och mindes plötsligt att det där en gång var mitt liv. Men jag har faktiskt nu avsagt mig det mesta av det (dock inte helt utan sorg). Jag klarar inte att vara överallt. Jag klarar inte att aldrig ha någon luft eller tystnad i mitt liv.
Jag har på senare tiden gjort enorma framsteg på att lära mig att känna av begynnande stress i kroppen! Om jag stannar upp och lyssnar inåt känns det då som att det finns ett brummande surr i kroppen, som att nån energi snurrar och tumlar runt i mig, och som att jag har fått dubbla eller trippla konturer som vibrerar och är suddiga. Om jag då ser till att ta en paus och meditera 5-10 minuter så är det som att det brummande surret tystnar, jag känner mig inte snurrig längre och mina konturer blir i fas med varandra och bildar en enda tydlig kontur. Ett lugn sprider sig i kroppen, och jag känner mig harmonisk. SÅ skön känsla!
Jag har ju alltid försökt stänga av min kropp tidigare i livet och aldrig lyssnat på den, så jag är verkligen en nybörjare och försöker träna så mycket jag kan – både på att lyssna på min kropp och även att lyssna på magkänsla och intuition. Känns så himla bra och spännande!
Boken jag lyssnade på i somras som gav mig insikten om de olikfärgade ”cirklarna” av sinnesstämningar man kan befinna sig i har varit enormt värdefull och faktiskt gjort stor skillnad i mitt liv! När jag började fundera över vad som egentligen stressar min organism och insåg vad min starka vilja och min intensiva rastlösa läggning ställde till med för min hälsa, så har jag arbetat på att tänka om och iaktta mig själv mer objektivt. Verkligen lagt krut på att försöka lära mig uppskatta det som är bra för mig, istället för att bara jaga runt efter det jag får kickar av, dvs det jag har trott att jag VILL. Vad vilja egentligen är är jag dock inte helt på det klara med än... För när jag (-efter att jag kom över det första gigantiska motståndet) har upptäckt hur skönt det är att stanna upp, ta det lugnt, vara lat och vila så VILL jag nu för tiden gärna vara i det läget, trots att jag tidigare VILLE precis tvärtom!...
Jag var inne i stan för några veckor sen. Jag är sällan det längre, försöker undvika det så mycket det bara går. Och jag inser allt mer att jag verkligen har hoppat av karusellen! Jag har valt en annan väg, som skiljer sig från hur många anser att det är ”normalt” att leva idag. Det slog mig extra hårt när jag var inne i stan. Jag konstaterade hur långt ifrån allt det där jag står.
Jag skulle gå på bio med några bekanta, och vi skulle ses nere vid en tunnelbanestation. Som lantis utan kollektivtrafik där jag bor tog jag bilen in till stan. Jag parkerade i nåt hörn och gick ner i tunnelbanan. Väl där nere slogs jag emot av ett myller och en puls som jag glömt bort hur det var. Folk småsprang och knuffades. Jag noterade förvånat intensiteten i hetsen, och insåg att jag - trots att jag själv en gång levde mitt i det där - aldrig längre skulle klara av det. Jag är alldeles på tok för stresskänslig.
Jag noterar också stressbeteenden på ett sätt jag inte gjort tidigare. En i gänget som skulle gå på bio sa att hon måste sätta sig ytterst på raden för hon måste gå mitt i filmen, för hon hade blivit dubbelbokad på något hon inte hade kunnat tacka nej till eller flytta på. Så hon såg lite mer än halva filmen, och stressade sen vidare till nästa grej. Jag tänkte: ”När blev det egentligen OK?”. Att inte vara fullständigt närvarande i det man gör utan ständigt vara på väg någon annanstans. Att bara få till sig brottstycken av upplevelser.
Brevid mig på bion satt en tjej som jag noterade hur dysfunktionell andning hon hade. Antingen andades hon ingenting eller så drog hon häftigt efter andan, suckade eller gäspade – hela tiden, väldigt oregelbundet. Hon reste sig också upp och sprang iväg så snart filmen började närma sig slutet.
När jag själv har börjat fokusera på lugn och harmoni, så blir jag plötsligt uppmärksam på hur många i min omgivning som inte alls är lugna och harmoniska, utan är ständigt i en stresshets, ständigt på väg, ständigt jäktade och speedade. Jag noterar att de stressade personerna klagar över diverse fysiska hälsoproblem, som jag har förstått mycket väl kan vara stressrelaterade. Hur folk accepterar att försöka knöka in hur mycket som helst och klara av hur mycket som helst på dygnets 24 timmar, och dessutom må lite dåligt ovanpå det. För att det på något sätt är så vi har kommit att tro att det ska vara. Som att det inte finns någon gräns för hur mycket vi ska klara av eller hur snabba vi ska kunna vara.
Det jag nu ser hos andra antar jag representerar att jag ser mig själv och mina beteenden i andra, i och med att jag försöker förändra och gå vidare. Det är som att jag blir tydligt medveten om vilka beteenden jag försöker lämna, genom att se dem hos andra.
Eftersom det även är flera på mitt jobb som verkar lida av stress så bad jag arbetsgivaren ordna en föreläsning om stress. Även om det kanske känns lite meningslöst så kanske det eventuellt kan ge någon någonting, och det belyser åtminstone ämnet. Efter föreläsningen pratade jag med flera kollegor som också varit utbrända tidigare. De flesta av dem tyckte att föreläsningen hade kunnat göras bättre – alla på sitt eget sätt. En kollega var riktigt eld och lågor och tyckte att vi skulle spinna vidare och ta upp fler frågor och ordna fler informationstillfällen för att nå ut till alla med hur skadligt stress kan vara. Jag höll med om att det var en god tanke, men sen frågade jag: ”Hur mycket hade du lyssnat på och tagit till dig av sånhär information när du var på väg in i väggen? Hade någon information i världen kunnat hindra dig från att springa in i den med full fart?”... Kollegan såg arg, ledsen och frustrerad ut på samma gång, men var tvungen att erkänna att nej, så var det ju, inte sjutton hade hon lyssnat på nåt sånt.
För min egen del så insåg jag inte förrän långt senare efter min krasch att det jag upplevde hade med stress att göra, för ”JAG VAR JU INTE STRESSAD!”
Det är ju det som är så lurigt med stressohälsa. Att det för med sig att man förnekar, inte lyssnar, inte fattar. Det är ju genom att stänga av varningstecknen fullständigt som man kan driva sig själv till kollaps. Och som fullständigt avstängd finns det inte på kartan att lyssna och ta till sig information om hur skadligt stress kan vara. För: ”Det där gäller ju inte mig” och ”Jag kan inte ändra på mig och mitt liv”.
Jag var sån. Och jag har upptäckt att flera fd stresskadade jag har pratat med känner igen sig allt för väl. Och det är det jag menar med att det är lite meningslöst att anordna en föreläsning om stress. Men jag hoppas ändå att någon kanske fick med sig något frö av någonting... För det är fruktansvärt vad destruktivt stress kan vara, och det är underbart nu när jag har kommit så långt i mitt ”förändra-mig-själv-för-att-få-bättre-hälsa”-arbete att jag kan känna ett LUGN i kroppen igen!!
