- Svar: 46
- Visningar: 6 390
Varning att dethär är om känsliga saker så kanske är jobbigt för endel att läsa om. Men jag vill bara berätta om det men jag vet inte varför.
Iallafall så vissa kanske vet dethär men min familj hade tre hundar. Och en av dom var B som var mest min. Och hon var min allra bästa vän och fanns ALLTID där för mig. Som när jag hade anorexi första gången när jag var 11 så hjälpte hon mig jätte mycket genom det. Och när jag var mobbad i skolan så hade jag iallafall henne som vän som alltid tyckte om mig och blev glad att se mig. Och hon var den enda som visste om vissa jätte jobbiga hemlig heter jätte länge för jag inte kunde säga det till nån annan men jag kunde iallafall berätta till henne. Och det kanske låter knäppt och att hon bara var en hund men hon var ändå min bästa vän hela min upp växt.
Men som några av er vet så blev jag sjuk förra sommaren och blev in lagd på bup jätte länge och sen flyttade jag till ett hvb hem och har flyttat två gånger till efter det. Så på mera än ett år så har jag bara träffat B några gånger. Men hon blev ALLTID jätte glad att se mig och hjälpte mig ändå jätte mycket för att jag ville kämpa så jag kunde få komma hem till henne. Så det var som mitt mål kan man säga.
Och nu på det stället som jag bor nu så bor M med mig som är en pensonerad vård hund. Och han blev också jätte betydelse full för mig förut när jag lärde känna han så när jag fick frågan om jag ville ha han hos mig så ville jag jätte gärna det. För B skulle också kunna få bo här men hon var ju inte van med sån miljö så det var ganska o säkert om hon skulle trivas eller ifall hon skulle bli stressad plus så var hon inte van att vara ensam hund. Och att för dom problemen som jag har så hjälper det mera med en stor hund som M och han är ju ut bildad och tränad att kunna hjälpa.
Men ja nu har jag jätte dåligt sam vete för allt det och jag kan inte sluta tänka på ifall B kanske trodde att jag inte tyckte om henne längre eller att jag bytte henne mot M för han var bättre eller nåt. Men så var det inte men hon kanske kände så ändå. Och hon kanske undrade varför jag hade över gett henne och nästan aldrig träffade henne mera från att vi var bästa vänner. Och sen så bara lämnade jag henne. Och kanske längtade tills att jag skulle komma hem till henne igen men så gjorde jag ALDRIG det
Men ja det som hände var att hon blev jätte sjuk i fredags så mamma och pappa åkte till ett djur sjukhus med henne. Och då märkte dom att hon var väldigt sjuk och det var väldigt liten chans att hon skulle kunna bli frisk
Men dom skulle ändå prova att göra en be handling på natten även fast det var väldigt liten chans att det skulle hjälpa. Men hon fick iallafall mediciner så hon inte mådde så dåligt på natten.
Och sen igår fast det känns som jätte länge sen. Men då på morgonen så fick jag veta att det inte hade hjälpt så hon var tvungen att bli av livad Och jag skulle iallafall få säga hejdå.
Så den personalen som var med mig då frågade ifall jag visste hur det går till och att hon hade sett en film om en hund som av livades. Så vi kollade på den som för beredning liksom. Och det var en jätte fin springer spaniel som var sjuk som av livades i den filmen.
Men ja sen efter ett tag iallafall så kom den personalen som skulle följa med mig dit så åkte vi till djur sjukhuset. Och mamma och pappa var där också så fick vi komma in i ett rum direkt och en som jobbade där hämtade B. Och då fast hon var jätte trött och sjuk så började hon vifta på svansen och kom fram till mig direkt när hon kom
Så hon satt i mitt knä först när det var lite prat och sånt och sen skulle hon få en spruta som var med lugnande som hon skulle somna av. Och då när veterinären skulle ge den så satt pappa och som halv kramade mig. Och sen vet jag inte hur lång tid det tog men det var inte länge iallafall. Men då var det enda jag tänkte att jag inte ville att B skulle vara rädd så jag gosade med henne och viskade att jag älskar henne och sa tack för allt och att hon inte skulle vara rädd och att vi ses snart och sånt.
Och sen somsagt så vet jag inte hur lång tid det var men ett tag iallafall så var det dags för av livnings sprutan och då fick inte jag vara kvar så jag skulle ge B till mamma. Och det var det värsta jag har gjort i hela mitt liv och det var som att jag bara inte kunde lämna henne. Och jag kunde inte andas och kunde inte över leva en minut utan henne kändes det som.
Men tillslut så gjorde jag ändå det och fick ut med pappa och personalen som var med. Och då bröt jag hop igen och satte mig på en bänk där utanför och bara grät hur mycket som helst och det bara upp repades i mitt huvud att jag aldrig mer kommer träffa B aldrig aldrig aldrig. Och jag kunde inte andas och jag ville inte andas och ville inte leva utan detenda jag ville var att jag också kunde få en av livnings spruta så jag fick vara med B. Och jag sa till pappa också att om B fick dö för vi älskar henne och hon skulle slippa lida mera så kan inte han och mamma älska mig såmycket efter som att jag måste lida iallafall och aldrig får slippa.
Men iallafall så gick personalen till bilen och hämtade M som var med så han satt med mig så jag kunde bara ha fokus på att andas med han. Och han är också jätte jätte smart och snäll så han satt helt stilla jätte nära mig hur länge som helst och det var väldigt tydligt att han ville trösta mig Och det är ju inte hans fel att jag har svikit B så jag tycker ju om han lika mycket iallafall.
Men ja det var om det som hände igår som är den värsta dagen i mitt liv. Och jag blir som på mind flera flera gånger i timmen att B inte finns och då blir det nästan som en chock varje gång. Och det känns så jävla o möjligt att det nånsin kan sluta göra såhär ont. Även fast alla säger att det blir bättre med tiden men jag fattar inte hur det skulle kunna bli det. Och fattar inte att för bara några dagar sen så tänkte jag på skolan och terapin och såna saker och nu känns allt sånt så jävla menings löst och jag vill bara slippa vara här och slippa leva och slippa allt.
Men ja förlåt att dethär blev långt och jobbigt men jag bara ville skriva om det ändå.
Iallafall så vissa kanske vet dethär men min familj hade tre hundar. Och en av dom var B som var mest min. Och hon var min allra bästa vän och fanns ALLTID där för mig. Som när jag hade anorexi första gången när jag var 11 så hjälpte hon mig jätte mycket genom det. Och när jag var mobbad i skolan så hade jag iallafall henne som vän som alltid tyckte om mig och blev glad att se mig. Och hon var den enda som visste om vissa jätte jobbiga hemlig heter jätte länge för jag inte kunde säga det till nån annan men jag kunde iallafall berätta till henne. Och det kanske låter knäppt och att hon bara var en hund men hon var ändå min bästa vän hela min upp växt.
Men som några av er vet så blev jag sjuk förra sommaren och blev in lagd på bup jätte länge och sen flyttade jag till ett hvb hem och har flyttat två gånger till efter det. Så på mera än ett år så har jag bara träffat B några gånger. Men hon blev ALLTID jätte glad att se mig och hjälpte mig ändå jätte mycket för att jag ville kämpa så jag kunde få komma hem till henne. Så det var som mitt mål kan man säga.
Och nu på det stället som jag bor nu så bor M med mig som är en pensonerad vård hund. Och han blev också jätte betydelse full för mig förut när jag lärde känna han så när jag fick frågan om jag ville ha han hos mig så ville jag jätte gärna det. För B skulle också kunna få bo här men hon var ju inte van med sån miljö så det var ganska o säkert om hon skulle trivas eller ifall hon skulle bli stressad plus så var hon inte van att vara ensam hund. Och att för dom problemen som jag har så hjälper det mera med en stor hund som M och han är ju ut bildad och tränad att kunna hjälpa.
Men ja nu har jag jätte dåligt sam vete för allt det och jag kan inte sluta tänka på ifall B kanske trodde att jag inte tyckte om henne längre eller att jag bytte henne mot M för han var bättre eller nåt. Men så var det inte men hon kanske kände så ändå. Och hon kanske undrade varför jag hade över gett henne och nästan aldrig träffade henne mera från att vi var bästa vänner. Och sen så bara lämnade jag henne. Och kanske längtade tills att jag skulle komma hem till henne igen men så gjorde jag ALDRIG det
Men ja det som hände var att hon blev jätte sjuk i fredags så mamma och pappa åkte till ett djur sjukhus med henne. Och då märkte dom att hon var väldigt sjuk och det var väldigt liten chans att hon skulle kunna bli frisk
Men dom skulle ändå prova att göra en be handling på natten även fast det var väldigt liten chans att det skulle hjälpa. Men hon fick iallafall mediciner så hon inte mådde så dåligt på natten.Och sen igår fast det känns som jätte länge sen. Men då på morgonen så fick jag veta att det inte hade hjälpt så hon var tvungen att bli av livad
Och jag skulle iallafall få säga hejdå.Så den personalen som var med mig då frågade ifall jag visste hur det går till och att hon hade sett en film om en hund som av livades. Så vi kollade på den som för beredning liksom. Och det var en jätte fin springer spaniel som var sjuk som av livades i den filmen.
Men ja sen efter ett tag iallafall så kom den personalen som skulle följa med mig dit så åkte vi till djur sjukhuset. Och mamma och pappa var där också så fick vi komma in i ett rum direkt och en som jobbade där hämtade B. Och då fast hon var jätte trött och sjuk så började hon vifta på svansen och kom fram till mig direkt när hon kom
Så hon satt i mitt knä först när det var lite prat och sånt och sen skulle hon få en spruta som var med lugnande som hon skulle somna av. Och då när veterinären skulle ge den så satt pappa och som halv kramade mig. Och sen vet jag inte hur lång tid det tog men det var inte länge iallafall. Men då var det enda jag tänkte att jag inte ville att B skulle vara rädd så jag gosade med henne och viskade att jag älskar henne och sa tack för allt och att hon inte skulle vara rädd och att vi ses snart och sånt.
Och sen somsagt så vet jag inte hur lång tid det var men ett tag iallafall så var det dags för av livnings sprutan och då fick inte jag vara kvar så jag skulle ge B till mamma. Och det var det värsta jag har gjort i hela mitt liv och det var som att jag bara inte kunde lämna henne. Och jag kunde inte andas och kunde inte över leva en minut utan henne kändes det som.
Men tillslut så gjorde jag ändå det och fick ut med pappa och personalen som var med. Och då bröt jag hop igen och satte mig på en bänk där utanför och bara grät hur mycket som helst och det bara upp repades i mitt huvud att jag aldrig mer kommer träffa B aldrig aldrig aldrig. Och jag kunde inte andas och jag ville inte andas och ville inte leva utan detenda jag ville var att jag också kunde få en av livnings spruta så jag fick vara med B. Och jag sa till pappa också att om B fick dö för vi älskar henne och hon skulle slippa lida mera så kan inte han och mamma älska mig såmycket efter som att jag måste lida iallafall och aldrig får slippa.
Men iallafall så gick personalen till bilen och hämtade M som var med så han satt med mig så jag kunde bara ha fokus på att andas med han. Och han är också jätte jätte smart och snäll så han satt helt stilla jätte nära mig hur länge som helst och det var väldigt tydligt att han ville trösta mig
Och det är ju inte hans fel att jag har svikit B så jag tycker ju om han lika mycket iallafall.Men ja det var om det som hände igår som är den värsta dagen i mitt liv. Och jag blir som på mind flera flera gånger i timmen att B inte finns och då blir det nästan som en chock varje gång. Och det känns så jävla o möjligt att det nånsin kan sluta göra såhär ont. Även fast alla säger att det blir bättre med tiden men jag fattar inte hur det skulle kunna bli det. Och fattar inte att för bara några dagar sen så tänkte jag på skolan och terapin och såna saker och nu känns allt sånt så jävla menings löst och jag vill bara slippa vara här och slippa leva och slippa allt.
Men ja förlåt att dethär blev långt och jobbigt men jag bara ville skriva om det ändå.
