Solvarma jordgubbar
Trådstartare
Min mamma har gått bort,och jag känner att jag behöver skriva av mig om detta.
Mamma dog en mycket tragisk och ovärdig död,där hon satt på toastolen i sitt hem,död i två veckors tid. Polisen fick bryta upp dörren till hennes hus,för grannarna klagade på lukten (Liklukt) När de hittade henne,hade hon suttit på toastolen i två veckor.
Förruttnelseprocessen hade gått långt,och de var tvungna att identifiera mamma med hjälp av tandkort från hennes tandläkare. Plus att de gjorde en rättsmedicinsk obduktion,vilket tyvärr inte visade på dödsorsaken,eftersom förruttnelsen hade gått så långt.
Jag är enda barnet,vilket betyder att jag är den enda som sköter hennes dödsbo.
Detta ska jag göra med 50 mils avstånd mellan oss,vilket innebär att jag kommer att pendla till och från hennes bostad fram tills dess att boupptäckning,begravning,sanering av liklukten i hennes bostad är färdig. Att gå igenom alla hennes saker,och tömma hennes hus inför försäljning ingår också.
Allt detta vet min arbetsgivare om. Jag har begärt tjänstledigt för att kunna sköta allt det praktiska med dödsboet.
Ändå säger de "Du måste förstå att du sätter oss på pottkanten nu,eftersom vi inte har någon vikarie som kan ersätta dig".....nähe....
Jag undrar vem som sitter på pottkanten i detta läge?? Och att välja det uttrycket,sitta på pottkanten,när mamma satt död på sin toastol i två veckors tid......Så osmakligt att jag mår illa.
Börjar allvarligt fundera på att byta jobb. Jag vill inte jobba för en arbetsgivare som har så lite empati för sina medarbetare. Usch och fy,vad förbannad jag är.
Jag hoppas faktiskt att min arbetsgivare läser detta,så kanske hon vaknar upp till min bistra verklighet....förhoppningsvis. Jag struntar i om jag blir igenkänd. Kanske hon inser då,att livet inte alltid är en dans på rosor,och att man har sorg när en nära anhörig dör på detta tragiska och ovärdiga sätt. Och att det försvårar att sköta ett dödsbo på 50 mils avstånd. Att man kan behöva vara ledig för att kunna ordna allt det praktiska med dödsboet. I det läget är det svårt att bete sig som inget hänt,och jobba på som vanligt.
Mamma dog en mycket tragisk och ovärdig död,där hon satt på toastolen i sitt hem,död i två veckors tid. Polisen fick bryta upp dörren till hennes hus,för grannarna klagade på lukten (Liklukt) När de hittade henne,hade hon suttit på toastolen i två veckor.
Förruttnelseprocessen hade gått långt,och de var tvungna att identifiera mamma med hjälp av tandkort från hennes tandläkare. Plus att de gjorde en rättsmedicinsk obduktion,vilket tyvärr inte visade på dödsorsaken,eftersom förruttnelsen hade gått så långt.
Jag är enda barnet,vilket betyder att jag är den enda som sköter hennes dödsbo.
Detta ska jag göra med 50 mils avstånd mellan oss,vilket innebär att jag kommer att pendla till och från hennes bostad fram tills dess att boupptäckning,begravning,sanering av liklukten i hennes bostad är färdig. Att gå igenom alla hennes saker,och tömma hennes hus inför försäljning ingår också.
Allt detta vet min arbetsgivare om. Jag har begärt tjänstledigt för att kunna sköta allt det praktiska med dödsboet.
Ändå säger de "Du måste förstå att du sätter oss på pottkanten nu,eftersom vi inte har någon vikarie som kan ersätta dig".....nähe....
Jag undrar vem som sitter på pottkanten i detta läge?? Och att välja det uttrycket,sitta på pottkanten,när mamma satt död på sin toastol i två veckors tid......Så osmakligt att jag mår illa.
Börjar allvarligt fundera på att byta jobb. Jag vill inte jobba för en arbetsgivare som har så lite empati för sina medarbetare. Usch och fy,vad förbannad jag är.
Jag hoppas faktiskt att min arbetsgivare läser detta,så kanske hon vaknar upp till min bistra verklighet....förhoppningsvis. Jag struntar i om jag blir igenkänd. Kanske hon inser då,att livet inte alltid är en dans på rosor,och att man har sorg när en nära anhörig dör på detta tragiska och ovärdiga sätt. Och att det försvårar att sköta ett dödsbo på 50 mils avstånd. Att man kan behöva vara ledig för att kunna ordna allt det praktiska med dödsboet. I det läget är det svårt att bete sig som inget hänt,och jobba på som vanligt.