Min älskade, älskade Leah

[Caoimhe]

Det ofattbara har hänt. Det som aldrig fick hända. Nu finns inte min fina, vackra, underbara Leah längre.

Leah, som jag alltid tyckte var för vacker för att vara sann. Leah, som alltid luktade frisk mossa i sin mjuka päls. Med de stora, bruna ögonen och sin otroliga personlighet. Leah, som älskade livet.

På sommaren sprang hon i gräset och visade stolt upp sina byten i form av kopparormar och daggmaskar. På vintern lekte hon i snön och spanade på fåglar.

Hon var alltid så klok och försiktig, men nyfiken, stark och framåt. Hon följde med på promenader. Faktiskt, så följde hon gärna med vart man än gick i huset. Gosade mer än gärna, men på sina egna villkor. Hoppade efter handen när man inte var tillräckligt snabb på att klappa. Vände upp magen i soffan så man kunde klia och pussa. Hon var den finaste katten jag någonsin har haft. Tassarna var lite för stora, svansen lång och pälsen den mjukaste jag har stött på. Hon var helt perfekt. Lite för bra för att vara sann.

Hon höll sig alltid borta från vägen. Om hon kom i närheten så sprang hon kvickt undan från bilarna. När jag såg det, såg hennes försiktighet, förstod jag att hon aldrig skulle falla offer för bilarna.

Men så försvann hon i lördags. Hon gick ut tidigt, tidigt på morgonen och kom aldrig hem igen. Igår hittade vi henne, påkörd.

Jag har skrikit. Jag har gråtit. Jag har gått sönder inombords och det känns som att jag aldrig kommer att bli hel igen. Min kise kommer aldrig mer komma springandes när jag lockar på henne. Hon kommer aldrig mer stryka sig mot mig eller kolla på mig med sina vackra ögon. Hon kommer aldrig mer jama på mig eller hjälpa till att öppna dörren när jag är för långsam. Hon kommer inte följa med på promenader. Jag kommer inte behöva sätta igång vattenkranen när jag går in på badrummet för att hon inte ska lägga sig där innan jag hunnit tvätta händerna. Vi kommer aldrig mer leka tillsammans. Hon kommer aldrig att fylla maten med mun och sedan lägga alla bitarna utanför matskålen. Hon kommer aldrig. Aldrig någonsin igen. Och det gör så ont.

11 månader fick vi tillsammans. Knappt ett år och två månader gammal blev hon. Den vackraste katt jag stött på, och hennes liv tog slut för tidigt.

Samtidigt vet jag att hon inte hade kunnat bli lyckligare någon annan stans. Hon har levt ett liv efter sina egna villkor, tagit hand om sina ägare och sin "lillasyster". Hon har varit fri. Jag vet att hon mådde otroligt bra under sin korta tid här i livet. Jag bara önskar att vi hade fått längre tid tillsammans.

Min älskade, älskade Leah. Vila i frid. Jag älskar dig.
2013.03.04 - 2014.04.26

 

[zassoo]

Usch vad ledsamt Så vacker hon var. Hon hade ett fint liv tillsammans med er. Beklagar

 

[Marty]

Tröstkramar till dig. Jag förstår att det känns hemskt. För att se lite positivt är det ju skönt att ni hittade henne och fick ett avslut

 

[Artline]

Vad tråkigt Kramar

 

[athena_arabians]

ÅH så sorgligt har inget mer att säga egentligen mer än att jag ska klappa mina egna damer lite extra ikväll *stor kram*

 

[bollen__]

Stora kramar. Så sorgligt

 

[Kilauea]

Beklagar sorgen!

 

[smedsussie]

Alltid lika tråkigt att mista sin vän, oavsett om den är två- eller fyrbent.
Beklagar sorgen!

 

[cili]

Beklagar Alltid lika hemskt när dom slits ifrån en.
Hur tar den andra katten att hon är borta?

 

[Caoimhe]

Tack för stödet, allihopa. Livet har blivit så fruktansvärt konstigt och ovant.

@Marty Absolut, jag håller med dig. Ångesten när man insåg att hon var borta och man inte visste när man skulle hitta henne igen, om någonsin, var otroligt plågsam. Även om utgången inte blev lycklig, som man givetvis hade hoppats på, så är det ändå bättre att veta.

Bilisten hade i alla fall stannat och flyttat henne från vägen, så hon var välbevarad och fin trots omständigheterna. Hen hade också sagt till en boende i området som sedan kunde förklara för oss var hon fanns, då hon inte syntes från vägen. Så tacksam att bilisten i alla fall stannade, och en stor eloge till min granne som följde med och var stöd när min värld rasade.

@cili Ellen har tagit det bra. Hon undrar nog varför hennes lekkompis inte kommer hem och busar med henne. De brukade turas om att jaga varandra runt huset. Nu fick hon istället lura mig till att jaga henne och busa. Hon har alltid varit väldigt fäst vid oss människor. Sover hos mig, bredvid huvudkudden, varje natt.
Det hade varit "värre" om det hade varit tvärt om, då Leah var väldigt beskyddande över Ellen. Hon blev orolig om Ellen var ute för länge. Det var Leah som slickade på Ellen, som valde att lägga sig nära sin "syster". Hon agerade lite mamma till Ellen. Så hade det varit tvärt om hade vi haft en mycket orolig svartvit dam hemma. Älskade vännen.

Det inhandlades i alla fall en ny leksak och en aktivitetsboll igår för att Ellen ska kunna underhålla sig när ingen annan är hemma. Även en ny matskål och en vattenskål för att bryta mönstret lite för oss människor.
Också Feliway.

Vad mycket jag skriver hela tiden... Men det är skönt att få ventilera sig. Jag saknar henne så otroligt mycket.

 

[smedsussie]

Förstår exakt hur du känner det! Jag var tvungen att ta bort min älskade kisse för två år sedan. Vi fick 14 härliga år tillsammans, men fortfarande känner jag tomhet och saknad efter honom. Detta trots att vi har tre andra lika härliga katter här hemma.

 

[Concett]

12 April jag förlora min katt Olle pga olle har brutit bakben och ledband och han är 15 år. så tyungen avlivade min katt olle Jag saknar mycket på olle.

 

[Singoalla]

Beklagar verkligen sorgen Vet precis hur det känns och ger dig styrkekramar från håll. Min "Biffen" blev ihjälbiten av en hund för två år sedan. 2 år gammal. Något jag kommer sörja resten av livet.

 

[Concett]

Men nästa år i sommar jag ska köpa ny katt.

 

[Caoimhe]

Beklagar allas förluster. Det är så otroligt svårt när en familjemedlem plötsligt inte finns längre.

@Singoalla Usch, vad fruktansvärt! Vilken mardröm.

---

Idag har varit mycket jobbig. På bussen på väg hem idag låg en överkörd katt på vägen. Hoppade av bussen i samma ögonblick jag återfick fattningen och gick/sprang för att flytta på stackars kisen. Så fick jag försöka kontakta ägaren och sedan ringa polisen. Lade upp kisen på stenmuren bredvid trottoaren.

Väl hemma hittade jag ägarens mobilnummer och skickade ett meddelande där jag berättade att jag hittat dennes katt och vart jag lagt den samt varnade försiktigt att katten inte var i gott skick.

Man såg redan på långt håll att katten inte var hel. Fruktansvärd syn. Jag är så otroligt tacksam att bilisten flyttade på min lilla Leah innan hennes kropp tog större yttre skada. Hon såg fortfarande ut som min katt när hon hittades. Jag kunde i alla fall få ett "fint" slut och minnas henne som hon såg ut. Hade jag funnit henne i det skick jag hittade den här katten... Då skulle jag nog aldrig bli hel igen.

Vägen där jag hittade katten är stundvis hårt trafikerad. Människor passerar ständigt på trottoaren/cykelbanan vid sidan om. Jag såg människor som stannade och kollade på katten utan att agera. Hur kan man göra så? Hur kan de inte förstå? Inte bry sig?

Känner mig ändå helt säker i att jag handlade rätt, trots att det rev upp så många jobbiga minnen som fortfarande jagar mig varje dag. Jag skulle göra det hundra gånger om, utan tvekan.

Förlåt för luddighet. Jag är fortfarande chockad och kan nog inte riktigt formulera mig.
---

Åh, jag har gråtit konstant under tiden som jag har skrivit det här. Imorgon är den tre veckor sedan min älskling gick bort. Tre veckor sedan jag såg henne för sista gången. Det gör så ont.

 

[Kilauea]

Stor eloge åt dig som fick tag i kattens ägare. Även om katten är illa tilltygad vill man ju veta vad som hänt ens älskade djur.

 

[Caoimhe]

Stor eloge åt dig som fick tag i kattens ägare. Även om katten är illa tilltygad vill man ju veta vad som hänt ens älskade djur.

Absolut! Kan nog inte tänka mig något värre än att inte veta.